Becka.

Att det ska vara så jävla svårt och att det ska göra så fruktansvärt ont. När jag gör det som jag tycker inte skadar mig själv skadar jag andra så himla mycket. Har på senaste tiden verkligen börjat förstå att jag inte är ensam. Jag betyder faktiskt något för flera stycken. Trots det kan jag inte lämna "demonen". Den vill inte att jag ska lämna den, den vill att jag ska vila tryggt i dess famn. "Demonen" säger att jag mår bäst av att göra som jag gör, mår bäst av att fuska, ljuga, smita. Den säger att allting som gör mig sjukare är rätt. Ändå säger alla andra att det "demonen" säger är fel. Hur gör man för att inte lyssna på vad ens egna tankar säger? Trots att de är kidnappade av en demon som slår och slår.
   Blev så himla ledsen, men samtidigt glad igår när jag träffade dig. Ledsen för att du var ledsen. Glad för att den motiverade sidan av mig fick lite extra motivation. Bara så att du vet betyder du jättemycket för mig och jag vill inte förlora dig för allt i världen. Det finns tre stycken människor som betyder så mycket för mig. Det är ni som får mig att orka leva, ni som får mig att vilja leva. Ni tre och min familj. Och det är er jag skadar mest. Inte mig själv och inte dem jag försöker vara något inför, utan er, ni som är det finaste, dyrbaraste och viktigaste jag har. Glöm inte det, för ni tre, ni är underbara.
   Trots det håller demonen i mig och viskar i mitt öra hur duktig jag är som står emot. "Inled oss icke i frestelse", precis så är det. Och inleds jag i frestelsen ska jag stå emot, för då är jag bra och duktig. I alla fall enligt min demon och demonen finns alltid där som en mörk skugga och smeker min kind när jag står emot och slår så att det gör ont i hela mig när jag faller för frestelsen.
   Att allting ska vara så jävla ambivalent. I ena stunden vill jag det ena och i den andra vill jag det andra. Känner mig som en något trasigt som inte går att laga eller som ett pussel där bitarna inte passar ihop. Måste krypa ihop för att kunna hålla ihop mig själv. Om inte faller jag isär och går i tusen olika bitar.



Jag undrar vad som händer om jag frågar
Frågar den fråga jag inte kommit på
Kanske ska den bli
"Tycker du att jag är jobbig?"
För då kommer du säkert att svara ja


Men det är inte det svar jag vill ha
För jag vill höra att du tycker om mig
Men jag har lärt dig att inte ljuga
Alltså kommer du att tala sanning
Trots att sanningen svider
Den bränner djupt in


Jag vill inte ha det så här längre
Det är ett helvete
Och jag trillar ner djupare och djupare
För helvetet har ingen botten
Men det finns avsatser
Och på varje avsats står du


Min alldeles egna djävul