Becka.

God kväll. Vaknade upp hos pojkvännen min imorse, långt innan klockan skulle ringa för väckning. Låg och väntade och väntade på att klockan skulle ringa eftersom jag trodde att jag inte hade vaknat SÅ tidigt. Låg innerst så nådde inte någon mobil utan att klättra över Leo, vilket skulle leda till att jag riskerade att väcka honom och det ville jag inte. Alltså låg jag klocklös och undrade hur mycket klockan kunde tänkas vara. Till slut tog jag dock risken och lutade mig över hela sängen och fick tag på en telefon, fyrtio minuter kvar till ringning! Och då hade jag legat vaken ett bra tag. Försökte somna om, misslyckades. Låg dock kvar i sängen till tre minuter innan väckarklockan skulle börja sjunga.

Naturkunskapslektion på förmiddagen. Sista för perioden! Var en långtråkig lektion och jag ville bara sluta. Skulle dock redovisa min fördjupning så fick sitta och vänta på det. Lektionen tog dock slut tillsist och jag traskade till Slussen kånkandes på en tung påse med ridkläder samt min ridhjälm. Väl hemma blev den en promenad, lite fixande och donande och sedan lunch. Gick ytterligare en promenad ett tag efter lunchen.

Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen har jag läst. Drack en kopp te också! Första tekoppen på eftermiddagen på hur länge som helst. Är så jävla less på att vara törstig HELA tiden, så nu måste tvinga mig själv till att börja dricka mer igen. Känner mig dålig som inte stod ut, men fan, ska jag verkligen vara sjuk resten av mitt liv?! Ska jag verkligen låta den här skiten bestämma över mig så mycket? Alla människor behöver dricka, alla människor behöver äta, ÄVEN JAG. Okej, jag äter och dricker, men inte tillräckligt. Och jag erkänner, målet jag aldrig nådde lockar fortfarande, men är det verkligen värt att genomleva all förlamande trötthet, alla bråk, alla tårar, all smärta, alla missade upplevelser bara för att nå ett visst BMI? Är det verkligen värt att stänga av livet bara för att bevisa att man klarar av att bli smal?

Jag lurar verkligen mig själv när jag får mig själv att tro att det är värt det. När jag övertygar mig själv om att jag kommer att bli så mycket nöjdare om jag blir smal, på riktigt. Så många gånger som jag har fått höra att en ätstörning aldrig blir nöjd och ändå lyckas jag få mig själv att tro gång på gång att det kommer att kännas bättre "bara jag blir smal". Förstår inte vad det är som är så svårt att ta in. Man blir inte lyckligare för att man låter en ätstörning ta över hela ens liv, det enda som händer är att man blir allt girigare att vinna en ny viktnedgång.

Nej, jag måste ta mig ur den onda spiralen, måste stå ut med ångesten och plågorna. Måste låta tankarna slå på mig utan att tillåta mig att känns dess slag. Att jag ska ta mig loss betyder dock inte att jag börjar med intensivare behandling och så vidare, för det har jag redan provat. Istället ska jag på egen hand börja våga sträcka mig utanför skalet och våga göra sådant jag vet kommer att göra att jag mår skit. Jag måste ju göra det någon gång...