Becka.

Igår hade jag en väldigt mysig kväll med Erica innehållandes en promenad, en cykeltur (med konstiga cyklar), sushi, film, glass, te, jacuzzibad samt ett långt samtal. Helbra.

Idag vaknade jag (enligt min klocka) halv elva och jag nästa hoppade upp ur sängen eftersom jag egentligen borde ha hunnit äta mellis vid det laget. Istället blev det frukost och lite mellis i ett väldigt tyst hus eftersom Erica, Gustaf och Fille sov och mamma och pappa inte var hemma. Satt och njöt av en frukost i alla ensamhet. Helt underbart måste jag bara säga. Lugnt och skönt.
   Upptäckte dock efter en stund att klockan inte alls var halv elva (eller typ tio i elva som den hade hunnit bli) utan att den var tio i tio. Skönt att jag upptäckte det. Trodde att mobilen ställde om till rätt tid automatiskt, men tydligen inte. Satt och softade tills Erica vaknade vid kvart över elva.

Resten av dagen har jag inte gjort så mycket. Ser fram emot imorgon, plus resten av veckan. Imorgon är det nämligen firande av Ellen som gäller. På tisdag ska jag och mamma på "modell-för-en-dag"-grej och på onsdag åker jag till Linnea och är där till fredag. Härligt!

Glassdags.

Puss.

Jag tycker om att lyssna på andra. Att lyssna på någon som behöver prata om något ingen annan ens frågar om. Jag tycker om det för att det känns som att det betyder något för den som har någon som lyssnar på den.

Long time no see. Har verkligen inte orkat blogga. Egentligen har jag inte orkat med särskilt mycket alls, knappt att leva. Men vad har man för val, haha?

Förra veckan var väl både bra och dålig. I fredags hade vi gäster och jag somnade i soffan när jag tittade på film med en liten tjej. Lördagen spenderades först på Sickla där vi tittade på möbler och sedan på stövlar. Hittade ett par fina, precis över knät går de. På eftermiddagen var jag pappa och Gustaf på AIK-Gefle. AIK vann, såklart... På kvällen blev det jacuzzibad.
   I söndags var jag och pappa hos farmor och åt lunch. Pluggade lite. Måndagen var ganska jävlig och igår var väl inte heller helt fantastiskt. Igår var jag i skolan, skrev prov... Jobbade lite med nyhetsredovisningen jag, Issan och Fanny ska ha på fredag. På kvällen gjorde jag inget särskilt, pluggade. Pratade med min Linnea i telefon. Ska till henne under höstlovet, det blir mysigt.

Idag får jag se vad som händer. Tror att jag ska träffa Ellen efter skolan. och det här inlägget är bara föööör tråkigt. Fast jag vet inte vad jag ska skriva, så skit samma.

Puzizar.

Ibland får jag en sådan iskall känsla. Det liksom fryser till inom hela mig och jag får jobbigt att andas och allting blir lite svartare. Ofta händer det på grund av Det. Och ibland händer det på grund av Någon. Då gör det ont, så ont och jag känner mig så jävla liten. Så patetisk. Tror jag verkligen att jag är någon, för Den och Den? Hur i helvete kan jag tro det?! Jag är bara den där extra, den som behövs för att göra det hela komplett. Dock skulle jag nog inte saknas om jag uteslöts. Det är bara tanken att det blir mer komplett när jag är med som är den viktiga. Fan ta det. Betyder jag någontingt kan man väl visa det. Eller är det så svårt att ge någonting tillbaka när det enda jag gör är att ge för att jag tycker så mycket om mina vänner?

Jag tror att jag ska bli en elak bitch. Eller mer av en elak bitch i alla fall. Det känns som att elaka människor får fler vänner som faktiskt bryr sig. Och som ger något gensvar. Ibland tror jag faktiskt att något är väldigt mycket fel på mig. Ganska ofta tror jag det.


Nu ska jag titta på TV, äta glass och dricka te. Glass och te passar utmärkt ihop, så det så. Dessutom är det helt normalt att äta glass när det tidigare under dagen snöade.

Att det alltid ska vara så sjukt jävla svårt allting.
Alltid, och det menar jag verkligen!

Jag är glad, känner mig glad, beter mig glad.
Ändå känns allting skit innerst inne...

Höstdag med sol och utan vind. Och den där härliga lukten av löv och något mer som bara luktar jättemycket höst. Kan det bli finare så här i oktober?

Kanske om det inte hade varit skola, hihi.

Tiden går så långsamt när man väntar.


Och idag hade jag tänkt att jag skulle kunna lägga ut en fin ild eftersom jag för en gång skull har startat min egen dator, men icke... Virusprogrammet startar inte = jag vågar inte gå ut på internet. Jag hatar datorer!

Hon går ensam på en mörk väg. Bakom och framför henne ringlar sig vägen hon går på. Långt bakom henne kan man ana att det lyser gatlyktor, men det var längesedan hon gick på en upplyst väg. Nu går hon bara på den mörka vägen. Bredvid vägen sträcker mörka ängar ut sig. Det är tyst, så när som på ljudet av hennes steg när hon går i högklackade kängor. Kylan letar sig in med vinden genom maskorna på hennes stickade tröja. Hon huttrar och skjuter upp axlarna för att skydda sig mot kylan.
   Slutet av vägen syns inte, den är för lång. Hon vet att det antagligen kommer att ta lång tid innan hon når slutet av vägen, men hon önskar ändå att det inte skulle vara riktigt så långt att gå. Hon är så trött och ensam. För henne känns det som bortkastad tid att gå längs den långa, mörka vägen.
   Inte nog med att den är mörk, den har långa uppförsbackar också. Det värsta med dessa backar är inte att hon blir extra trött av dem utan för att det blir, om möjligt, ännu mörkare på vägen när hon stretar upp för dem. Trots detta kämpar hon sig upp för backarna i hopp om att det efter backen ska komma en nedförsbacke. Eller att hon kanske har nått toppen och då kan spana ut över en större del av vägen och se nya gatlyktor som gör det värt att att fortsätta längs den långa vägen. Varje gång blir hon dock besviken eftersom det enda hon möts av är vägen som fortsätter, i mörkret.
   Ibland, och då brukar det kännas lättare för henne, kommer någon fram till henne. Var dessa personer kommer ifrån vet hon inte, men de brukar ha med sig ljus. Dessa ljus är olika, ibland är det stearinljus som fladdrar och och lockar henne att värma sig på lågan. I vissa fall bränner hon sig i sin iver eller så skrattar hon åt den fladdrande lågan och den slocknar. Ibland händer det även att ljuset brinner så länge att den som bär ljuset bränner sig och tappar ljuset. Ljusstumpen faller då ner mot marken för att återigen slockna och lämna henne i mörkret.
   Dock kommer det ibland fram någon som har med sig en ficklampa. Ficklampans klara sken lyser upp vägen och det blir mycket lättare för flickan att gå. Tyvärr går ficklampor på batterier och till slut slocknar även dessa.
   För varje gång ljusen slocknar försvinner lite av hennes hopp, precis som det gör när hon kommer till toppen av backarna och möts av nytt mörker. Att hon fortsätter sin långa och tröttsamma vandring är ett mysterium, men någonstans måste hon hysa ett hopp om att en dag nå en punkt på vägen då det återigen blir ljust och vägen kantas av hus där det bor människor som hon kan stanna och vila hos.

Jag vill bara sova, för när jag sover kan jag inte tänka.

Fan vad jag ångrar mig, ändå blir det lika dumt vecka efter vecka.