Vodou-utställningen var bra. Kändes skönt att komma iväg hemifrån. För bara någon vecka sedan avskydde jag att åka hemifrån, men nu är det snarare tvärtom, jag hatar att vara hemma. Jag vill bara fly när jag är hemma, bort från mitt jävla rum, från mina föräldrar, från alla minnen, från allt... jaa allt som är jobbigt. Just nu skulle jag helst vilja öppna dörren och springa så långt bort jag bara kan. Springa och springa tills fötterna blöder och tills jag inte är hemma längre. Då skulle jag kunna stanna och börja om på nytt.
Okej, jag vet att det där bara är en fantasi, men önska kan man alltid. Är som sagt så djävulskt trött på att vara här hemma. Eller kanske är jag inte trött på att vara hemma, jag är snarare trött på att vara jag. På mitt liv. Just nu vill jag ha förändring, jag vill att något ska hända. Vad som helst som gör att allt det som varit bara försvinner i ett töcken. Om det ändå vore så enkelt.
Back to the day. Supermysigt att ha en lång dag med Hanna. Vi sågs vid busshållplatsen för buss 69 vid Sergels Torg och åkte därifrån till Museiparken. På Etnografiska gick vi först runt på utställningen innan vi avslutad med en lunch på Etnografiskas restaurang MatMekka. Tycker om den restaurangen, men de har sjuka överpriser. Ekologiskt kostar extra liksom. Satt och pratade om våra djupa tankar en lång stund innan vi tog en promenad tillbaka in till stan. Vi skiljdes åt vid Karlaplan och jag åkte hemåt efter en snabb tur på Fältöversten. Så nu är jag alltså hemma igen och vill bara åka iväg. Samtidigt vet jag inte vart jag vill för jag vill ju ha hemmets trygga struktur där allting finns. Jag vill ha min garderob, mitt badrum, "rätt" mat i kylskåpet/lådorna/skafferiet/frysen.
Tänk, det finns så många tankar i mitt huvud som påverkar mig och som, när jag sedan berättar om dem, låter så fruktansvärt fåniga. Jag vet att det är det här som jag borde prata med min behandlare om, men då kan jag inte säga det. Jag är så rädd för vad han ska säga om det och att han ska tycka att det är bullshit, ingenting som är viktigt att prata om. Det enda jag kan prata om är maten, maten och maten. Den fyller mitt liv och gör mig GALEN. För tillfället känner jag inte ens för att äta, men måste göra det i alla fall. Jag känner ingenting för maten, den bara är och förstör. Förstör mig och gör mig till någon som jag inte vet vem det är.
Nej, fy, nu är jag alldeles för negativ och öppen. Ingen vill väl läsa om min förvridna relation till mat. Hur jävla konstig den har blivit. Från att ha varit fruktad, till älskad, till... något konstigt. Jaa, det är så jag känner. Maten är konstig och passar inte in. Hm, nu är det väldigt snurrigt i mitt huvud.
På väg mot stan efter museibesöket. Är det höst eller vår i Stockholm?!
