Becka.

Längtar efter nästa vecka. Idunvecka och vara ensam hemma, ska bli så skönt. Prata, prata, prata med min behandlare och känna att jag gör något trots att jag inte gör ett skit. Sedan måste jag ju erkänna att jag vill ha nästa vecka för att jag sjuktmycketväldigtgärna vill ställa mig på den där domedagsmaskinen som kallas våg. Hatar att känna mig så osäker, att inte veta. Vet att det som de digitala siffrorna på displayen visar kan krossa mig totalt, men jag vill ändå få klarhet i HUR STOR katastrofen är.

Nu ska jag titta på Kärlek i New York. Hoppas att den är bra. Den var inte så lång i all fall så jag borde orka se klart den.

Dessutom blir jag deppig av att det är så grått och mörkt ute. Vad hände med våren liksom? Eller, varför kan det inte regna så att det i alla fall finns något syfte med dessa tunga, gråa moln? Regn eller sol, inget jävla mellanting tack. Jag är tillräckligt mycket mellanting själv för att fylla ut hela mitt liv.

Jag vill prata, men vet inte med vem. Vet inte vad jag ska säga när jag väl har någon att prata med. Det som kommer ur min mun är ju bara en del av sanningen. Ibland är ju sanningen mycket bättre än vad jag framställer den som. Inte fan säger jag det jag tänker i alla fall för mina tankar är så annorlunda mot mina ord. Mina tankar bara är, mina ord både gråter och skrattar.

Vet inte vad jag vill skriva egentligen. Ville bara skriva. Ord, ord, ord som sprutar ur mig genom mina fingrar. Jag tänker så mycket. Tänker och tänker men känner ingenting. Det skrämmer mig att jag inte har några känslor. Skulle ge massor för att få tårarna att börja rinna, för att få känna mig verklig.

Vill lägga upp en bild på hur jag såg ut då, men skräms av att jag ser ut precis som jag gör nu. Skäms, trodde jag att jag var smal eller?! Trodde jag att jag inte har rusat upp i vikt sedan första Idunveckan? Kul att jag känner såhär och fortsätter att äta. Det får mig verkligen att känna mig jätteduktig, inte.

Ni skulle inte se någon skillnad på mig nu och mig då, därför skiter jag i bilden.

Jag tror att jag är kär i yogaläraren som hade lunchklassen jag var på idag.

Stannade på Superstore och köpte vaniljyoghurt eftersom den nästan var slut. Kom hem och då hade pappa kommit hem igen. Han verkade inte vara sur på mig längre och vi åkte och handlade. Mellanmålet blev alltså förskjutet, åt det när jag kom hem. Middagen däremot åt vi tidigare än vanligt så nu är jag väldigt mätt eftersom jag tryckt i mig en hel del på bara en timme.

Är trött, igen. Har känt mig ganska pigg idag men nu tog energin slut. Längtar efter att få gå och lägga mig, men först blir det Project Runway, bokläsande och mellis. Ska nog flytta melliset lite så att jag inte är så fruktansvärt full i magen när det är dags att äta det.

Har egentligen inget spännande att skriva, försöker bara fördriva tiden fram tills det är dags för Project Runway. Känner mig fortfarande ganska arg på pappa. Vad är det han är missnöjd med? Jag jobbar och sliter, äter sex gånger om dagen, tar normala portioner, rör inte på mig överdrivet mycket. Alltså, vad fan. Det är jobbigt och svårt även om jag inte får ångestattacker längre. Trots att jag inte har ett lågt (inte superlågt, bara lågt) BMI. Jag mår dåligt i alla fall, fast jag kanske inte vet riktigt varför jag mår dåligt just nu.

Jag syns inte längre. För varje gram jag lägger på mig så syns jag mindre. Den enda som ser mig mer är jag själv eftersom det finns mer av mig jag kan äcklas över. Desperat, rädd, ledsen. Hur kunde det bli såhär? Hopplösheten. Jag var aldrig smal, jag kommer aldrig att bli smal. Om jag gick ner i vikt skulle ingen tillåta mig att stanna där nere. Alltid upp.

Det här var en bra dag ända tills jag ställde mig framför spegeln. Såg det jag inte vill se, det jag måste se. Stod där alltför länge. Såg för mycket. Sedan var det middag. Åt så mycket. Kanske var det en normalportion, men ändå alldeles för mycket. Är trött, trots en lång sovmorgon. Vill vara vaken hela natten så att jag kan sova bort morgondagen.

