Becka.

Jag känner mig lite rädd. Eller egentligen inte lite utan snarare väldigt mycket. Undrar vad som kommer att hända i framtiden, för det kan jag inte veta. Är rädd för att jag har svällt upp till en boll som äcklar andra. Vet ju att jag äcklar mig själv, så varför skulle alla andra inte bli äcklade? Stirrar avundsjukt på texter som folk har skrivit om att de går ner i vikt, att de inte äter. Jag kunde nästan, jag också, men inte nu längre.

Har inte gjort så mycket idag. Kollat hemsidorna till alla hotell vi ska bo på i USA, ätit, gått en promenad, läst... Nej, jag har verkligen inte gjort någonting. Känner hur samvetet ständigt påminner mig om, tjatar om, att jag borde gå ut en sväng till BARA FÖR ATT.

Vet ni, jag önskar fortfarande att jag hade gått ner mer i vikt, att jag hade nått mitt mål. Inte för att jag tror att jag skulle ha varit mer nöjd då, men jag skulle i alla fall nu ha vetat att jag var smal. Andra skrattar åt hur osmal jag var, men jag kom ju aldrig längre. Jag var för dålig, för svag. Omvärlden vann och jag förlorade allt.

Mitt huvud känns dött, min blick slö. Magen jäser och mina ben väller ut över fåtöljens sits. Jag vill bli fri, slippa alla tankar, men jag vet inte om jag orkar vänta tills dess. Ärligt talat så vet jag inte om jag någonsin kommer att komma dit. Undrar ständigt hur man gör för att inte kolla kaloriinnehåll, för att inte ens bry sig om sådant. Det spelar väl ingen jävla roll vad maten innehåller så länge man lever ett normalt liv, äter normalt och tränar normalt? Fast jag vet ju att jag aldrig kan göra sådant normalt, det är ALLT eller INGET. Fan för mig och allt jag tänker och känner.

Just nu längtar jag hem. Ska bli så skönt att komma hem och bara få vara själv, att få göra det jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Känner mig tjock och äcklig som bara sitter hela dagarna. Jag hatar att vara stilla hela tiden, hatar att vara inaktiv. Det är förskräckligt. Bara en promenad skulle hjälpa så himla mycket.

Har skött maten så bra jag kan i veckan. Vet inte hur rätt det blir, men jag försöker verkligen. Jag vill inte äta såhär mycket, samtidigt som jag verkligen vill det. Jag tycker om mat, men jag tycker inte om vad den gör med mig. Min kropp är förskräcklig, ändå ska jag lära mig att acceptera den som den är nu och som den kommer att bli (hemska, hemska tanke!).

Jag tycker inte om livet. Det känns inte bra att leva det som jag gör nu. Önskar att jag kunde njuta av saker, se fram emot dem, men det går inte. Tänk om jag kunde njuta av att ta det lugnt, tycka att det var skönt. Jag hatar att tiden som kallas väntan finns.

Fy fan.

Morgon... Nej, jag orkar inte. Vill inte sitta här på tunnelbanan och må skit idag igen, ändå gör jag det. Känns till och med jobbigt med Idun. Den här veckan är min måndagsvecka så jag försöker verkligen göra rätt och det är så hemskt. Skulle för tillfället vilja strunta i allt, skita i behandlingen. Fast det ska jag inte, jag ska UTMANA.

Ser att jag vuxit ännu lite till sedan igår också. Vill ju inte se ut såhär, ändå ska det bli värre. Fast som min behandlare säger så får jag låtsas att jag gillar det jag ser i spegeln, låtsas att jag ser bra ut. Det är bara så jävla svårt när jag blir gråtfärdig av det jag ser.

Fy och usch, jag hatar, hatar, hatar det jag håller på att bli. Trots det ska jag kämpa för att komma dit. Bara slitet ger resultat och det blir bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre, att jag ska kunna acceptera.

Skitliv, skitfödelsedag. Nu är allt förstört.

Fjortis och en annan människa.

Vet ni, jag måste sluta tro att folk vill vara med mig. Visserligen har jag svårt att tro det nu, men jag måste verkligen SLUTA tro det. Så fort jag tror att någon tycker om mig, att den vill vara med mig, så förlorar jag den personen och det gör så jävla ont. Jag lägger så gärna hela min själ i relationer och när relationen avbryts känns det som att jag går sönder.

