Promenera
Gå och gå och gå.
Men det är så skönt att göra som ångesten vill...
Märkligt hur man berörs, en text tillsammans med rätt harmoni slår an en sträng det blir som en slags uppenbarelse. Plötsligt känner man hur en bubblig glädje börjar välla upp, eller tårar som bränner innanför ögonlocken, eller kanske en energi som viskar det finns tusen möjligheter. Musik är verkligen en underbar katalysator för alla "ongoing processes" i den märkliga kroppen.
Det skrivna ordet är också märkligt, hur det liksom är i kontakt med det innersta via handen. Jag skriver sällan när jag är "lycklig" eller bara lite olycklig, då målar jag, då flödar färgerna bildar en annan slags harmoni en prydlig ganska intetsägande harmoni men oftast känns det väldigt bra när jag tittar på min skapelse.
Det kanske är det där med starka känslor, någonstans ska de ta vägen, måste få ta vägen.
För starka känslor som spretar åt alla håll och kanter känns som eviga följeslagare.
Det gäller bara att bli lite kompis med dom där, känslorna, som ruskar om. Ta fram dom titta på dom, skriva dom, måla dom och sjunga dom som Oskar Linnros eller göra en gubben i lådan som Adams-Rey.
Jag för min del ska nog attackera min stora vita duk med lite galen färg, livet känns trots allt ganska bra just nu så det är bäst och passa på för i morgon kanske det är dags för en blues.
Katrin
