Becka.

Vet ni? Jag är livrädd för att jag inte ska vara ätstörd längre. Tänk att vara helt normal, äta allt, vara normalviktig, inte bry sig OM vikten, inte ha kontrollbehov. Det skrämmer mig något ofantligt. Det läskigaste av allt är att jag känner att den dagen börjar närma sig. Dagen, eller dagarna snarare, då jag inte längre kommer att kunna säga att jag är sjuk. Känns så himla fel att ens tänka tanken, att släppa in tanken, för det är ju JAG att vara ätstörd. Det är JAG som alltid ska tjafsa om mat och vikt. JAG som skriver, tänker och är ätstörning.

För många är det nog en konstig tanke, att vara rädd för att bli fri, men för mig känns den inte främmande. För bara en liten stund sedan läste jag om en tjej som blivit diagnosfri. Jag gläds för hennes skull, samtidigt som jag undrar hur hon gjort, hur det kunde gå så fort och dessutom skrattar jag lite skadeglatt inom mig. Jag kan hålla kvar ätstörningen, det kunde inte hon. Hela den här sjukdomen är en tävling och jag vill vinna. Jag har egentligen redan förlorat, men för att inte förlora ALLT så är jag rädd för att bli fri. Så länge jag håller fast vid sjukdomen med för mycket speglande och kontrollerande, med att inte äta allt, så har jag inte förlorat totalt.

Nu tycker ni säkert att jag är jättedum som känner såhär, men så är det. Jag är räddräddrädd för friheten, för att bli någon annan. Är rädd för att tappa kontrollen, för att behöva orka med. Det är dumt av mig att hålla fast ätstörningen bara för det, men nu gör jag det. Rädsla är en stark känsla som kan driva en människa till mycket.

Nu ska jag gå till Centrum för att fixa lite saker innan jag möter upp fina Hanna.

Att vara rädd för det okända är något jag känner till.
Att känna skräck inför min egen spegelbild är min vardag.
Att tro att livet under perioder har varit en dröm känns inte konstigt.
Att vilja vara någon annan är min högsta önskan.
Att drömma om ett annat liv är något jag inte vågar.
Att tro att jag varit sjuk är skrattretande.
Att leva mitt liv är ett skämt.


Sitter och fördriver tiden med ingenting. Borde plugga, borde plugga, borde plugga, men orkar inte. Svenska behöver läsas och Hamlet-stencilen besvaras. Hatar att jag inte kan ta tag i mig själv, att jag har så jävla dålig självdisciplin. Jag kan för fan inte kontrollera mig själv längre!

Det var jobbigt att göra frukost imorse. Jag vill fan inte ha så mycket. Blir så jävla ledsen för det enda jag kan tänka på är hur stor jag har blivit. Hoppas hela tiden att jag bara ska ha inbillat mig, men får sedan bevisat för mig att jag inte har det. För varje dag som går blir jag större och större. Det är äckligt.

Har lektion nu. Var på väg att hoppa skolan idag, men jag tvingade mig själv att åka hit. Måste komma utanför dörren och röra på mig. Kan inte bara sitta och dega till mig hemma. I sådana fall skulle jag bli ännu tjockare.

Jag är tom.

Vad finns kvar när allt man är håller på att tas ifrån en? När man bara vill vara destruktiv, men inte får. När allt skriker att man måste bevisa att man kan något, bevisa att man kan stå emot, att man kan skada. Jag vill vara stark, oövervinnelig. Vill bevisa för alla att jag kan vara sjukast, förstöra mig själv mest. Varför jag nu vill det.

Hur kan det komma sig att styrka för mig är svaghet för andra? Att jag tycker att jag förlorar mitt jag när andra tycker att jag vinner ett liv?

Har suttit och räknat matte nu på kvällen. Känner mig så DUM när jag räknar. Förstår verkligen inte vad jag håller på med. Sitter mest och gissar och hoppas på det bästa. Kollar facit och blir glad när jag gissat rätt, typ. Tror faktiskt att det är så illa och jag förstår inte hur jag ska klara av provet vi ska ha om två veckor och nationella ska vi inte prata om.

