Becka.

Att det ska vara så jävla svårt och att det ska göra så fruktansvärt ont. När jag gör det som jag tycker inte skadar mig själv skadar jag andra så himla mycket. Har på senaste tiden verkligen börjat förstå att jag inte är ensam. Jag betyder faktiskt något för flera stycken. Trots det kan jag inte lämna "demonen". Den vill inte att jag ska lämna den, den vill att jag ska vila tryggt i dess famn. "Demonen" säger att jag mår bäst av att göra som jag gör, mår bäst av att fuska, ljuga, smita. Den säger att allting som gör mig sjukare är rätt. Ändå säger alla andra att det "demonen" säger är fel. Hur gör man för att inte lyssna på vad ens egna tankar säger? Trots att de är kidnappade av en demon som slår och slår.
   Blev så himla ledsen, men samtidigt glad igår när jag träffade dig. Ledsen för att du var ledsen. Glad för att den motiverade sidan av mig fick lite extra motivation. Bara så att du vet betyder du jättemycket för mig och jag vill inte förlora dig för allt i världen. Det finns tre stycken människor som betyder så mycket för mig. Det är ni som får mig att orka leva, ni som får mig att vilja leva. Ni tre och min familj. Och det är er jag skadar mest. Inte mig själv och inte dem jag försöker vara något inför, utan er, ni som är det finaste, dyrbaraste och viktigaste jag har. Glöm inte det, för ni tre, ni är underbara.
   Trots det håller demonen i mig och viskar i mitt öra hur duktig jag är som står emot. "Inled oss icke i frestelse", precis så är det. Och inleds jag i frestelsen ska jag stå emot, för då är jag bra och duktig. I alla fall enligt min demon och demonen finns alltid där som en mörk skugga och smeker min kind när jag står emot och slår så att det gör ont i hela mig när jag faller för frestelsen.
   Att allting ska vara så jävla ambivalent. I ena stunden vill jag det ena och i den andra vill jag det andra. Känner mig som en något trasigt som inte går att laga eller som ett pussel där bitarna inte passar ihop. Måste krypa ihop för att kunna hålla ihop mig själv. Om inte faller jag isär och går i tusen olika bitar.



Jag undrar vad som händer om jag frågar
Frågar den fråga jag inte kommit på
Kanske ska den bli
"Tycker du att jag är jobbig?"
För då kommer du säkert att svara ja


Men det är inte det svar jag vill ha
För jag vill höra att du tycker om mig
Men jag har lärt dig att inte ljuga
Alltså kommer du att tala sanning
Trots att sanningen svider
Den bränner djupt in


Jag vill inte ha det så här längre
Det är ett helvete
Och jag trillar ner djupare och djupare
För helvetet har ingen botten
Men det finns avsatser
Och på varje avsats står du


Min alldeles egna djävul

Vem är anonym som kommenterat?



Är instängd i mitt eget kaos. Drömmer om något annat liv, om två andra liv. Antingen ett liv där jag har all kontroll eller ett liv där jag vågar leva. Ska verkligen försöka i helgen. Måste orka om det ska bli någon förändring, måste förändra för att få en förändring. Varför ska det vara så jävla svårt att fatta? För att jag ska fatta måste man hota mig, bli arg på mig, annars går det inte in. Jag hör, men jag lyssnar inte.
   Står framför spegeln. Känner paniken komma krypandes. Kan inte vara nöjd med det jag ser, vill pressa det ännu längre. Nu ska det dock vara slut med det. Jag ska sluta pressa, sluta studera allting noganoga i spegeln. Ska inte tänka, inte känna, jag ska och får bara göra. Annars kommer det här aldrig att gå. Om jag inte klarar det är det slut. Då har jag inte en jävla chans att få det alla säger är det bättre av de två liv jag drömmer om.
   Har fruktansvärt mycket ångest över hur den här helgen kommer att bli. Är så nervös över att jag ska klappa ihop och inte orka. Tänk om allting bara bli fel, tänk om jag fuskar, börjar bråka, inte gör som jag ska. Fan. Måste komma ihåg att mamma och pappa finns och tar emot mig om jag skulle börja falla. För att klara det här måste jag lita på att de finns där för att hjälpa mig. Lita på att det de säger. Dessutom måste jag lita på det de säger på SCÄ. Ska våga ta hjälp av dem. De jobbar ju där för att hjälpa mig.

Jag och Hanna bokade flygbiljetter och hotell till London igår! 21-23 maj ska vi vara i London och jag är grymt taggad inför det. Fattar knappt att vi fick ändan ur vagnen och äntligen beställde resan.



Och det går inte särskilt bra för mig, men jag klarar inte av att skärpa mig. Trots att jag vill kan jag inte när det väl gäller. Jag är dum.