Längtar tillbaka, längtar efter det jag aldrig fick. Önskar också att det har inte hade varit min sanning, att det bara är en dröm. Fast i sådana fall vill jag vakna nu. Vakna och glömma, precis som man gör med drömmar.

Konstigt nog blir jag inte längre panikslagen av att känna mig mätt. Varje gång jag har börjat äta (vilket jag i och för sig inte har gjort nu, det var ett tag sedan jag började äta ordentligt igen) så har jag blivit helt panikslagen över att jag inte kunde känna tomheten i magen. Visst, jag TYCKER INTE OM att vara mätt, det gör att jag känner mig misslyckad, men jag blir inte helt galen av det längre. Ändå saknar jag, konstigt nog, den där hysteriska paniken. Jag saknar att ligga på golvet och skrika och gråta. Däremot saknar jag INTE att mamma och pappa drar mig tillbaka till bordet, men saknar absolut att ha ångest. Hur hemsk den känslan än är så SAKNAR JAG DEN.

Hur jag kan sakna den är dock ett mysterium. Vad är det som är så fantastiskt med att hyperventilera, med att gråta i flera timmar, med att skrika hur mycket man hatar världen? Jag har ingen aning. Det låter verkligen helt sjukt att jag kan sakna den känslan, men det gör jag. Fast jag längtar efter den dagen jag är nöjd med att känna mig mätt, den dagen då jag inte längre saknar sjukdomen.

Okej, knäpp?

Elak och egoistisk.

Det är så sorgligt.

För jag vill ju vara den där som är fin, som är snäll och omtyckt.

Vad är det som är värdefullt?

Som är vackert och bra?

Varför dras jag till det som drar mig neråt?

Blev inte att jag träffade Jennie idag. Hennes planer för dagen blev lite ändrade så hon hann inte träffa mig också. Istället har jag varit hemma, tittat på TV, varit med pappa och köpt löparskor åt honom. Haha, killen som hjälpte oss i butiken frågade om jag skulle dra med pappa ut i löparspåret. Skulle inte tro det, har ju ingen kondition kvar alls. Fast han kanske tyckte jag såg ut som en löpare?! Jag var ju faktiskt ganska bra på löpning ett tag innan allt gick överstyr. Eller, jag var bra då också, men jag fick ju inte springa.

Idag alltså, tyckte att min portion såg okej ut ända tills jag började äta. Då växte pastahögen med en väldig fart och plötsligt var det alldeles för mycket pasta på min tallrik. Detta är inte något nytt, det händer ganska ofta. Problemet var bara att jag satt och tänkte på hur säkert det hade känts med den där färdigportionen. Då hade jag inte behövt fundera på om det blev för mycket. Det hade helt enkelt varit en portion.

Jag vet att det är fånigt, men jag kan inte hjälpa det. Vill så gärna ha koll, vill att det ska vara enkelt att räkna. Helst skulle jag vilja stå med mått och våg varenda måltid och väga upp all min mat, men så långt går jag inte. Mamma och pappa skulle dessutom aldrig tillåta det. Önskar att jag kunde släppa mitt behov av att ha kontroll och koll. Det är förskräckligt jobbigt, men ännu svårare att sluta med.

Nu åkte pappa iväg och jag blir irriterad över att han hann äta med mig innan han åkte. Hade jag kommit hem lite senare hade han inte hunnit och då skulle jag ha haft kontroll.

Det såg så härligt ut när hon kom springandes. Trots att hon flåsade av ansträngning och var röd i ansiktet så såg det helt underbart ut. Jag vill också ut och springa, springa ifrån mina bekymmer. Det såg så lätt ut, som en dröm. Ändå kunde jag inte låta bli att fundera på varför hon sprang. För att förbränna, för att bli mer vältränad, för att hon tyckte om det?

Jag har verkligen blivit sjukt rund i ansiktet. Tycker att det ser hemskt ut. Har i och för sig ALLTID varit rund i ansiktet, men nu ser det precis ut som innan jag blev sjuk. Hatade hur runt det var då och hatar att det är runt nu. Varför kan inte jag ha smala, fina kinder där kindbenen avtecknar sig?!

Usch, det är sådan där stel stämning hemma. Mamma låter irriterad och pappa försöker låta glad. Varför ska mamma alltid vara så himla irriterad? Det är fler än hon som är trötta. Men nej, hon sitter där framför datorn och tycker att alla andra är skitdumma om de klagar men själv får hon vara hur jävla arg hon vill. Okej, jag älskar min mamma men ibland blir jag bara så TRÖTT på hennes humör.

