Becka.

Som sagt, ett år har gått sedan jag gick med på att bli sjukskriven från skolan, på att bo på en sluten avdelning, på att välja något annat än det jag egentligen ville. Ett jävla år och så mycket har hänt sedan dess. När jag tänker tillbaka kan jag knappt förstå att det bara har gått ett enda år sedan jag på något sätt valde att försöka förändra mitt liv. På det här året har jag:

Ja, varit inlagd på SCÄ's vårdavdelning. Det låter så allvarligt, men så sjuk var jag ju inte.
Blivit utskriven från tidigare nämnda avdelning.
Jobbat några veckor som vikarie på ett dagis.
Gjort klart mitt projektarbete och struntat i att ta studenten.
Påbörjat och avslutat behandlingen på Idun.
Gått upp alldeles för mycket i vikt, enligt mig själv.
Lärt känna Rebecka och Johanna, två underbara.
Börjat rida.
Varit i USA i tre veckor, vilket var min första längre utlandssemester på flera år.
Börjat på Komvux.
Blivit såpass frisk i kroppen (så tjock) att jag har kunnat börja träna.
Träffat en kille som jag tycker så mycket om och som tycker om mig också (!).
Insett att mina vänner faktiskt är mina vänner.

Ja, listan kan säkert göras längre, men det är det här jag kommer på just nu. Är verkligen fascinerad över hur mitt liv har förändrats sedan den där dagen då jag motvilligt och väldigt ilsket lät mig övertalas till att tillbringa det årets höstlovsvecka på Avdelningen istället för på en strand i Egypten. En vistelse som sedan förlängdes i och med att jag fick en ordinarie plats på Avdelningen. Som sagt ångrar jag fortfarande mitt beslut, tänk om jag hade fått nå mitt mål, tänk om jag faktiskt hade lyckats bli sjuk.

Nu ska jag försöka engagera mig lite i min psykologiuppsats. Gick bra på Bodyattacken. Mådde som vanligt illa under armstyrkelåten, men det är bara med träning jag kan komma förbi det illamåendet.