Känner mig tjocktjocktjock också. Har inte rört på mig någonting idag (att gå till och från bussen räknas inte!). Vill gå, gå, gå. Helst så snabbt jag bara kan. Gå ifrån alla känslor, kanske springa en bit. Jag hatar att vara inaktiv för det väcker så jävla många jobbiga känslor. Att känna är jobbigt och hemskt. Jag orkar inte ha känslor, i alla fall inte alltid.

Imorgon är det skola igen och den här gången ska jag gå på fotolektionen också. Kändes inte bra förra veckan när jag hoppade den. Kommer att missa tillräckligt mycket nästa vecka ändå. Jag är ingen riktig skolkare alltså. Fast jag önskar nästan att jag var det för jag avskyr att vara i skolan.

Finns så mycket inuti mitt huvud, men jag kan inte formulera det. Vill bara skrika och gråta, men kan inte. Känner för att ställa mig framför spegeln, men orkar inte mötas av min egen spegelbild. Tror att jag ska läsa lite i Hamlet så att jag blir klar med den.

Shit alltså, matteprov om två veckor och jag kommer att missa hela nästa veckas lektioner. Kommer verkligen behöva plugga på Idun! Kul jag kommer vara liksom, sitta och stirra i en mattebok medan de andra tar hand om alla nya. Jag hatar att gå i skolan.

Och när jag ändå tjatar om skolan så måste jag tillägga att jag har prov i svenska nästa vecka och det kommer jag att missa. Hur fan ska jag lösa det?! Känner att mitt liv håller på att bli kaos. I och för sig på ett nytt sätt, men ändå. Hellre mitt kontrollerade ätstörningskaos än ett pluggkaos.

Eko i mitt huvud:

Jag vill bara svälta.

Jag vill få börja springa. Har inte gjort det på flera år, men känner att jag nu har fått tillbaka mitt spring i benen. Skulle vara så skönt att få träna på riktigt och att få lite bättre kondition. Kommer säkert inte att få börja än, men hoppas att det inte kommer att dröja alltför lång tid innan det är dags. Ska prata med min behandlare om det.

Var precis ute på en promenad. Gick lite längre än vanligt, men mamma sa att jag inte fick gå den långa slingan som jag hade tänkt. Har så mycket ångest i kroppen att det hade varit skönt, men jag vågar inte göra något som mamma säger att jag inte får. Tänk om hon skulle förbjuda mig att promenera helt! Vet inte vad jag skulle ta mig till i sådana fall. Fast om jag fick börja träna så kanske jag skulle tycka att det var okej att inte röra på mig varje dag...

Tårar.
Spegel.
Kropp.
Mat.
Kontroll.

Ord som ekar i mitt huvud. Ville inte kliva upp ur sängen imorse, men man måste ju. Kan inte tillåta mig själv att strunta i livet och bara ligga där och stirra, hur mycket jag än vill det. Mamma och pappa skulle ändå komma och tjata, bli arga och ledsna, så det är lika bra att kliva upp för egen maskin.

Nervös inför skolstarten imorgon. Kommer att skämmas så mycket över hur jag ser ut. Alla kommer att undra vad det är för fetto som har börjat på deras kurs. De kommer att skratta och peka, inte ens försöka dölja hur vidrig de tycker att jag är. Åh, jag vill inte visa mig offentligt. Vill inte ens visa mig för familjen egentligen. Alla måste undra vad som har hänt, vad som hände med den smala, fina. Den som har fått så mycket beröm för sitt utseende den här veckan. Alla har tyckt att jag varit snygg när jag gått ner i vikt. Vad ska de då tycka om att jag går upp?!

