Becka.

Men vad jag har tråkigt. Vill att det ska bli imorgon, sedan vill jag ha lördag och sedan kan det få bli måndag. Fredag kommer också att vara helt okej, men vad ska jag göra av söndagen?! Sista dagen innan Idun kommer att vara förskräckligt lång tror jag och det vill jag inte. Har inga planer för den dagen och det är ju inte sådär jätteroligt.

Känner för att gå och lägga mig, men ska äta mellis först.

På väg hem igen. Ska inte gå från Ropsten. Har redan gått en lång promenad, ska hinna hem någorlunda i tid för mellis. Jag ska vinna den här gången (även om det känns som en förlust).

Det är folk på baksidan av Botswana. Jag brukar aldrig se folk där. Är faktiskt lite spännande. Undrar om de ska sälja. Då kommer det ju inte att vara Botswana längre...
Jag förstår inte vad mina veckor har för problem. Idag, till exempel, ska jag på yoga och träffa min Hanna och så ringer fina Rebecka och undrar om jag vill luncha och följa med till stallet. Varför kommer ALLT bra på samma dag? Har ju lovat Hanna att vi ska ses och det ska vi också, men jag vill ju göra båda sakerna. Att det alltid ska bli så att allting samlar sig på en dag och så har jag inget att göra på flera dagar och så kommer en dag när allt roligt händer. Ja, ni fattar.
Tycker dessutom inte om att säga till folk att jag inte kan ses. Får jättedåligt samvete och kan inte släppa det på evigheter. Tänk om jag hade en sådan där tidvändare som Hermione har i Harry Potter och Fången Från Azkaban. Då skulle jag hinna allt jag ville idag och skulle dessutom slippa mitt äckeldåliga samvete.

Förresten så vill jag ha Idunvecka nu. Behöver prata typ.

Och det gör lite ont att se alla mina kompisar och före detta klasskompisar i studentmössor. Jag kunde också ha haft mösspåtagning igår, men jag har slarvat bort mitt liv. Ibland längtar jag faktiskt nästan efter skolan. Är dock inte en särskilt stark längtan. Snarare bygger den längtan på att jag önskar att jag kunde gå ut skolan nu istället för om lite mer än ett år.

Fast jag är fortfarande arg på att det ska vara så svårt att utmana mig. Jag vet vad jag klarar, men jag vet inte vad som händer om jag gör mer än vad jag klarar. Måste våga, måste vilja. Jävla skit, trots att jag känner mig glad och så stör det mig så ofantligt mycket att jag inte är helt fri.

Alltså, jag orkar inte vara sjuk. JAG ORKAR INTE med att inte kunna göra precis så som jag vill. Är så jävla trött på det, på att ha den här skiten i mitt liv. Ändå gör jag inte ALLT för att bli av med det. Skulle ju kunna göra ÄNNU mer, kämpa ÄNNU hårdare. Göra precis, exakt, på pricken så som de säger på Idun att jag ska göra. Inte sätta upp mina egna fåniga gränser. Att det ska vara så svårt.

Har haft på mig en tight body som tröja idag. Jobbigt, jobbigt och åter jobbigt.

Anklagar mig själv, är jag en sådan som jag avskyr? En svikare, lögnare, en fejker? Förvirrade är jag också. Är sjukdomen verklig eller är den en mask jag bär bara för att den "är rätt"? Riktigt sjuk var jag i alla fall inte, har haft en alldeles för enkel väg upp. Gräver inom mig, försöker hitta svar. Vill inte vara jag. Tänk att byta plats med någon annan, att få vara den jag önskar att jag var. Avundsjuka är hemskt. Det är en elak känsla som förstör relationen till andra, till sådana som man vill väl. Finns så mycket jag önskar att jag aldrig hade gjort. Hatar att ångra mig, men känner känslan vareviga dag. Hur kunde jag vara så jävla dum, elak? Nu är det försent, men inte förrän då inser jag hur fel jag gjorde.

Stor, smal, tjock, fin, äcklig, normal, kulmage, okej, fet... Jävla spegel, visa mig det jag vill se.

Okej, bilden jag la upp på mig var mer än ocharmig. Den var SKITFUL, men det tänker jag skita i så den får ligga uppe i alla fall.

Högst ocharmig bild på mig.
Känns konstigt att familjen är hemma igen. De har helt andra tider än vad jag har haft under tiden som jag har varit ensam. Till exempel har jag ätit middag vid åtta, men de vill äta redan vid klockan sex. Kanske inget som en icke ätstörd person tänker på, men för mig blir det irriterande. Jag trivdes med de tider jag hade när jag var ensam. Kvällen blev liksom inte lika lång när jag åt först vid åtta.
Vill man inte bli fri går det inte, vill man är allt möjligt. Det tror i alla fall jag.

Vet ni? Jag ÅNGRAR att jag inte åkte till fjällen, MEN jag ska utnyttja den här helgen till att äta PERFEKT. Inga misstag eller snedsteg. Allt ska flyta på och när mamma och pappa kommer hem ska de bli glada över att de litade på mig för att jag fick bevisa för mig själv att mina vingar bär. Det hade varit roligt att åka skidor, det hade varit mysigt att vara i stugan, men nu blev det inte så och det finns väl en anledning till det också. Den anledningen är dock INTE att inte äta. Jag vet inte vad anledningen är, men den finns där och gjorde så att jag stannade hemma.

Tjockkänslorna attackerar.

Jag ska tydligen åka till fjällen. Vill inte. Känner hur det kryper i mig bara av tanken på att vara i lilla stugan med familjen + min morbror och min kusin. Nej, jag vill absolut inte åka. Ätstörningen i mig vill åka för den vill åka skidor hela dagarna, men jag vill inte. Jag vill vara ensam hemma, visa att jag kan, träffa mina kompisar, slippa familjen. Känner mig så elak mot min familj, men jag orkar verkligen inte med dem just nu. Det känns ju faktiskt bättre att vara utan dem än med dem för tillfället.

Tröttheten har lägrat sig över mig. Känner mig helt slut och vill bara gå och lägga mig. Har inte alls lust att vara vaken, att äta mellis, att borsta tänderna, att låta kvällen fortsätta. Tycker att det bara ska vara slut nu så att jag får sova och slippa de elaka tankarna som säger att jag valde fel mat till middag, som säger att jag rör på mig för lite, som säger alltalltallt.

Det är ljuvligt att familjen är borta. Ingen som ser vad jag gör, vad jag känner, vad jag tycker och vad jag tänker. Jag kan gå runt och skrota så mycket jag vill, kan vara hur rastlös jag vill men mamma och pappa kommer inte att märka det. Skulle till och med kunna gråta utan att de blev irriterade på mig. Skönt.

Vidriga, äckliga jag.

Velar om vad jag ska äta till middag. Säkert kort med frysportioner eller osäkert med hämtmat? Vad är jag sugen på, vad vill jag ha, vad vågar jag, vad vill jag? Frågor som sprutar i huvudet. Jag blir galen. Borde göra som de på Idun säger, men då behöver jag inte dem. BEHÖVER DEM INTE. Jag vet allt, gör allt, fast ändå inte. Behöver ju dem fast jag inte tycker det. Vet dock inte hur jag ska utnyttja dem på bästa sätt. Längtar till nästa vecka för då ska jag dit. Ta nästa kliv i behandlingen.

Ny dag imorgon.