Skrållan säger: "Målla"
Jaa, måla staket var det... Fy fasiken vad tråkigt det är och vilken lång tid det tar! Målade i ungefär fem timmar idag och hann inte ens måla ett varv på hela "innerdelen" av planket. Kände mig helt slut när jag cyklade hem från mamma och pappa. Tur att jag orkade cykla, haha. Avbröt dock målningen lite tidigare än vad jag hade tänkt, såg en råtta ganska nära där jag målar och då blev jag lite småhysterisk. Är rädd för att jag ska få någon sjukdom eller något av råttor så blir ganska nojig när jag ser dem.Har sett råttor hemma hos mamma och pappa förut, de måste göra något åt dem. Mamma undrade varför de ens har råttor... Jaja, äckligt i alla fall och imorgon ska jag vara där ensam och måla! Det är väl bara att bita ihop och ignorera dem. Har lyckats måla en hel del på mig själv också, bra jobbat. Hela benen är täckta av svarta fläckar... Duschdags kanske?
Var ju där igår också, men då tvättade jag bara av staketet innan jag åkte hem, gick ut en sväng när jag kom hem och efter det slängde jag ihop en carbornara. JÄKLAR vad god den blev! Nya vardagsfavoriten kanhända.
Är tomt här hemma eftersom Leo är hemma hos sig. Han har varit här en hel del på senaste så det blir jättetomt när han inte är här. Vill att han ska vara med mig, nu på en gång. Haha, jag är så knasig. Och så jävla glad att jag tog mitt förnuft tillfånga och blev tillsammans med finaste pojken igen.
Walking on memory lane
Efter Mando ska jag åka hem till mami och papi och tvätta ett staket som jag sedan ska måla. Kanske blir att boka körlektioner med pappa också, eller att gå till Byus med mamma och fråga om extrajobb där till hösten. TÄNK OM jag skulle kunna få extrajobb där, fy fan vad roligt. Åh, får inte tänka på det för mycket nu ifall jag inte får det...
Lyssnar på en spellista på Spotify med god nattsånger från SBG. Älskade läger, gård, minnen. Vad jag önskar att jag inte hade slutat åka dit. Saknar gården, stämningen, människorna. Har varit läger där de senaste tre veckorna och årets DK konfirmerades i lördags. Ojoj vad jag har önskat att jag hade varit på gården någon av veckorna... Mina lägerveckor som konfirmand är fortfarande de bästa i hela mitt liv. Kommer aldrig, aldrig att glömma hur fantastiskt det var på gården påsken och sommaren 2007.
Snart är det mellis här... Sedan alldeles för lång väntan, lunch och SEDAN får jag åka härifrån. Time goes by, so slowly...
Sprudlande
Jag funderar på vad jag vill göra de kommande åren i mitt liv. Ser fram emot plugg och ett sammanhang till hösten, drömmer om resor ut i världen, längtar efter härliga stunder med vänner och många kärleksfyllda dagar med pojken. Saknar ridningen och vill att den ska börja igen. Vill upptäcka, skratta, njuta, leva. Tror på att livet kan bli bra. Vilken lycka att återigen tro livet! Mår ju bra, är glad, längtar, älskar.
Läser bloggar där folk skriver om sina resor, ser vänner på Facebook som är ute i världen och kan känna riktigt hur det drar i mig att få se mer av världen. Tänk när jag var i USA med familjen senast, så underbart. Barcelona med pojken, magiskt. Varthän nästa gång? Vill ju hinna se så mycket! Städer, stränder, vacker natur och livets baksidor, allt vill jag upptäcka och fyllas av.
Och att börja plugga till hösten, äntligen ett steg framåt. Ska bli spännande att få se vad jag har valt för linje, men också att få träffa dem jag ska plugga med. Var så längesedan jag hade ett sådant sammanhang. Gymnasiet var jag borta alldeles för mycket ifrån och komvux är så upphackat i korta perioder att man aldrig känner någon riktig gemenskap i klasserna. Men nu ska jag i alla fall få ett sammanhang och kommer att få träffa nya människor. Så sjukt kul!
Just nu är jag på Mando. Det är däremot inte särskilt livsbejakande. Hatar att vara här, fast de har hjälpt mig att gå åt rätt håll. Frisk, frisk, frisk, jag pumpas ständigt med det och åh så jag vill komma dit. Snart är jag nog där. Jag ska komma dit och ju snarare desto bättre, helt klart. Vill fortsätta känna den här livsglädjen, vill fortsätta längta och drömma, vill ut och upptäcka.
Äntligen har jag börjat förstå av man har försökt säga till mig under dessa år av behandling. Äntligen känner jag att livet är till för att levas.
Sola och bada i pina colada...
