Becka.

Något händer, jag vet inte vad. Gör som alla vill. Skakar inombords av alla känslor som trycker på, som vill ut. Tårarna är ständigt nära. Ingen ser och ingen hör när det går bra. Bortglömd är jag, bara sådär. Att det kan vara jobbigt, jobbigare, när jag gör "rätt" är det som om ingen tänker på eftersom jag då inte bereder något motstånd.
   "Våga bli arg", säger Beata, säger Elisabeth. Blir jag arg blir jag ensam, inget mer med det. Varför ska jag våga vara arg när det enda som händer är att alla tar avstånd ifrån mig. Det jag får när jag blir arg är ilskna ord och åthutningar. Jag vill inte bli arg, jag vill inte bli ensam.


Känner ensamheten svida inom mig. Den lämnar ett tomt hål som jag inte vet hur jag ska fylla igen. Jag har varken min mur i mörkret eller något annat stöd. Det är jag, ensam. Man säger att jag inte ska behöva klara av det ensam, men så fort den andra viljan vill styra drar sig alla undan och jag får slåss mot den, ensam.
   Vad gör jag för fel? Varför kan de inte bara finnas där? Alltid när det är som värst försvinner de bort, så långt bort de bara kan. Stödet jag får är inget annat än tomma eller arga ord. Jag säger gång på gång att jag inte klarar av att ta steget att komma till dem. De VET det. Ändå kan de inte offra någon tid i sina liv och komma till mig. Kommer de vill de genast gå igen eftersom de varken orkar med mina ord eller mina tårar.
   Jag ska klara av det ensam. Inget snack om saken. Inte för att jag vill det utan för att jag inte har något annat val. Skulle jag säga något om detta till dem skulle de neka och säga att de gör ALLT för mig. Om de nu gör allt för mig, varför sitter de då inte med mig just nu? Varför fick jag bara elaka ord igårkväll när ångesten ville ta livet av mig?