Imorgon börjar en ny Idunvecka, min femte. Alla veckor på Idun har verkligen sprungit iväg och jag kan inte fatta att det här är min femte och att det är tre veckor kvar när den veckan är slut. Vad har hänt liksom? Ingenting. Jag är fortfarande lika stört fixerad vid siffror, jag kan fortfarande inte äta en godispåse, jag kan fan ingenting alls. Ändå, ändå känner jag mig inte sjuk. Jag har aldrig varit sjuk, inte alls. Alla är sjuka utom jag.

The Studio-bild.

Ute faller regnet, för första gången på länge. Jag sitter inne och väntar på att tiden ska röra sig framåt, som vanligt. Ska in till stan till klockan halv två för att träffa Jennie, som jag inte träffat på evigheter. Innan dess har jag ingenting att göra och inte heller efter. Lyssnar på musik, läser lite då och då.

Skickade ett mail till min behandlare igår, men har inte fått något svar. Vill verkligen ha svar för jag orkar inte, ORKAR INTE. På ett sätt skulle jag vilja tröstäta, men sådant gör inte jag. Nej, istället stirrar jag på klockan och väntar. Jag vill inte må skit, jag vill inte vara fiende med tiden. Tänk om jag kunde njuta av sysslolöshet, känna att det kändes okej, till och med skönt. Men icke, jag vill röra på mig, göra något, något där jag har kontroll över maten men ändå inte bara är.

Imorgon är det i alla fall ridning och det SER JAG FRAM EMOT. Längtar efter att få vara i stallet, att få sitta upp på en häst och kunna fokusera på något annat. Att färdas högt ovanför marken och bara vara. Det är svårt, koncentrationskrävande och jävligt skönt att rida. Jag njuter av det.

Aja, tillbaka till verkligheten och sysslolösheten. Fan för att sitta hemma och inte ha något att göra, fan för att jag inte vågar träffa kompisar för att jag vet att det innebär att jag måste äta sådant som jag inte vet vad det innehåller, fan för att jag är fast i en jävla sjukdom som äter upp mina tankar.

Nej, nu får det vara sludeppat. Jag ber så mycket om ursäkt för att min blogg har blivit så fruktansvärt deppig, vet att det inte är roligt, men det är det enda jag kan tänka på när jag inte har något att göra.

Jag finns inte, syns inte. Känner mig så ensam och i vägen. En förföljare, det är vad jag är. Försöker låta bli att sörja det jag trodde att jag nästan hade.

På väg hem igen efter middagen med Johanna på Vapiano. Vi pratade om lite ditt och lite datt, åt pasta och blev flirtade med av en störande och ful snubbe. Dessutom störde han vårt samtal hela tiden...

Har ingen lust att åka hem igen. Kommer bara vilja gå och lägga mig när jag kommer hem. Finns ingen anledning att vara vaken. Känner inget sug efter det. Nej, jag vill bara sova hela kvällen och hela morgonen imorgon. Tyvärr funkar det inte så. Går jag och lägger mig tidigt ikväll blir det en tidig morgon imorgon och imorgon har jag verkligen ingen anledning att kliva upp.

Det här kommer verkligen att bli en skithelg. Visserligen ser jag fram emot lördagens dubbla ridpass, men sedan finns det inget mer. Tomt imorgon, hela lördag eftermiddag och hela söndagen. Hur hemsk kan en helg bli egentligen?

Fan jag känner mig gråtfärdig och fel. Jag orkar inte vara jag, orkar inte finnas, inte leva. Det finns inget syfte med mig, jag är en nolla.

Stillhet, väntan
Oro i hela kroppen
Glada röster, sorg inuti
Vad borde jag göra?

Vill slita mitt hår, försvinna från den här världen. Allt är svart och jag orkar inte, orkar inte leva med mig själv. Idag har varit en okej dag ända fram till jag skulle äta mellis, sedan föll det. Ska inte göra något dumt, men vet inte vad jag ska göra istället. Det är kaos inombords, men utombords ler jag. Låtsas för mamma och pappa att det är okej, så lättlurade de är.