Har varit "ledig" (eller vad man nu ska kalla det) från Mando sedan i fredags. Ägnade fredagen åt att fixa här hemma och det kändes så bra. Älskar att få saker gjorda, att känna mig effektiv och att känna att jag har det välordnat i mitt liv. Blev alltså tvättning, städning och handling innan jag fortsatte projekt byrå som jag påbörjade i torsdag. Projekt byrå = fick en byrå av farmor som var vit, men jag vill ha mina möbler svarta så jag bestämde mig för att måla den. Har dragit mig för att börja, men i torsdags släpade jag ner byrån på gården och slipade, sedan släpade jag upp den igen. I fredags fortsatte alltså projektet och jag målade första varvet. Åh vad härligt det kändes att jag lyckades ta tag i det, har varit irriterad på mig själv för att jag inte har gjort det.
Jaja, fredagen rullade på och på kvällen tittade jag på film med en skål godis som sällskap. Trodde att jag skulle ha sällskap av min käre pojke, men han jobbade sent. Dock dök han upp strax efter ett på natten för att vi skulle kunna sova tillsammans, blev så glad! Andra gången den veckan han överraskade mig med något fint. Första gången kom han hem hit med fyra underbart goda chokladpraliner var åt oss.
Sedan var det ju lördag och då handlade jag och Leo eftersom vi skulle ha gäster på kvällen. Tanken var att vi skulle vara här hos mig, men planerna ändrades och vi tillbringade eftermiddagen och kvällen hos mamma och pappa (som är i Italien) tillsammans med våra gäster. Blev grillmiddag; flankstek med timjanstektpotatissallad, halloumi och fetaostcreme. Som avslutning på den mumsiga middagen bakade Leo sin kladdkaka deluxe som vi åt med glass.
På söndagen åkte jag och Leo återigen ut till Lidingö och badade och solade hela dagen lång. Så härligt! Målade även klart byrån, inte alls nöjd men det får duga... Och i måndags följde jag Leo till Stadsbiblioteket där han lånade en bok innan vi skiljdes åt. Jag gick hem och lämnade min väska innan jag gick en promenad i Lill Janskogen, följt av en restlunch hemma. Kom på att jag inte larmat hemma hos mamma och pappa så tog cykeln och cyklade dit och tillbaka. Köpte även knoppar till byrån som jag skruvade fast, vilket innebär att projekt byrå nu är avklarat.
Idag hade jag också varit hos mamma och pappa. Kom dit strax innan tolv och åkte vid fem. Simmade, solade, dammsög poolen och klippte samt krattade en gräsmatta. Tog cykeln dit idag också, är perfekt att cykla dit, mycket skönare än kommunaltrafiken.
Nu på kvällen har inte mycket hänt. Har väl mest tittat på Desperate Housewives (ja, jag vet att jag är efter och VÅGA bara spoila något. Har bara halva säsong sju samt säsong åtta kvar nu!). Experimenterade fram kvällens middag, eller snarare min kycklingmarinad. Har började experimentera mer i köket, blandar ihop sådant jag tror passar ihop osv. Ibland blir det bra och ibland dåligt... Blir typ så när jag inte orkar handla och när jag inte vet vad jag ska göra till middag. Kvällens resultat blev i alla fall godkänt. Gjorde marinaden på rapsolja, soja, citronsaft, tahina och gremolatarester (gremolata = persilja + vitlök + rivet citronskal). Kunde haft mindre tahina tror jag, men annars helt klart godkänt. Blir lättare och lättare att vara avslappnad i köket, maten blir alltmer naturlig även om jag har en del att jobba med fortfarande. Fast jag ska bli av med resten av problemen också så snart som möjligt.
PÅ TORSDAG ÅKER JAG OCH LEO TILL BARCELONA! Fy fan vad jag längtar!!!
Första bilden jag tog på mig och pojken min.
Hugg av ilska
Hur blev jag den person jag är idag?
Hur kunde jag köra fast så djupt i ätstörningens spår att jag ännu inte har lyckats gräva mig loss och kört vidare?
Jag är förbannad på mig själv. Att jag inte är bättre än såhär, att jag inte har större kapacitet. Måste våga ta kliven, falla fritt och vinna striden. Jag vill inte ha kvar ens ett uns av det sjuka inom mig. Jag vill kunna vara stolt över mitt liv, men det kan jag inte vara just nu eftersom jag inte sysselsätter mig med något jag värderar. Att vara arbetslös, tillbringa tid på en ätstörningsklinik och panika över kroppen är ingenting att värdesätta, utan något att förkasta.
Det är fan dags, jag vill vinna och kunna vara stolt över mitt liv inför mig själv och andra. Aldrig mer ätstörd, aldrig. Jag vill veta vem jag egentligen är.
Lite mer såhär vill jag vara; glad, wild and crazy och ute i livet.
