Becka.

Jag känner mig lite rädd. Eller egentligen inte lite utan snarare väldigt mycket. Undrar vad som kommer att hända i framtiden, för det kan jag inte veta. Är rädd för att jag har svällt upp till en boll som äcklar andra. Vet ju att jag äcklar mig själv, så varför skulle alla andra inte bli äcklade? Stirrar avundsjukt på texter som folk har skrivit om att de går ner i vikt, att de inte äter. Jag kunde nästan, jag också, men inte nu längre.

Har inte gjort så mycket idag. Kollat hemsidorna till alla hotell vi ska bo på i USA, ätit, gått en promenad, läst... Nej, jag har verkligen inte gjort någonting. Känner hur samvetet ständigt påminner mig om, tjatar om, att jag borde gå ut en sväng till BARA FÖR ATT.

Vet ni, jag önskar fortfarande att jag hade gått ner mer i vikt, att jag hade nått mitt mål. Inte för att jag tror att jag skulle ha varit mer nöjd då, men jag skulle i alla fall nu ha vetat att jag var smal. Andra skrattar åt hur osmal jag var, men jag kom ju aldrig längre. Jag var för dålig, för svag. Omvärlden vann och jag förlorade allt.

Mitt huvud känns dött, min blick slö. Magen jäser och mina ben väller ut över fåtöljens sits. Jag vill bli fri, slippa alla tankar, men jag vet inte om jag orkar vänta tills dess. Ärligt talat så vet jag inte om jag någonsin kommer att komma dit. Undrar ständigt hur man gör för att inte kolla kaloriinnehåll, för att inte ens bry sig om sådant. Det spelar väl ingen jävla roll vad maten innehåller så länge man lever ett normalt liv, äter normalt och tränar normalt? Fast jag vet ju att jag aldrig kan göra sådant normalt, det är ALLT eller INGET. Fan för mig och allt jag tänker och känner.