Becka.

På väg hem från Idun. Gick redan klockan två idag, nästan direkt efter mitt samtal. Skönt att få prata när allt känns såhär, men orkar inte vara med de andra. Visst, jag kan vara med, kan begrava att jag mår dåligt. Idag bestämde jag mig dock för att jag inte skulle det. Nej, idag skulle jag bete mig som jag mådde.

Önskar att jag hade någon annanstans att fly än hem. Vill egentligen inte hem, men har ingen annanstans att ta vägen. Det enda jag verkligen känner för är att rida. Vill inte simma, inte gå på yoga. Fast jag tänker simma i alla fall. Måste göra något, röra på mig.

Hoppas att det känns bättre imorgon för jag orkar inte ha det såhär. Äcklet kryper på mig, ångesten ligger tung. Fy fan, jag vill bara försvinna. Vill inte vara jag.

Ser ett monster i spegeln. Skäms, vill åka hem och gömma mig. Orden, att jag ser frisk ut... Måste man göra det värre än vad det redan är? Hatar den här dagen. Mår lite smått illa dessutom. Ändå borde jag äta, men jag vill inte. Idag tar det emot mer än på länge. Vill inte bli fri, vill bara backa. Fast det får jag inte.

Är på Idun. Snart grupp, men jag funderar på om jag ska strunta i den. Orkar inte vara med folk. Vill träna, röra på mig, förbränna. Nu sitter jag bara här och jäser. Det är äckligt.

Har inga speciella planer för dagen i övrigt. Tittar solen fram tänker jag simma många längder. Simma och simma så mycket jag bara kan. Nej, jag orkar inte med det här. Skulle det inte vara för att jag har samtal med min behandlare efter lunch så skulle jag åka hem nu.

Jag vill inte vara den jag är just nu. Vill bakåt, till den jag var i höstas, tjejen som kunde något, hon som klarade sig utan att äta. Nej, inte vill jag vara den mes jag är nu. Patetisk är jag, men den här gången får jag inte ge vika för den känslan. Istället ska jag gå rakt emot den och förhoppningsvis passera förbi. Blir det någonsin lättare?

Det är så enkelt att verka fri och frisk. Jag tror att många tror att det är bra nu, för jag har gått upp massor och jag äter. Nu för tiden kan jag prata om annat än mat, jag kan skratta och le, vara med. Fast det spelar ingen roll för mig, för jag vet inte vad jag vill, hur jag vill ha det. Det är så svårt.

Nu svamlar jag bara... Vill helst gå och lägga mig men prioriterar att sova imorgon istället för nu, som vanligt. Jag vill att tiden ska rusa iväg, att jag ska älska livet. Nu vill jag egentligen inte ha det, men har det i alla fall. Varför tar jag inte tillvara på det jag har fått? På alla timmar, minuter och sekunder som passerar förbi?

Jag hatar kvällar...

Jag vill flyga som en fågel.
Springa som en vind.
Vara lätt som en fjäder.
Slippa tårar på min kind.


Jag vill le.
Jag vill skratta.
Jag vill orka må bra.


Hur ska jag göra
För att bli en fågel
För att skratta och le?
Vad ska jag göra
För att få må bra?



Skriven av mig i bloggen i maj 2010. Det är bättre än då, fast ändå inte...

Sjukt jävla trött på... ALLTING just nu.

Neråthumör.

Jag önskar att jag kunde känna mig smal, cool, snygg, duktig, fin, vacker, snäll, trevlig, rolig, smart... Alla de där bra orden som finns och som man vill vara. Istället känner jag mig bara sämre än alla andra. Jag stirrar avundsjukt på folks facebookbilder, känner avundsjuka gentemot mina vackra, roliga och underbara vänner, sneglar på människor på tunnelbanan. Ja, jag jämför mig jämt och finner alltid att jag är den sämre i jämförelserna.

Vet att jag inte ska jämföra, men jag gör det i alla fall. Ser allt det jag vill se hos mig själv hos alla andra. Det gör så ont, jag blir så avundsjuk. Ändå gör jag det för det är sådan jag är.

Har bestämt mig för att öva på att säga det, så nu ska jag säga (skriva) det...

Jag är hungrig för att jag inte har ätit på så länge. Åt senast klockan halv tolv.

Jag är fet, jag är äcklig x 1000000

Tristessen är mördande. Vad gör man en solig fredagsmorgon när man inte får någon ro i kroppen? Vill gå ut och gå, men ska inte. Det kryper i mig, som om myrorna i rabatten häromdagen har bosatt sig under mitt skinn. Hjärtat känns hårt och kallt, halsen och magen är fyllda med ångest.

Att det ska vara så svårt att ta det lugnt. Vill ha något att göra, något aktivt så att jag kan jaga ångesten på flykten. Tiden tickar bara långsamt framåt och förstärker det faktum att jag verkligen inte har någonting alls att göra. Kanske blir det yoga vid tolv, om inte Rebecka ringer innan dess.

Längtar efter något annat, något som jag inte kan nå. Var uppe ända till klockan ett i natt, men kunde ändå inte sova nu på morgonen. Ville ju sova länge, eller i alla fall till halv nio. Tji fick jag och vaknade halv åtta utan att kunna somna om.

