Becka.

Känner mig helt borta i huvudet idag. VILL INTE gå till skolan och plugga matte i tre och en halv timme. Trivs med att bara gå runt hemma. Trots rastlösheten känns det skönt. Vågar fan knappt gå till skolan. Gick upp så mycket i vikt förra veckan att alla kommer att skratta åt mig. Skratta och skratta och tycka att jag är den tjockast människan i hela världen. Jag hatar att träffa folk jag inte känner särskilt bra.

Just nu orkar jag inte må bra. Trivs med att gräva ner mig i mitt deppiga huvud. I skolan kommer jag att behöva smila upp mig, verka trevlig och social. Jag förstår inte att jag kan förändra mig själv så mycket när jag kommer till skolan. Att jag är så bra på att låtsas vara någon annan, någon glad. För jag är inte glad, fan heller. Jag är ju RÄDD för att vara glad, för att överhuvudtaget tillåta mig att känna glädje.

Jag vill inte ha något liv. Vill tillbaka till svältvärlden där allting är enkelt, där jag bara kan tänka på mat och på mig själv. Orkar inte med krångliga relationer som jag inte förstår något av. Spelet mellan människor, jag förstår det inte. Har aldrig känt mig så långt borta, men ändå så jävla nära, livet som nu. Är nära eftersom det knackar på dörren, långt borta eftersom jag VILL ta avstånd ifrån det.

Behöver någon att prata med, någon som jag vågar vara ärlig mot. Just nu är jag inte ärlig mot någon förutom mig själv, men det är så jobbigt att bära alla tankar inuti alldeles ensam. Fan att jag ska gå till skolan, att jag måste gå i skolan. Fan att jag gick med på att bli inlagd i höstas och hoppade av skolan. TÄNK OM jag hade gått ut i somras, vad mycket enklare det skulle ha varit då.

Alldeles strax ska jag äta lunch. Ska ju till skolan, trots att jag inte vill. Missade ju så mycket förra veckan så om jag skiter i skolan nu skulle det vara en katastrof. Alltså, matte idag och på onsdag, svenska och foto imorgon och på torsdag. Är i alla fall näst sista veckan med de här kurserna nu, sedan ska jag läsa tre nya. Måste försöka rycka upp mig, smila upp mig till skolan.


Saknar mig Hanna, har inte träffat henne på två veckor! Och jag saknar London och tiden som var då, då när jag var sjuk.

Jag hatar att jag går upp i vikt hela tiden. VILL INTE gå upp. Fan, jag vill ju gå ner massor, mer än tio kilo. Det finns ingen gräns för hur mycket jag vill gå ner. Det enda jag vet är att jag vill är att se hur kilona rasar från min kropp. Jag vill återigen känna sittbenen skava när jag sitter ner, vill känna ryggraden mot stolsryggen. Saknar blåmärkena jag fick på sidan av knäna när jag skulle öppna dörren hemma. Nu äcklas jag bara av hur min mjuk mage är, av att låren snart går ihop.

Vad ska jag göra för att acceptera att jag inte längre är smal, att jag bara kommer att bli fetare? Det spelar verkligen ingen roll att folk säger att jag är smal, jag ser ändå bara fett överallt på min kropp. Jag kan helt enkelt inte tro på det alla säger. Dessutom säger ingen att jag är smal bara sådär, ingen säger någonting och det gör så jävla ont. Det är bara om jag frågar som de säger att jag är smal, men vem fan skulle säga något annat till en före detta anorektiker? Precis, ingen.



Ska snart äta mellis, men jag vill inte. Är inte hungrig, inte sugen. Känner mig äcklad bara av tanken på mat. Jag behöver inte mat, jag klarar mig. Känner ingen skillnad om jag äter lite mindre eller låter det gå för lång tid mellan målen. Min kropp har så mycket att ta av att den inte längre är i behov av att äta.

Jag ångrar pizzan igår. Den fick mig att gå upp massor. Den och allt annat jag har ätit den här veckan. Mår dåligt igen. Hade ju en bra dag igår, kände mig inte gigantisk, men idag... Ridbyxorna sitter som de ska och inte löst. Jag vill att de ska vara för stora ju. Fanfanfan vad jag hatar att jag går upp i vikt och blir tjock.

