Becka.

Jag vet precis vad jag behöver, men jag får inte tala om det. Varje gång jag tänker tanken att jag ska säga det stryps min röst och jag börjar flamsa på om något annat. Dumma, dumma mig. Fast det är ju klart, det är ju inte meningen att det ska vara enkelt att göra någonting. Allting ska bara vara svårt och förjävligt.
   Dessutom börjar jag tveka varje gång jag försöker ta mod till mig för att våga tala om vad jag behöver, vill jag verkligen ha den hjälpen? Jajajajaja, skriker en del av mig. NEEEEEEEEJ, skriker den andra. Och så sitter jag där, fast mellan två röster som skriker motsatta ord.