Gråt
Satt kvar en stund på Idun, trots att jag inte ville vara kvar. Ville samtidigt inte komma hem för tidigt och ville dessutom inte gå ut i regnet. Lyckades trassla mig upp ur fåtöljen till slut i alla fall och skyndade genom regnet från SCÄ till tunnelbanan. När jag skulle gå från Torsvikstorg regnade det om möjligt ännu mer så när jag kom hem var jag BLÖT. Bytte till mina älskade Abercrombie-mjukisar och till en t-shirt. Hälsade en lång stund på spegeln. Fan ta den. Jag har blivit så mycket större sedan i måndags och det smärtar något vansinnigt.
Mamma kom hem en liten stund senare. Jag somnade på sängen. Vaknade och upptäckte att klockan var mer än fem, gick och skulle ta mellis. Blev ledsen, ledsen. Att det ska vara så tungt och jobbigt att göra rätt, att jag ska må så dåligt över det. Längtade efter morgondagens samtal. Lyckades till slut ta mellis, åt det och gick sedan ut på en promenad.
Snart är det dags för middag och jag är inte alls sugen. Känner mig som en svamp (en stor en) som suger upp allting som kommer i närheten av mig. Känns som att varenda måltid jag äter sätter sig på magen, låren, vaderna och armarna. Avskyr känslan och att inte veta hur mycket sanning det ligger i den. Har ingen aning om jag har gått upp ett hekto eller flera kilo sedan i måndags, det kan vara vad som helst. Tror dock mer på kilona än på hektot, tyvärr, eftersom det bara gått två dagar sedan i måndags.
Skulle vilja gråta ännu mer, men tårarna tog slut. De var inte många, men intensiva. Jag hatar att jag mår dåligt, att jag har problem. Avskyr tanken på att jag kommer att må dåligt ett långt tag till. Det jag hatar och avskyr mest är att det är på grund av MIG SJÄLV som det är så. Jag har haft så många chanser som jag inte har tagit, men nu ska jag ta chansen. Vad min inre röst än säger så ska jag LYSSNA PÅ och GÖRA SOM min behandlare säger. Vad han än säger så ska jag gå med på det. Han kan inte göra något åt mig, men han kan säga vad jag ska göra och jag kan välja om jag vill göra så eller inte. Nu har jag bestämt mig för att jag ska göra som han säger och därför finns det inte längre några valmöjligheter för mig. Ambivalensen och den inre rösten ska inte längre ha makten över mig.
Det jag skrivit nu gör att jag mår piss och får ångest, men det skiter jag i...
Mamma kom hem en liten stund senare. Jag somnade på sängen. Vaknade och upptäckte att klockan var mer än fem, gick och skulle ta mellis. Blev ledsen, ledsen. Att det ska vara så tungt och jobbigt att göra rätt, att jag ska må så dåligt över det. Längtade efter morgondagens samtal. Lyckades till slut ta mellis, åt det och gick sedan ut på en promenad.
Snart är det dags för middag och jag är inte alls sugen. Känner mig som en svamp (en stor en) som suger upp allting som kommer i närheten av mig. Känns som att varenda måltid jag äter sätter sig på magen, låren, vaderna och armarna. Avskyr känslan och att inte veta hur mycket sanning det ligger i den. Har ingen aning om jag har gått upp ett hekto eller flera kilo sedan i måndags, det kan vara vad som helst. Tror dock mer på kilona än på hektot, tyvärr, eftersom det bara gått två dagar sedan i måndags.
Skulle vilja gråta ännu mer, men tårarna tog slut. De var inte många, men intensiva. Jag hatar att jag mår dåligt, att jag har problem. Avskyr tanken på att jag kommer att må dåligt ett långt tag till. Det jag hatar och avskyr mest är att det är på grund av MIG SJÄLV som det är så. Jag har haft så många chanser som jag inte har tagit, men nu ska jag ta chansen. Vad min inre röst än säger så ska jag LYSSNA PÅ och GÖRA SOM min behandlare säger. Vad han än säger så ska jag gå med på det. Han kan inte göra något åt mig, men han kan säga vad jag ska göra och jag kan välja om jag vill göra så eller inte. Nu har jag bestämt mig för att jag ska göra som han säger och därför finns det inte längre några valmöjligheter för mig. Ambivalensen och den inre rösten ska inte längre ha makten över mig.
Det jag skrivit nu gör att jag mår piss och får ångest, men det skiter jag i...
Kommentarer
Trackback