Att livet ska vara så jävla jobbigt ibland, utan att för den skulle vara jobbigt på riktigt. Jag är bara en stor jävla fejk som tycker att jag har det jobbigt, medan jag egentligen har det ganska bra. Jag menar, vad är det som INTE är bra i mitt liv. Fucking fejker och jävla sysslolöshet som gör att ångesten äter upp mig inifrån.

Varför är alla så snygga så att jag blir så ful?!

Jagvillinteseutsåhärjagvillinteseutsåhärjagvillinteseutsåhär.

Har ingen lust att vara glad. Ingen bryr sig om mig, ingen ingen ingen alls. Jag är värdelös och ensam och det är det jag förtjänar att vara.

Borde gå ut och rensa maskrosor, men har ingen lust. Vill ju ha pengarna jag kommer att få av mamma när jag har rensat allt. Köpte en dyr shortsdress idag så jag har inte så jättemycket pengar på mitt kort. Men som sagt, jag känner verkligen inte för att krypa runt i buskarna. Om tjugo minuter är det dessutom Project Runway och det vill jag inte missa.

Längtar efter att tiden ska ta slut. Vet att den inte gör det, men längtar efter det i alla fall. Känner mig verkligen så himla trött på allting just nu och det är inte roligt. Ska bli skönt med samtal imorgon, men inte ens det lockar särskilt mycket. Vill bara lägga mig ner och inte vakna förrän jag mår toppentopppentopppen. Varför kan inte allt bara vara bra? Varför kan inte jag gå i skolan och känna att det är okej? Varför måste jag vara tjockast i hela världen?

Sitter och tänker negativa tankar bara för att jag kan. För att de blir verkliga då för jag orkar ju inte vara glad. Orkar inte leva.

Aj vad ont det gör i min mage.

Jag vill gå och lägga mig och sova resten av mitt liv. Just nu är det inte roligt alls. Jag vet inte ens varför. Är det ångest? Eller är det bara så att jag inte längre klarar av dagar då det inte händer något? Vet i alla fall att jag mår sämre de dagar jag inte rör på mig. Känner hur det lockar och drar att få ta en promenad, men jag ska stå emot.

Känner mig trasig, ledsen och kaotisk.

Depp, depp, depp. Ta slut jävla dag, jävla vecka. Ge mig fredag NU.

Vill bara skita i alla utmaningar. Orkar inte med dem. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt och jag vill bara ge upp. Ibland undrar jag om det är det här jag vill, även om jag innerst inne vet att det är det. Fast som jag säkert sagt tidigare så önskar jag ju mest av allt jag att aldrig någonsin blivit sjuk. Jag önskar att kroppen inte var ett problem, att vikt inte fanns, att mat var naturligt. Det är inte roligt.

Försvinn hjärnspöke, försvinn depression, försvinn värdelöshetskänslor, försvinn jävla kropp, FÖRSVINN ALLTING. Gör så att livet blir roligt och lätt att leva.

Jag hatar den, hatar att den finns, känns och förändras. Avskydde den då och avskyr den nu. Vill att den ska försvinna, sluta upp att existera. Hemsk är den, vidrig. Jag vill inte kännas vid den för den gör mig bara ont. Min kropp, det är den jag tänker på.

Blev typ utskälld av min behandlare imorse. Det är mycket jag gör fel som jag måste förbättra. Sådant som är så jävla läskigt. Det som är det svåraste förutom att börja äta. Jag känner att det är nu jag börjar den jobbigaste delen av resan. Den som verkligen ska göra mig fri. Vill bara springa, långt bort från känslorna. Vet hur tungt det kommer att bli, hur tungt det är. Vet inte om jag vill att det ska bli fredag eller inte.

Annars har jag ju som sagt varit på yoga idag och på Idun. Samtal först, sedan lite soffhäng innan lunchen. Ångrar mitt val idag igen. Fan att jag är så dum att jag har fått för mig att jag ska utmana mig själv. Dumt och värdelöst. Samtalsgrupp efter lunchen. Jag och dude blev lite sena och jag kände mest att jag sa korkade saker.

Nu är jag hemma, måste äta mellis. Tänker gå ut och sätta mig för jag måste få lite sol på mig. Sitter ju inne mest hela dagarna. Kanske kan solen pigga upp lite och lyfta humöret. Alltså, jag kan skratta, kan typ må bra, men ändå är det inte bra. Inte där längst inne. Där är det bara ett stort hål som öppnar sig, vill sluka mig. Ett hål fyllt med kalorier och viktuppgång.

Utmaning: inga promenader och yoga max två gånger i veckan. Hjälp.

Känns bättre efter samtalet med min behandlare. Väntar på nästa samtal just nu. Inte lika sugen på det samtalet. Dagens bästa från min behandlare var att han sa att var och en får ta ansvar för att säga ifrån om man tycker att någon är efterhängsen. Det är inte mitt ansvar att bestämma när någon annan tycker att jag är jobbig. Det är också en utmaning...

Känner mig jobbig, efterhängsen och ensam. Sådär som jag alltid kände förut. Trodde att jag inte skulle behövs känna såhär något mer. Hatar mig själv och att jag är så jävla jobbig och dum.