Becka.

Den här veckan har det inte hänt mycket alls. Mamma och pappa har varit på Gotland och jag har varit hemma på Ön med bror min. Försökt vara ute i solen, även om den inte har varit framme särskilt mycket. Träffade Erica i tisdag, vilket som vanligt var superduper. I torsdag blev jag förkyld och både då och igår mådde jag skit. Mår bättre idag, även om snuvan håller i sig.

 

Åkte till Leo i onsdags kväll och var där till igår. Åkte hem på förmiddagen igår och solade och badade. Jag och Leo skulle ha gått på senaste Batman-filmen, men Leos kompis fyllde år så han firade honom istället och jag satt hemma och tyckte synd om mig själv för att jag var SÅ SJUK (höhö). Pappa och Gustad tog vår reservation istället och kom hem med lovord för filmen. Eftersom vi inte såg filmen igår ska jag och Leo se den ikväll istället, spännande. 

 

Har en molande ångest över allt och ingenting just nu. Massor av saker som skrämmer mig och som gör mig förvirrad. Nu har jag ångest över utebliven ångest, typ. Eller, jag får ångest av mat och av min kropp, men samtidigt får jag inte alls ångest över det. Jag klarar ju av att äta "läskiga" och "förbjudna" saker, det går. Att äta sådant gör inte längre att jag skadar mig själv eller ligger och skriker och gråter tills jag somnar. Okej, sådant var det VÄLDIGT längesedan jag gjorde, men att inte ens börja gråta över det, att till och med kunna skratta samtidigt och efter, det är skitläskigt.

 

Ibland blir jag nästan ledsen när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att intensivbehandlas för min ätstörning. Så jävla konstigt att jag kan bli ledsen över det. Och ibland känns det som om hela min sjukdomstid bara har varit en dröm. Jag, sjuk? Inlagd? Nej, det har nog aldrig hänt ens.

 

Jag undrar varför jag känner såhär. Något annat jag undrar är om jag någonsin kommer att bli bra, om jag någonsin kommer att kunna bryta mig loss från kontrollen.