Längtar efter ikväll, efter att få gå och lägga mig igen. Var bara en timme sedan jag blev klar med frukosten (klev upp tidigare, men gick inte ut från mitt rum förrän vid tio i tio). Ändå vill jag bara gå och lägga mig igen. Jag orkar inte leva med den här kroppen. Den är vidrig och den äcklar mig. Alla andra är fina när de går upp i vikt, men inte jag, jag ser bara och endast tjock ut.

Nu ska jag städa kaninburen. Ska hjälpa mamma plocka vinbär idag också. Tänker dessutom gå en långpromenad, alltså inte min vanliga slinga, utan en längre. Står inte ut med att vara inaktiv. MÅSTE RÖRA PÅ FLÄSKET.

Nu ska jag äta godis och bli TJOCKARE ÄN NÅGONSIN.

Fredag... Sista dagen på min sjätte Idunvecka har passerat och jag är, faktiskt, riktigt motiverad. Visst river rädslan och ångesten i mig. Kommer jag att hinna bli tjock på de två veckorna som är kvar till nästa vecka? Eller är det lugnt? Kan det ens gå för fort?

Hade yoga nu på eftermiddagen på Idun. Första gången på flera månader och det var skönt. Kan dock inte låta bli att försöka prestera. Har fått som läxa från min behandlare att försöka att inte tänka så mycket på det intryck jag gör utan bara göra utan prestige. Det gäller både när jag gör saker och när jag är med kompisar.

Nu är jag på väg hem. Ska gå från Ropsten hade jag tänkt. Måste köpa hö på vägen också... Nu skriver jag otroligt tråkiga saker, haha. Ska bli skönt att komma hem och vara lite ifred. Fast mamma och pappa är säkert hemma, suck. Skulle vilja vara helt ensam ett tag och bara njuta av lugnet.

Satt kvar en stund på Idun, trots att jag inte ville vara kvar. Ville samtidigt inte komma hem för tidigt och ville dessutom inte gå ut i regnet. Lyckades trassla mig upp ur fåtöljen till slut i alla fall och skyndade genom regnet från SCÄ till tunnelbanan. När jag skulle gå från Torsvikstorg regnade det om möjligt ännu mer så när jag kom hem var jag BLÖT. Bytte till mina älskade Abercrombie-mjukisar och till en t-shirt. Hälsade en lång stund på spegeln. Fan ta den. Jag har blivit så mycket större sedan i måndags och det smärtar något vansinnigt.

Mamma kom hem en liten stund senare. Jag somnade på sängen. Vaknade och upptäckte att klockan var mer än fem, gick och skulle ta mellis. Blev ledsen, ledsen. Att det ska vara så tungt och jobbigt att göra rätt, att jag ska må så dåligt över det. Längtade efter morgondagens samtal. Lyckades till slut ta mellis, åt det och gick sedan ut på en promenad.

Snart är det dags för middag och jag är inte alls sugen. Känner mig som en svamp (en stor en) som suger upp allting som kommer i närheten av mig. Känns som att varenda måltid jag äter sätter sig på magen, låren, vaderna och armarna. Avskyr känslan och att inte veta hur mycket sanning det ligger i den. Har ingen aning om jag har gått upp ett hekto eller flera kilo sedan i måndags, det kan vara vad som helst. Tror dock mer på kilona än på hektot, tyvärr, eftersom det bara gått två dagar sedan i måndags.

Skulle vilja gråta ännu mer, men tårarna tog slut. De var inte många, men intensiva. Jag hatar att jag mår dåligt, att jag har problem. Avskyr tanken på att jag kommer att må dåligt ett långt tag till. Det jag hatar och avskyr mest är att det är på grund av MIG SJÄLV som det är så. Jag har haft så många chanser som jag inte har tagit, men nu ska jag ta chansen. Vad min inre röst än säger så ska jag LYSSNA PÅ och GÖRA SOM min behandlare säger. Vad han än säger så ska jag gå med på det. Han kan inte göra något åt mig, men han kan säga vad jag ska göra och jag kan välja om jag vill göra så eller inte. Nu har jag bestämt mig för att jag ska göra som han säger och därför finns det inte längre några valmöjligheter för mig. Ambivalensen och den inre rösten ska inte längre ha makten över mig.




