Göra mig bra
Sedan flyr jag till det enda ställe jag kan komma på, mitt rum. Fast jag är inte trygg där som jag är invid muren, bara ensam. Ensam, ledsen, arg. Visst, det går, det gör det. Men jag orkar inte med det. Orkar inte krascha minst två gånger om dagen, orkar inte plocka upp mig själv från botten för att börja leva igen. Ändå gör jag det, hela tiden. Till vilken nytta? Vad vinner jag på det?
Jag ser bara förlusten. Vad jag förlorar kan jag inte svara på om någon frågar, men jag är helt säker på att jag förlorar någonting. Säker, för när man vinner känner man inte såhär. En vinnare är lycklig, visar upp sig för alla. Förloraren däremot gömmer sig, gråter, ältar. Allt det jag gör, gör också förloraren. Alltså måste jag vara en förlorare.
Åhh, min logik är slående, övertygar alla. Eller inte. Det är bara jag som är övertygad, övertygad om att jag förlorar, att jag är sämst. Ni säger: "Det kommer att bli bättre". Jag känner att ingenting händer. Aldrig. Alltid. Varenda sekund är som en stor plåga och jag orkar inte bli plågad. Inte längre, inte mer.
Förra våren var en plåga åt ett annat håll. Ändå längtar jag tillbaka till den plågan. Längtar efter den friheten. Den andra friheten där "jag" bestämde. Ingen annan. Inte någon behandlare, inte mamma, inte pappa, inte någon jävla läkare. Det var jag och min envishet som bestämde. Vi gjorde vad vi ville, gjorde det som skulle göra mig bra.
Vad gör man när det enda man vill är att få försvinna från världen?
Ja vill veta vad du vinner av att gå åt andra hållet? Du kommer inte vinna ett enda dugg för du kommer aldrig se det som händer med din kropp med dina egna ögon. Du kommer inte ha någon energi och då kommer du inte orka träffa vänner eller att åka till London. Snälla, du förtjänar så mycket mycket mer än att sitta på ditt rum och vara ledsen över att dit liv inte är så bra som det skulle kunna vara.
Jag vet att du känner att du förlorar men för varje litet steg du tar i rätt riktning är ett litet steg mot vinst!
Jag vet att du klarar det, du har en järnstyrka det vet du själv. Du måste fan visa din jävla parasit till sjukdom att det är du som bestämmer och att den inte ska få suga livsenergin ur dig. För det är vad den gör.
Älskar dig tusenfaldigt! Förlåt om jag skriver hårda ord men jag blir lite upprörd när min vän mår dåligt..
<3<3<3
nej vet du vad du är, du är en kämpe rebecka. för kämpar fortsätter att dunka nävarna mot väggen även om knogarna blöder! och tillslut ramlar väggjäveln ner, även om jag vet att det inte känns så. för fan va ont det gör. men du är starkare det vet jag för jag har sett dig kämpa!
Alltid något ju ^^
Åh gumman, du får låta det ta tid. Det kommer jag lovar.<3
