Becka.

Igår hade jag samtal med min behandlare, vilket innebar att jag var tvungen att besöka SCÄ. Att se SCÄ-huset, att gå in genom dess dörrar och gå upp för trapporna gav mig sådana vidriga känslor. Jag vill inte gå dit längre. Äcklas av huset på något sätt, av alla känslor, tankar och minnen det väcker. Hur tusan hamnade jag där egentligen? kan jag undra. Jag, Rebecka, hon som älskade mat, som fikade med sina kompisar, som inte tränade särskilt mycket. Jag som har underbara föräldrar och en snäll (men YTTERST retsam) lillebror. Jag som aldrig någonsin har mött något egentligt motstånd i livet. Visst, jag har aldrig varit NÖJD med mig själv. Har alltid tyckt att jag borde ha gjort saker och ting bättre. Kan ofta tänka att jag fick för dåliga betyg, tog/tar upp för tråkiga samtalsämnen, hade/har för fula kläder, gav/ger för ogenomtänkta presenter och så vidare i en oändlig lista. Inte heller har jag varit NÖJD med mitt utseende eller min kropp, men ändå, hur kunde det gå så långt som det faktiskt gjorde? Det är i och för sig inte ovanligt att man i den åldern jag utvecklade min ätstörning just utvecklar en ätstöring, men jag liksom? Inte fan hade jag en endaste anledning (förutom att jag var tjock, äcklig, dålig, värdelös, ni vet). 

 

Ibland kan jag kanske förstå att jag gav mig in i leken, det var spännande och nytt, men varför fortsatte jag? Hur kom det sig att jag bet/biter mig fast i något som tar tid från mitt liv och som skadar mig både fysiskt och psykist? Vad är det som gör det så förbannat svårt att släppa ätstörningen? Vad i hela fridens namn är det som håller mig fast? Jag hatar ätstörningen, är rädd för vad den gör med mig, men älskar också att tillfredsställa den. Jag blir nästan som stoltast när jag klarar av att stå emot mat fast någon jag älskar bönar och ber mig om att äta (och så skäms jag över att det gör mig stolt). Då är jag stark, ren. Ja, för ren det känner jag mig när jag motstår att äta. Idag däremot, när jag har smällt i mig en toast med skagenröra, lax, västerbottenost, sikrom och räkor till lunch plus en portion pasta med falukorv och ketchup till middag (plus frukost plus mellis plus att jag ska äta två mellisar till), då känner mig mig så jävla äcklig. Äcklas av att befinna mig i min kropp. Det kryper i mig, jäser och bubblar. Många känslor snurrar i mitt huvud, men de känslor som helt saknas är glädje och stolthet och dessa två känslor är de som andra tycker att jag borde känna när jag har ätit "läskig" mat och när jag ätit "som jag ska". 

 

 

Ja, nej, jag vet inte. Vet inte varför jag fick en ätstörning och hur jag kunde hamna på SCÄ. Varför behövde jag skicka in en anmälan dit? Hur kunde jag göra så att jag blev inlagd, frivilligt inlagd visserligen, men ändock inlagd? Hur kunde jag bli kvar på DVEA (idag Frej) i fem månader och hur i helvete kommer det sig att jag fortfarande, fyra år efter att Göran och min andra behandlare från mobila teamet kom hem hit första gången, besöker SCÄ-huset? Det är så galet, hemskt, vidrigt och värdelöst! Kan jag inte bättre än så här? KAN JAG FÖR FAN I HELVETE INTE BARA LÄMNA ÄTSTÖRNINGSLIVET?!?! Snälla, snälla mig själv, släpp taget, lev. Sluta räkna, planera, tänka, känna. LEVLEVLEV LIVET. 

 

Jag vill inte gå till SCÄ längre, vill inte äta anti-depp längre. Jag vill vara vanlig, en vanlig Svenne som inte tänker HELA TIDEN på vikt och kalorier. För det är vad mat är för mig, kalorijävlar som måste beräknas och omräknas. Jag kan tänka på maträtter, men sedan måste jag också tänka på om det är okej att jag äter rätten eller om den innehåller mer än godkänt.

 

För tillfället känns det så hopplöst. Jag kan inte bli frisk. Varför vet jag inte, lika lite som jag vet varför jag blev sjuk. Samtidigt, tänk om jag blev frisk, hur skulle livet kännas då? Det som är så orimligt och svårt för mig att föreställa mig är att jag varje dag i resten av mitt liv bara kommer att äta, som om det var det naturligaste i världen (vilket det också är). Nu är det bara så omöjligt att förstå att det går, att mat bara kan vara mat och inget annat. Att min kropp bara behöver vara ett verktyg som gör det möjligt för mig att uppleva och inte något jag måste kontrollera om och om igen. Det gör mig ledsen att jag inte kan föreställa mig något sådant, men det är verkligen stört omöjligt. Jag är ju en sådan som tänker på sådant hela tiden, som äter när och vad jag har planerat att äta, som inte äter mycket/normalt. JAG ÄR ÄTSTÖRD OCH JAG KAN INTE FÖRESTÄLLA MIG HUR DET ÄR ATT INTE VARA DET. Fan vad jag avskyr att det är så. Ledsen, ledsen, arg. Jag vill bort. Jag vill försvinna. Vill vara någon som aldrig ens har nuddat vid ätstördningslivet.

 

Det känns omöjligt att bli frisk för jag vet inte hur man beter sig som frisk.