Becka.

Någon annanstans än här, i en annan tid än nu.

Längtan

När jag, för bara en liten stund sedan, satt och åt frukost kom en tanke till mig. TÄNK OM jag skulle hälla ut juicen och slänga den andra smörgåsen som jag fortfarande inte hade ätit upp. Ingen skulle märka något eftersom varken mamma eller pappa var där. Det skulle vara så enkelt att bara gå och slänga smörgåsen, så som jag har gjort jag vet inte hur många gånger förut. Ändå gjorde jag det inte för nu är det ALLT som gäller. Inget fuskande och smugglande, inget ljug och tjafs. Istället åt jag lugnt upp min smörgås, drack upp all juice, tömde filskålen och blev hejdundrande mätt.

Konstigt nog blir jag inte längre panikslagen av att känna mig mätt. Varje gång jag har börjat äta (vilket jag i och för sig inte har gjort nu, det var ett tag sedan jag började äta ordentligt igen) så har jag blivit helt panikslagen över att jag inte kunde känna tomheten i magen. Visst, jag TYCKER INTE OM att vara mätt, det gör att jag känner mig misslyckad, men jag blir inte helt galen av det längre. Ändå saknar jag, konstigt nog, den där hysteriska paniken. Jag saknar att ligga på golvet och skrika och gråta. Däremot saknar jag INTE att mamma och pappa drar mig tillbaka till bordet, men saknar absolut att ha ångest. Hur hemsk den känslan än är så SAKNAR JAG DEN.

Hur jag kan sakna den är dock ett mysterium. Vad är det som är så fantastiskt med att hyperventilera, med att gråta i flera timmar, med att skrika hur mycket man hatar världen? Jag har ingen aning. Det låter verkligen helt sjukt att jag kan sakna den känslan, men det gör jag. Fast jag längtar efter den dagen jag är nöjd med att känna mig mätt, den dagen då jag inte längre saknar sjukdomen.

Okey :D bor ni nära varandra då? de måste kännas ganska bra väl för då vet du ju att hon behöver äta ungefär samma tider som dig :D



Hoppas du har en jättebra dag med din kompis :D gjorde ni ngt skojsigt?



kramisar

Jag tror det beror på att det är en känsla du är van vid. Trots att den är dålig har det varit en sorts trygghet, nåt du känner igen. Just därför blir det jobbigt att förändra och gå emot allting. Men när du sedan blir van vid att inte känna det, kommer du antagligen känna dig mer trygg att inte behöva ha ångest. För jag förstår. Känslan är ju kopplad till andra känslor som du kanske saknar och som är svåra att hantera när man börjar gå upp i vikt och så.

Kram

Oj, du satte verkligen ord på det jag själv tänker och känner. Själv skäms jag över att känna så, så jag trycker alltid bort dem tankarna och känslorna och förnekar dem, för det är liksom inte okej att känna så. Jag har inte heller megaångest när jag käkar längre, och det får mig att tvivla på om jag faktiskt har anorexi. Det känns inte så. När man har varit på avdelningen så är det så tydligt att när du äter så ska du ha ångest ångest ångest.



Ville bara säga att du är inte ensam om att känna som du gör (även fast vi kanske inte känner exakt likadant, men iaf någorlunda).



kram

låter inte konstigt att längta efter det du känner till. mycket svårare att göra nåt nytt som man inte vet hur det blir. jag tror att jag ibland har valt att bli sjukare, för att det är nåt som jag vet hur man gör. jag slipper känna mig så förbannat osäker.