Becka.

Jag vill inte ha mitt liv. Orkar inte med mina tankar, mina känslor, min kropp, skolan. Allt bara flyter ihop till ett stort illamående som konstant påminner mig om hur jävligt jag mår. Försöker intala mig själv att det inte är så illa, att det kommer att bli bättre, men jag står fan inte ut. Längtar hela tiden tillbaka till tiden då jag kunde vara självdestruktiv genom att inte äta eller genom att skada mig själv. Då fick smärtan utlopp någonstans. Nu finns den istället bara inom mig och gör timmarna outhärdliga.

Har haft en väldigt "vanlig" vecka. Hanna var på besök här hemma i måndags, åkte till Leo på kvällen och hade det mysigt. Historia på tisdagen och jag höll mig vaken (plusikanten, haha). Försökte plugga på eftermiddagen, men var föga framgångsrik. Bodyattack på tisdagskvällen, älskar det. Svetten rinner, hjärtat klappar och andetagen blir tunga, då vet man att man lever. Samtal på SCÄ på onsdagen, hur det gick vet jag inte. Var både bra och dåligt. Kändes konstigt att gå dit igen efter två veckor nästan helt utan kontakt med dem. Mer pluggförsök under onsdagen. Igår var det examination på kinesiska revolutionen. Skit gick det skulle jag tro. Hem till plugget efter att ha vandrat lite på Söder med Leo. På kvällen drog jag iväg på en timmes box.

Idag hade jag psykologi på förmiddagen. Åkte hemåt efter det, plugg, lunch, plugg. Gick en promenad ute i det gråa vädret. Alldeles strax ska jag börja gå mot tåget för att åka till andra sidan staden för en kväll med Leo. Ska vara med och fira hans mamma som fyller år idag! Lite konstigt eftersom jag aldrig har träffat henne förut, men det blir säkert trevligt. Hoppas att jag orkar vara trevlig och prata. Just nu känner jag mig inte alls särskilt social, vill helst krypa ner i sängen och aldrig mer kliva upp.

Hm, vad mer? Som sagt, mitt liv är skit. Eller, egentligen är det inte mitt liv utan JAG som är skit. Hatar mig själv mer än någonsin. Trots att jag vet att folk faktiskt vill vara med mig, trots att jag har jobbat så mycket med mig själv, så kan jag inte låta bli att avsky den jag är och hur jag ser ut. Äcklas verkligen när jag ställer mig framför spegeln. Ser mina vidriga lår, mina bröst som ständigt växer, min mage som putar ut, avsaknaden av utstickande skelett. Jag hatar det. Förutom mitt utseende så hatar jag att jag inte kan plugga fokuserat, att jag är lat, att jag äter, att jag inte uppskattar mitt liv tillräckligt mycket, att jag är dålig helt enkelt.

Att tillägga är att jag fortfarande känner en stor jävla trötthet som inte vill försvinna. Är så trött, så trött att jag inte vet vad jag ska ta mig till.