Becka.

Hur blev jag den person jag är idag?
Hur kunde jag köra fast så djupt i ätstörningens spår att jag ännu inte har lyckats gräva mig loss och kört vidare?

Jag är förbannad på mig själv. Att jag inte är bättre än såhär, att jag inte har större kapacitet. Måste våga ta kliven, falla fritt och vinna striden. Jag vill inte ha kvar ens ett uns av det sjuka inom mig. Jag vill kunna vara stolt över mitt liv, men det kan jag inte vara just nu eftersom jag inte sysselsätter mig med något jag värderar. Att vara arbetslös, tillbringa tid på en ätstörningsklinik och panika över kroppen är ingenting att värdesätta, utan något att förkasta.

Det är fan dags, jag vill vinna och kunna vara stolt över mitt liv inför mig själv och andra. Aldrig mer ätstörd, aldrig. Jag vill veta vem jag egentligen är.

Lite mer såhär vill jag vara; glad, wild and crazy och ute i livet.