Becka.

Jag hatar känslorna som väller upp inom mig. Tankarna som skriker i huvudet. Det är som om jag drunknar i den strida ström av ord som vrålas ut inom mig. Min egen röst i huvudet upprepar gång på gång det jag inte vill höra, det som får mig att skämmas mer än något annat. Jag är svag, har tappat kontrollen. Hur kan tillåta mig själv att göra såhär?!

Önskar att jag kunde säga att jag vill leva, men det kan jag inte. Visst finns det mycket fint i mitt liv, men smärtan jag känner när jag ser mig själv i spegeln, när jag äter, när jag inte rör på mig, när jag ser siffrorna på vågen, när jag känner hur kontrollen glider mig ur händerna, dränker allting annat. Det jag räknade upp bevisar bara hur förjävla dålig och äcklig jag är. Att jag är värdelös.

Försöker leva utanför mig själv. Låtsas att jag orkar, att det jag gör är det jag vill och önskar. Vill inte svika de som betyder så mycket. Skulle i och för sig inte vara första gången jag gjorde det, men hur skulle jag kunna förklara att jag gjorde det ännu en gång? Dessutom, skulle jag börja om ännu en gång skulle jag inte orka vägen tillbaka. I sådana fall skulle jag skita i livet och låta det släckas ut sakta och plågsamt. Jag skulle i alla fall få vara smal...

Övermannas ständigt av ett fruktansvärd trötthet. Mina ögon faller ihop utan att jag kan göra något åt det. Sitter på lektionerna och sover, missar allt det viktiga. Skäms över att jag inte kan koncentrera mig, över att jag inte lyssnar. Kommer inte att klara mina kurser känns det som. Kan inte plugga, kan inte lyssna på lektionerna, KAN INGENTING. Jag är dålig.