Becka.

Jag orkar inte vara jag just nu. Det är så tråkigt och allmänt trist att vara den jag är. Hur kul är det liksom att gå och tänka så om sig själv? Hmm, jag tror att jag blir deppad av att vara i skolan. så här kändes det aldrig på lovet.
   Jag är bara så trött på allting just nu. Det är inte kul att gå runt och hoppas, låtsas. I min lilla drömvärld där allt är som jag vill ha det. Där är jag alltid glad, omtyckt och får vara med dem jag älskar och dem jag saknar. Jag får blunda och lyssna på när ni sjunger. Gråta med er, skratta med er. Precis som där och då, inte som nu. Fan vad jag hatar att vara i nu och inte i då. Varför är då alltid bättre än det som är och det som kommer? Kanske blir det som kommer bättre, men det vet jag inte. Nu kan jag ju bara utgå från hur allting känns just precis nu.
   Ikväll ska jag tända ljus och mysa. Om jag kan mysa. Kanske kommer jag att börja gråta. Saknar så många, det är inte roligt. Nya klassen är inte som jag har tänkt mig. Gymnasiet är inte som jag har tänkt mig. Jag längtar tillbaka till AF. Vill vara med er som jag var med då. Ni fanns där varje morgon och hälsade. Trots att huvudet värkte och stressen trasade sönder bjöds det alltid på minst ett skratt om dagen fyllt av sann glädje.
   Nej nu ska jag ut och springa i augustimörkret. Vad snabbt det blir mörkt. Fast det ska bli skönt att springa, sträcka ut, bli av med alla konstiga spänningar. När jag springer är jag fri, behöver bara se vägen framför mig och kämpa. Ingen kan klaga eller säga att jag inte får göra som jag gör när jag springer. Det är min egen tid till mina drömmar. En dag ska de uppfyllas.


Någon dag, någon vacker dag...