Becka.

Jag vet att jag måste och jag försöker verkligen, men jag avskyr de elaka ord jag får höra inuti mitt huvud när jag har trotsat mig själv. Kvällen till ära tog jag en klick bearnaisesås till oxfilén och potatiskroketterna. Har inte ätit bea på nästan ett år, nu igen. Ständigt går jag tillbaka till gamla mönster och utesluter än det ena, än det andra. Eftersom jag vågade doppa flera tuggor av maten i bean känns det nu som om jag förlorat ännu mer. Förlorat kontrollen, disciplinen och min identitet. Kan känna hur kroppen sväller. Hatar känslan av att ha ätit samtidigt som jag har träsmak i rumpan efter att ha suttit ner större delen av dagen. Varför ger jag upp min ätstörning för att börja leva ett "vanligt" liv, när det finns de som håller sig kvar i den invanda famnen ätstörningsvärlden är för den som en gång har omslutits av den?

Varje måltid är en tvekan, en kamp. Kampen syns inte utifrån, det får den inte och det kan den inte. Jag får inte längre hysteriska ångestattacker med skrik, tårar, hyperventilering, isolering och slutligen utmattad sömn. Istället går min hjärna på högvarv för att hantera kontrollförlusten. Planeraplaneraplanera, det är det enda den gör. Vad jag ska äta till mellanmål, vilket bröd jag ska välja, om jag ska utmana mig själv? Måste bestämma vad jag ska välja. Vidare planerar jag när och vad jag ska plugga, när jag ska umgås med vänner, hur många dagar jag ska stanna hos Leo? Dessutom måste sommaren planeras, och hösten. Hela tiden, aldrig tyst. Kontroll, planer, planering.

Kampen märks inte särskilt mycket, den känns för det mesta knappt ens för mig, men ändå är det en kamp. Det är inte en kamp för att överleva eller för att motstå att trotsa. Kampen är att välja ett sätt att leva som jag kan stå ut med. För att jag ska kunna veta hur det är att leva det här livet måste jag tysta den rytande paniken och stänga av kännandet, annars kommer livet ändå bara vara ett sammelsurium av destruktiva känslor och jag får inte känna skillnaden mellan de olika liven.

En sak har jag i alla fall kunnat acceptera och förstå, en sak min behandlare har sagt så många gånger:
Släpper jag inte in ambivalensen och om jag ignorerar valmöjligheterna, blir det mycket lättare att gå den väg som ska leda till förändring än om jag ständigt tillåter mig själv att välja.

Jag är rädd, frustrerad, arg, ledsen och förvirrad, men det ska inte hindra mig från att prova det nya.