Becka.

Världen snurrar.

Känslan av misslyckande bränner inom mig. Får bara inte visa det, för det ska gå. Vill inte låta ångesten få fritt spelrum. Skulle den få det skulle det vara kört. Eller, jag vill nog att ångesten ska börja härja så att jag slipper all mat. Fattar inte hur jag bara kan äta. Blir äcklad av mig själv som bara trycker i mig. Vad hände med självdiciplinen. I och för sig har jag ju lovat att verkligen försöka, men som vanligt är jag osäker på om det verkligen är det jag vill. Känner mig grymt omotiverad just nu.
   Imorgon är det söndag och jag har nada att göra. Måste ha något att göra om jag ska klara av mitt löfte. Fan vad jag inte vill. Just nu VILL JAG INTE bli fri. Jag vill bara få känna mig snygg och smal. Ingenting jag vill blir bra och ingenting jag vill uppskattas av andra. Haha, jag bara klagar hela tiden.
   Ångrar att jag lovat att jag ska jobba för att bli fri. Fri som en fågel. Fast vad är egentligen att bli fri? I och för sig är fri bättre än frisk. Frisk låter nästan som fisk och jag kan bara förknippa det med viktuppgång. Fri låter mer som att jag är fri att njuta av mat och att njuta av livet. Ordet fri handlar alltså mindre om viktuppgång och mer om ett annat liv.
   Är bara så himla rädd för det andra livet. Vågar inte släppa taget om mitt enkla liv. Är livrädd för att se vad vågen står på nu på tisdag, ändå MÅSTE jag veta. Får ingen ro inom mig om jag inte får veta. Någonstans inom mig hoppas jag att jag ska ha gått ner i vikt trots att jag ätit. Skulle vara så himla skönt. Ändå är det ju meningen att jag ska gå upp. Jag måste helt enkelt acceptera att jag måste gå upp i vikt. Fan vad fult det låter med "måste gå upp i vikt". Läste i en annan blogg att man ska säga minska sin undervikt istället. Det låter lite bättre i alla fall.
   Gud vad det här inlägget är tråkigt och förvirrat. Kanske för att jag är så förvirrad. Vet knappt vad jag ska göra för att orka med resten av kvällen. Tänker i alla fall inte gå och lägga mig för tidigt. Vill kunna sova imorgonbitti. Är så stressad inför frukosten att jag hela tiden vaknar om jag inte är riktigt trött. Aahh, allting är bara ångest och stress.

Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Förstår inte hur jag kan ha överlevt utan att ha dig så nära. Du finns där, du lyssnar, du tycker om samma saker som jag. Vi har så många planer att genomföra, men också massor av tid att genomföra dem på för vår vänskap kommer att hålla livet ut.
   Utan dig skulle jag inte ha lika mycket att se fram emot varje vecka. Jag skulle inte kunna se fram emot att få sitta på något café med dig och dricka te (alldeles för mycket dessutom eftersom vi, som du snusförnuftigt säger, säkert får vätskebrist av det) eller ligga uppe sent på natten och prata om allting mellan himmel och jord.
   Det är svårt att hitta ord för vad jag känner för dig. Känns som att orden inte räcker till, tiden räcker inte till. Jag skulle kunna skriva så långt och så länge om allt jag älskar hos dig, hos oss. Alla fina saker vi har gjort och som vi ska göra. Du är bäst, men allra bäst är vi. Utan dig skulle jag inte ha någon som jag kunde vara bästa vi med.



Älskar dig min fina Hanna, du lyser upp mitt liv.

Och allting bara faller... Igen.

Måste gömma mig bakom masken. Kan inte visa hur det känns, för då rämnar allting. Ilskan lyser igenom och slår sönder det sköra. Allt det jag har slitit på under en så lång tid nu. Finns inga marginaler, inte längre. Det finns bara svart eller vitt just nu. De andra färgerna saknas, är bortglömda.
   Måste göra något. Kan inte bara sitta. Det kryper i hela kroppen och ångesten hotar att ta över. Så mycket jag inte kan, inte får. Ibland undrar jag om jag vill ha det så här. Vill jag ha ett helvete? (Vem i hela denna jävla värld vill ha ett helvete?)


Ska göra något nu för att stilla mörkret, få det att snurra mindre.

Det svarta bara snurrar inuti mitt huvud. Försöker och önskar, men det svarta slår till i alla fall. Jag kan inte stå emot hur gärna jag än skulle vilja. Det är som om jag inte har någon egen vilja. Fast jag kan ju inte skylla allting på det snurrande svarta, jag är ju också delaktig. Mina beslut är mina beslut, jag är ju inte besatt. Ändå känns det inte som att det är jag som bestämmer. Allting sker så automatiskt och jag har inte en chans.
   Vill så gärna ha hjälp, men stöter bort den när den kommer för nära. Klarar inte av att lägga kontrollen i någon annans händer. Kan varken lita på mig själv eller någon annan. Litar bara på det enda jag inte ska lita på, det enda som känns tryggt. Orkar inte göra något annat för allting annat gör så jävla ont. Vill bara krypa ihop till en liten boll och låta tiden försvinna.
   Jag kan vara glad, kan le ett äkta leende. Trots det är jag så ledsen och trasig. Faller sönder mer och mer. Vet inte hur jag ska laga mig själv. Känner ibland för att krossa mig själv totalt. Fast innerst inne vill jag inte det. Jag vill bara må bra, få skratta och ha roligt. Ska det vara så himla svårt? Kan inte mitt liv få vara enkelt och naturligt, utan hysteriska ångesttankar? Varför kan man inte stänga av sina egna tankar?
   Vill sova, men kan inte. Ligger och vrider mig på morgonen och väntar på att det ska vara tillräckligt sent för att det ska vara okej att kliva upp. Hatar att ligga där och vrida mig. Sömnen som var en flykt förut. En plats där jag kunde stänga av, slippa planera. Inte ens den får jag ha ifred längre. Känner mig så ensam i min kamp trots alla som finns runt omkring, för det är bara jag som kan göra så att det blir bra igen. Skulle vara ännu svårare utan alla runt omkring, men det är ju tillräckligt svårt som det är.
   Hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa vecka, för jag orkar inte det här längre. Måste få ett slut på det. Annars vet jag inte hur det kommer att gå, för snart orkar jag inte längre. Får jag komma tillbaka kan nog hoppet verkligen få börja gro, för då ska jag få det att funka. Jag ska kämpa och kämpa tills det blir tillräckligt bra så att varje dag inte är en stenhård kamp. Efter det måste jag fortsätta att kämpa, men då kommer jag veta att jag orkar den sista lilla biten.
   Mörkret snurrar och jag faller. Faller och faller och jag är så trött på det. För varje gång jag faller blir det lite svårare för mig att resa mig upp igen. Och för varje gång jag reser mig upp blir jag lite tröttare, vilket gör det ännu lättare att falla. Jag måste hitta stödet i mig själv för att kunna stödja mig på andra. Utan mitt eget stöd spelar det ingen roll hur mycket folk försöker stödja mig, jag kommer ändå inte kunna stå själv.


Mamma läser en bok just nu som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Fan vad jag känner igen mig.