Ett år
Den här dagen har hittills flutit förbi med både självhat och fina stunder. Kände mig (som alltid) grotesk imorse när jag klev upp. Det jag såg när jag ställde mig framför spegeln bekräftade dessutom bara mina känslor och det var med tunga steg jag gick mot köket för att stoppa i mig min frukost. Åkte till skolan för att ha historia i tre timmar och en kvart. Idag pratades det om historia på film och om filmanalysen vi ska skriva. Hade tänkt analysera Marie Antoinette, men eftersom jag upptäckte att den inte fanns på den närmaste filmuthyrningen så har jag ändrat mig och tänker analysera Gladiator istället eftersom jag har den hemma.
Efter lektionen väntade i alla fall Hanna på mig vid skolans huvudentré och efter lite funderande styrde vi stegen till Café Blå Lotus för lunch. Där blev vi sittande till någon gång efter tre innan vi knallade till Slussen och åkte åt olika håll. Var fint att sitta och filosofera på ett café med Hanna, som alltid, även om det gnager inom mig att jag har missat en massa pluggtid. Aja, nu är jag alltså hemma och om en timme kommer jag att befinna mig på Sportlife Lidingö för ett pass Bodyattack. Måste erkänna att jag inte alls känner mig sugen, men jag vet att jag kommer att bli riktigt arg på mig själv om jag inte går. Nej, det är bara för mig att ta mig i kragen och traska bort till träningslokalerna för att svettas i en timme. Därefter hem och duscha och äta middag innan jag återigen ska försöka hitta rätt ord till min psykologiuppsats.
Vet ni? Jag är så jävla trött på att vara jag. Mina tankar är ett kaotiskt virrvarr som inte går att trassla upp och att samtidigt hantera att jag måste leva med den kropp jag har är tortyr. För exakt ett år sedan (på dagen) gick jag med på att bli inlagd på SCÄ's vårdavdelning för andra gången. Vet inte om jag ska fira eller sörja den här dagen. Sörja för att jag fortfarande hatar mig själv för att jag inte stod emot allas tjat. Trots att det är hemskt önskar jag lika hett nu som då att jag hade nått mitt mål. Jag anser fortfarande att jag aldrig var tillräckligt sjuk, knappt ens att jag var sjuk. Hade jag varit sjuk på riktigt hade jag inte gått med på inläggningen och jag hade absolut inte börjat äta där och då.
Aja, gjort är gjort och det finns inget jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Istället måste jag leva med mitt beslut, men jag undrar om jag någonsin kommer att förlåta mig själv för att jag fattade just det beslutet. Jag måste dessutom leva med att jag aldrig aldrig kommer att få väga i närheten så lite som jag önskar, jag kommer aldrig att få ställa mig på vågen igen och se de siffror jag kan tycka är okej. Istället ser jag bara siffror som äcklar mig eftersom det är siffrorna som bevisar att jag inte kunde stå emot, siffrorna som bevisar att jag inte kan stå emot.
Nu är det dags för mig att byta om. Gaaah, jag orkar inte gå ut. Vill gå och lägga mig!
Efter lektionen väntade i alla fall Hanna på mig vid skolans huvudentré och efter lite funderande styrde vi stegen till Café Blå Lotus för lunch. Där blev vi sittande till någon gång efter tre innan vi knallade till Slussen och åkte åt olika håll. Var fint att sitta och filosofera på ett café med Hanna, som alltid, även om det gnager inom mig att jag har missat en massa pluggtid. Aja, nu är jag alltså hemma och om en timme kommer jag att befinna mig på Sportlife Lidingö för ett pass Bodyattack. Måste erkänna att jag inte alls känner mig sugen, men jag vet att jag kommer att bli riktigt arg på mig själv om jag inte går. Nej, det är bara för mig att ta mig i kragen och traska bort till träningslokalerna för att svettas i en timme. Därefter hem och duscha och äta middag innan jag återigen ska försöka hitta rätt ord till min psykologiuppsats.
Vet ni? Jag är så jävla trött på att vara jag. Mina tankar är ett kaotiskt virrvarr som inte går att trassla upp och att samtidigt hantera att jag måste leva med den kropp jag har är tortyr. För exakt ett år sedan (på dagen) gick jag med på att bli inlagd på SCÄ's vårdavdelning för andra gången. Vet inte om jag ska fira eller sörja den här dagen. Sörja för att jag fortfarande hatar mig själv för att jag inte stod emot allas tjat. Trots att det är hemskt önskar jag lika hett nu som då att jag hade nått mitt mål. Jag anser fortfarande att jag aldrig var tillräckligt sjuk, knappt ens att jag var sjuk. Hade jag varit sjuk på riktigt hade jag inte gått med på inläggningen och jag hade absolut inte börjat äta där och då.
Aja, gjort är gjort och det finns inget jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Istället måste jag leva med mitt beslut, men jag undrar om jag någonsin kommer att förlåta mig själv för att jag fattade just det beslutet. Jag måste dessutom leva med att jag aldrig aldrig kommer att få väga i närheten så lite som jag önskar, jag kommer aldrig att få ställa mig på vågen igen och se de siffror jag kan tycka är okej. Istället ser jag bara siffror som äcklar mig eftersom det är siffrorna som bevisar att jag inte kunde stå emot, siffrorna som bevisar att jag inte kan stå emot.
Nu är det dags för mig att byta om. Gaaah, jag orkar inte gå ut. Vill gå och lägga mig!
Kommentarer
Trackback