Det jag skrivit nu gör att jag mår piss och får ångest, men det skiter jag i...

Vill bara tillägga att det inte är något fel på någon i Idungruppen, alla är jättegulliga, men allting kändes bara så jävla fel. Kanske för att jag är fel?!

Jag är ingen.

Känner den välbekanta domedagsmaskinångesten vakna till liv inom mig. Den har legat och grott nu i några dagar, men idag har den verkligen tagit fart. Hela jag bara växer och växer och vartenda jävla mål mat känns som ett mål för mycket.

Jag önskar att jag kunde vrida tillbaka klockan.

Hur gör man för att bli betydelsefull?

Jag trodde att det fanns några som tyckte om mig, som tyckte att jag var speciell. I mina tankar var det en sanning som gjorde att livet blev lite ljusare och enklare att leva. Varje gång telefonen plingade till, varje gång jag såg dem le mot mig, blev jag lurad. Fan att jag är så jävla dum. Jag betyder ju ingenting, är ingen och kommer aldrig att bli någon. Det finns alltid någon som är roligare, smartare, finare, duktigare, mer förtroendeingivande, mindre jobbig. Någon som är en bättre vän än vad jag är.

Jag är så rädd för att vakna att jag inte vill somna.

Jag har det fint med pappa. Idag klev vi upp vid halv tio, åt frukost, stängde stugan och satte oss i bilen för en tur över fjället till Östersund. Här i Östersund har vi legat vid en pool och solat och pratat med pappas kusin och hans fru. Ett tag kändes det faktiskt helt okej. Visst, jag känner mig lat, men det kanske (KANSKE) kan få vara värt det för en dag.

Dock har livet kommit ikapp mig. Jag är bortglömd. Visst, för tillfället finns det ju ingen möjlighet att träffa mig, men jag önskar att någon kunde höra av sig och fråga när jag kommer hem. Ska vara ensam hemma i helgen och hade verkligen sett fram emot att kunna vara med lite kompisar i lugn och ro, men nu vet jag ingen som jag orkar ta kontakt med. Jag vill inte vara den som alltid hör av mig först för då känns det bara som att det är JAG som vill ses, inte den andra.

Nej, jag är ful, fet, äcklig och tråkig. Jag är ingenting att ha. Tydligen är jag så värdelös för alla jag känner att det inte ens är någon idé att höra av sig till mig. Jag tror hela tiden att jag hittar någon som faktiskt tycker om MIG, men varje gång blir jag besviken när det visar sig att så inte var fallet. När det visar sig att det alltid finns så många som är så mycket bättre

Tårarna tränger sig på från ögonvrårna och jag vill helst bara krypa ner i sängen och sova. Vill ha Idunvecka så att jag får prata med min behandlare. Ser inte fram emot att få träffa resten av gruppen eftersom jag ingenting är för dem, men det ska bli så bra att få prata ordentligt. Finns så mycket som jag har fått hålla inom mig hela sommaren. Mamma och pappa vill inte höra längre och mina kompisar vill jag inte tynga ner mer än nödvändigt.

Livet är fan skit, till och med när solen skiner. Har ingen lust att vara här i Östersund för det är bara jobbigt att vara gäst. Jag är ingen och kommer aldrig att bli någon.

Jag vill vara fri. Vill inte vara fast i tankar och känslor. Ändå, ändå kommer jag inte loss. Det är så jävla svårt, så sjukt jävla helvetiskt svårt, att släppa allting. Problemet är att jag vill vara fri NU, inte jobba för att det ska komma sedan. Jag vill inte vara nervös inför USA-resan, eller snarare för maten under resan. Mamma blir galen på att jag bara tänker på vad jag ska äta till mellis där hela tiden. Bara för att hon inte ska äta jämt.

Nej, frihet, ta och kom hit nu. Jag orkar inte mer. Vill inte behöva gå emot mina tankar varje jävla dag.