Eftermiddagen försvann ganska fort efter att vi åkt iväg för att fixa passen. Skönt det eftersom tiden innan bara släpade sig fram som en halvdöd snigel. Inget snabbt där inte. Tiden är verkligen min största fiende. I tiden får tankarna plats och tiden förflyttar mig långsamt mot framtiden. Den där ovissa, läskiga framtiden.

Jag är så jävla missnöjd med mitt projektarbete och jag vet att jag kommer att bli så besviken när jag får betyg på det. Fan, varför la jag inte ner mer tid på det?

Borde jag göra något? Ja.

Har ingen aning om vad jag ska hitta på. Helst skulle jag vilja gå ut på en promenad, men jag ska ju inte promenera. Önskar jag nästan att jag gick i skolan. Fast bara nästan, avskyr alla krav i skolan, alla måsten. I och för sig måste jag skriva en självutvärdering av mitt projekt. Den ska vara inne på fredag och jag har inte ens börjat. Ska nog göra det nu. Är klar med allt annat jag skulle göra idag...

Funderar på vad jag tycker är roligt. Min behandlare sa att jag inte ska fundera så mycket på det just nu, utan försöka tänka dag för dag vad som känns bra. Det låter så bra, men är så himla svårt. När dagarna står stilla och timmarna släpar sig fram är det som om jag bara kan tänka framåt eller bakåt. Vem vill liksom vara i ett händelselöst nu?

Skulle behöva lite livsinspiration. Typ vad gör man i livet när det är totalt utfattigt. Jag har ingenting i mitt liv som jag kan hålla fast vid. Mina kompisar har sina liv med skola, andra kompisar, läxor och fester. Jag ska lämna min ätstörning som har varit mitt liv. Mamma och pappa lämnar mig mer och mer och det är jag glad för. Men fortfarande, vad ska jag hålla fast vid för att känna att mitt liv är värdefullt. Inte för att jag kände att det var värt något när jag var som sjukast, men det var ändå något som jag levde för. Nu lever jag för varje mål mat som ska ätas under dagen. Där emellan tänker jag bara på vad nästa mål ska bli. Det värsta är ju att jag oftast inte ens vill äta utan gör det i alla fall. Alltså fyller jag livet med något som skrämmer mig och som får mig att känna mig värdelös när jag egentligen vill hitta ett värde i livet.

Jag avskyr kvällar, vill bara gå och lägga mig. Sova bort oron och äcklet. Slippa tänka, slippa känna. Vara utanför mig själv i drömmarnas värld. Visst, drömmarna är inte alltid snälla, men de är fan så mycket bättre än min verklighet.

Känner hur det destruktiva inom mig drar. Fast jag vet vad jag ska välja, jag ska välja det som inte drar. Strunta i de känslor jag känner och bara låta tiden släpa sig fram. Ett år ska jag ge det, ett år då jag ger allt. Jag kan inte gråta längre, men kan som liknelse säga att det får kosta mig blod, svett och tårar, mitt liv.

Just nu önskar jag att jag aldrig hade blivit sjuk, har önskat det länge. Jag känner en avsky över att jag någonsin började mixtra med maten. Känner en avsky över att jag aldrig har gjort det tillräckligt. Om man ändå kunde vrida tillbaka tiden, om jag ändå kunde rädda mig själv, men det går inte. Tänk om jag kunde drömma om ett liv som fri. Som Jossan sa idag "undrar vad vi skulle ha gjort just nu om vi aldrig hade blivit sjuka". Hemska tanke, men ändå så nära och så relevant. För att vli fri måste man kunna drömma, man måste ha ett mål. Tror jag.

Känner mig så uppfylld av ätstörningen för tillfället. Den skriker i mitt huvud. Talar om vad jag har gjort fel, vad som är fel på min kropp. Precis allt som gör ont skriker den. Samtidigt kilar äcklet runt, runt i min kropp och petar på allt som sväller. För det gör det, det sväller. Jag har gått upp i vikt. Det är inte något som jag inbillar mig, det är sant. Ont gör det och jag avskyr det.

Trots allt detta kan jag le. Jag kan skratta och jag kan... Må bra. Visst är det lustigt, att under ytan kokar tankarna och på ytan är jag fri och frisk? Det skrämmer mig. Jag ÄR INTE min sjukdom längre, men den finns där och smutsar ner. Gör mig till en sådan där som äcklas över sig själv, en sådan där som är rädd för mat, en sådan där ätstörd.

Leva på inget, för inget?