Uppgiven
Känner mig så jävla T J O C K. Efter en vecka över mina gränser, med en massa mat i magen och ett väntande mellanmål kan jag riktigt känna hur jag sväller. Äckelkänslorna ligger tunga, men trots det får jag inte ångest. Jag känner snarare en sorts uppgivenhet, typ "ska det bli ännu mer än såhär? Jaja, jag har väl inget annat val". Det är bara att fortsätta tills man bara vill lägga sig ner i sängen och aldrig mer kliva upp. På Idun ska man gå upp till sin trivselvikt och när man har nått den, ja då ska man inte gå upp på de sex målen mat man ska äta om dagen. Blir rädd eftersom jag vet att min trivselvikt ligger över den gräns som bestämdes på Avdelningen. Nog om min vikt...
Kvällen bjuder inte på något särskilt. Ska titta på TV och sedan äta mellanmål. Får se vad jag gör då. Kanske läser jag en bok, kanske tittar jag på lite Sex and the City. Tror att det lutar på Sex and the City eftersom jag är alldeles för trött för att orka läsa. Helst skulle jag bara vilja gå och lägga mig. Det skulle vara så himla skönt att bara låta morgondagen komma utan att behöva vänta på den.
Åhh, jag riktigt känner hur positiviteten väller ur mig, inte. Är alldeles för trött och det gör att jag blir deppigare än vad jag egentligen skulle behöva vara. Dessutom var det jobbig mat till middag, en jobbig dag på Idun och allmänt jobbigt.
Blabla, vad mer? Imorgon är det fredag och jag fasar för hemmaveckorna. Trots att jag inte vill vara på SCÄ känns Iduns soffrum ändå så tryggt. Man är liksom där och behöver inte göra något annat, man behöver inte underhålla sig själv. Nästa vecka är det tomt förutom lite samtal samt en lunch med fina Jossan. Är rädd för sysslolösheten, men är lika rädd för att vara upptagen. Hur hitta balansen?
Kommentarer
Postat av: Rebecka
Bra! Vi kan boka upp oss på luncher om du vill? Ses i morgon fina du :)
Trackback
