Sprudlande
Jag funderar på vad jag vill göra de kommande åren i mitt liv. Ser fram emot plugg och ett sammanhang till hösten, drömmer om resor ut i världen, längtar efter härliga stunder med vänner och många kärleksfyllda dagar med pojken. Saknar ridningen och vill att den ska börja igen. Vill upptäcka, skratta, njuta, leva. Tror på att livet kan bli bra. Vilken lycka att återigen tro livet! Mår ju bra, är glad, längtar, älskar.
Läser bloggar där folk skriver om sina resor, ser vänner på Facebook som är ute i världen och kan känna riktigt hur det drar i mig att få se mer av världen. Tänk när jag var i USA med familjen senast, så underbart. Barcelona med pojken, magiskt. Varthän nästa gång? Vill ju hinna se så mycket! Städer, stränder, vacker natur och livets baksidor, allt vill jag upptäcka och fyllas av.
Och att börja plugga till hösten, äntligen ett steg framåt. Ska bli spännande att få se vad jag har valt för linje, men också att få träffa dem jag ska plugga med. Var så längesedan jag hade ett sådant sammanhang. Gymnasiet var jag borta alldeles för mycket ifrån och komvux är så upphackat i korta perioder att man aldrig känner någon riktig gemenskap i klasserna. Men nu ska jag i alla fall få ett sammanhang och kommer att få träffa nya människor. Så sjukt kul!
Just nu är jag på Mando. Det är däremot inte särskilt livsbejakande. Hatar att vara här, fast de har hjälpt mig att gå åt rätt håll. Frisk, frisk, frisk, jag pumpas ständigt med det och åh så jag vill komma dit. Snart är jag nog där. Jag ska komma dit och ju snarare desto bättre, helt klart. Vill fortsätta känna den här livsglädjen, vill fortsätta längta och drömma, vill ut och upptäcka.
Äntligen har jag börjat förstå av man har försökt säga till mig under dessa år av behandling. Äntligen känner jag att livet är till för att levas.