Känner att jag vill skrika på hjälp, men vet att ingen kommer att höra. Stirrar på spegelbilden, äcklas. Försöker tänka på annat, men är fast. Varenda jävla komplex över mig kropp drar i mig, talar om hur förskräcklig jag ser ut. Inte för att jag någonsin skulle bli nöjd, men jag skulle i alla fall inte leva i vakuum.

Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, tänk om den här sjukdomen inte fanns. Jag skulle ha tagit studenten förra veckan, jag skulle ha träffat mina kompisar, varit mer nöjd, inte velat fly från mig själv. Istället sitter jag här och fasar för att det är flera timmar kvar tills jag kan gå och lägga mig. HJÄLP.

Fet, äcklig, dålig.




Jag vill bara gråta.

Vad har folk för problem? Måste de påpeka att jag blivit tjock, att jag gått upp i vikt. Jag vet redan det tillräckligt väl, mår tillräckligt dåligt över det. Men nej, man måste slänga det i ansiktet på mig. Det gör så jävla ont. Speciellt när man jämför mig med någon smal. Jag vill ju också vara smal och fin. Inte fan vill jag se ut såhär. Nej, man kommenterar inte att en ätstörd har fått fett på kinderna. Det förstörde verkligen hela min kväll. Stackars Hanna, jag ville ju vara länge på hennes mottagning, men jag orkade inte. Vill inte äta heller, vill tappa alla kilon jag gått upp plus fler därtill. Vad betyder livet när man får veta att man är tjock? Kommer dock att äta, men det blir ju inte direkt enklare.

Hemma från yogan och det var skönare än vad jag trodde att det skulle vara. Var ett lugnt vinyasapass och det kändes okej. Visst att jag i vissa lägen önskade att det skulle vara jobbigare, men som min fina vän Rebecka precis skrev så ska jag ju försöka att inte mata sjukdomen så himla mycket.

Varför blir jag så trött på att kämpa efter ett tag? Varför känns det så hopplöst? Från att ha känt att jag varit på väg mot det friska så känner jag nu att det verkligen inte går att bli fri. Det är så frustrerande att det svänger hela tiden och att jag aldrig kan bli nöjd med det jag har. Att jag aldrig kan lita på att när framtiden väl kommer så kan den faktiskt vara helt okej.

Jag vill inte att min behandlare ska vara ledig hela nästa vecka. Behöver verkligen HJÄLP av honom, en sträng behandlare som sätter upp regler. Just nu håller jag på att spåra ur och det är inte alls bra. Dumma, dumma jag som inte kan bli fri.

Vad gör livet värt att leva?!

Jag var dum igår kväll...

Snart framme vid Slussen, något sen. Tänker dock gå därifrån. Måste komma på en bra utmaning för lunchen också trots att jag mår skit. Orkar inte vara så frisk.

Skitskitskitskit. Jag mår så jävla dåligt.

Jag hatar att jag vill ha kontroll på folk i min omgivning, på dem som jag tycker om. Vad fan är det för jävla stil, att hålla koll på andra? Har jag inte nog med mig själv? Nej, jag räcker inte... Aldrig räcker jag till, inte ens för mig själv.

Åh vad jag hatar kväller. Mår så jävla skit på kvällen, det är helt hopplöst. Dagens matintag gnager i bakhuvudet, har fortfarande kvällsmelliset kvar. Vill kasta mig ner i poolen och simma 1000 meter till. Det var för lite, jag är fortfarande äcklig och tjock. TA BORT MIG NU OCH LÅT MIG VAKNA UPP NÄR ALLT ÄR BRA.

Förlåt för väldigt deppigt inlägg, men jag orkar verkligen inte vara glad längre, ångesten ligger ju instängd och gör att jag hatar mig själv mer än vanligt.

Utmaningar är till för att hatas. Ungefär så känns det just nu...

Har man någon att krama (en Rebecka) så känns det i alla fall inte lika ensamt.

Bättre idag, men äckelkänslorna ligger ändå tunga. Vill röra på mig och inte äta. Det är dock inget alternativ. Jag ska ju bli fri... Just nu känns det bara jätteläskigt och jättejobbigt. Nej, det känns verkligen inte bra att göra tvärtom för tillfället. Känner ju att jag skulle klara av att inte äta. Fan.