Becka.

Hemma från yogan och det var skönare än vad jag trodde att det skulle vara. Var ett lugnt vinyasapass och det kändes okej. Visst att jag i vissa lägen önskade att det skulle vara jobbigare, men som min fina vän Rebecka precis skrev så ska jag ju försöka att inte mata sjukdomen så himla mycket.

Varför blir jag så trött på att kämpa efter ett tag? Varför känns det så hopplöst? Från att ha känt att jag varit på väg mot det friska så känner jag nu att det verkligen inte går att bli fri. Det är så frustrerande att det svänger hela tiden och att jag aldrig kan bli nöjd med det jag har. Att jag aldrig kan lita på att när framtiden väl kommer så kan den faktiskt vara helt okej.

Jag vill inte att min behandlare ska vara ledig hela nästa vecka. Behöver verkligen HJÄLP av honom, en sträng behandlare som sätter upp regler. Just nu håller jag på att spåra ur och det är inte alls bra. Dumma, dumma jag som inte kan bli fri.