Känner inte ens för att rida just nu. Vill bara åka hem igen och gömma mig. Det är bara skitsnack att jag har bra förbränning, det var bara för att jag åt lite för lite i hemmaveckorna som jag inte gick upp så mycket. Nu däremot... fy fan alltså. Jag hatar min kropp mer än något annat. Det spelar verkligen ingen roll vad folk säger, jag är tjock.

Nu är jag i alla fall på Tekniska och ska gå till stallet. Ska försöka tagga lite för att rida. Tycker ju om det egentligen...

Var på danspasset på Friskis Lidingö med mamma nu på kvällen. Vi kom in, satte oss och väntade på att passet skulle börja och BAM så stod det en supersmal tjej där och skulle gå på passet. Fanfanfan, försökte att inte titta, men kunde inte låta bli. Avundsjukan brände inom mig och trots mammas hårde ord om hennes utseende kunde jag inte låta bli att önska att hon och jag kunde byta kropp. Mamma mumlade om att "ja, det var sådär äcklig du såg ut" och det enda jag kunde tänka på var hur gärna jag ville se ut om henne.

Jag vet verkligen inte vad det är fel på mig, varför kan jag inte se att det ser äckligt ut? Varför kunde jag inte ens tycka att den där supersmala tjejen var tillräckligt smal? Jag tänkte liksom "jaha, såg jag ut så, då var jag ju inte alls jättesupermager". Vad fan är det för fel på mitt huvud, på mina tankar och på min syn på hur en människokropp ska se ut? Visst, jag ser massor med smala människor varje dag som ser friska ut och jag tycker att alla på Idun är fina och smala, men så fort det kommer till riktigt smala ser jag bara att jag 1. vill se ut så 2. måste vara ännu smalare för det är inte tillräckligt smalt.

Nej, jag är trött på mig själv och min sjukdom. Jag vill bli smalare än smal och jag vill samtidigt bara slippa allt som har med sjukdomen att göra. Helst av allt vill jag inte vara jag, men det funkar ju inte riktigt så. Nu är jag den jag är och då får jag väl försöka göra något vettigt av det. Eller, ja, jag vet faktiskt inte. Åh, jag orkar inte med mina tankar, mitt liv. Snälla låt allting bara bli bra, låt alla smala människor vara "normalt" smala och låt mig aldrig mer höra ordet anorexi.

Jag har ångest. Jävla, jävla ångest som äter upp mina tankar, får mig att växa ännu mer och som får mig att hata tiden. Var längesedan det kändes såhär jobbigt efter en dag av mat och ändå har jag inte ätit allt jag ska än. Fy fan vad jag hatar när ångesten attackerar och talar om för mig hur fel jag gör som äter. Orkar verkligen inte det här. Varför inte bara ge upp och inse att jag är ett hopplöst fall?

Jaja, Idun idag igen, sen idag igen. Hade som tur var inte samtal förrän klockan tio, så det gjorde ingenting. Pluggade på förmiddagen, lunch, temagrupp med tema glädje och jag förstörde glädjen. Alltså, varför kan jag aldrig hålla tyst när jag tänker deppigt? Att jag alltid ska komma och berätta om mina hemska tankar... Jag är så jävla hemsk (fast så får jag inte tänka, jag är inte hemsk).

Efter Idun gick jag och fina Johanna till Slussen där vi skiljdes åt. Åkte hem och var hemma i två timmar innan jag gick till Lidingös NYA Galleria och träffade Astrid. Vi satte oss på Wayne's och pratade ett tag. Var faktiskt trevligt. Ville egentligen inte gå hemifrån för att träffa någon, men gjorde det i alla fall. Ibland måste man bara tvinga sig själv till att göra saker trots att det tar emot. Kände egentligen mest av allt för att gömma mig och skita i livet, men nu gjorde jag inte det och det var väl bra.

Åh fan, jag har min SISTA Idunvecka (som sagt) och allt känns verkligen skit. Jag hatar mitt liv, att leva och att det aldrig känns bättre. Är fortfarande rädd för mat, för min kropp och för mig själv. Tänkte ju att det skulle vara så gott som bra nu, inte skit och helvete. Trodde fan inte att jag skulle sitta med ångest och tänka att jag är alldeles för fet för att det ska vara okej. Ingenting hjälper, INGENTING. Ingen kan säga eller göra så att jag känner mig fin och smal, så att jag vågar utmana mig själv. Det hänger ju på mig, men jag kan ju inte heller, fanfanfanfanfanfanfanfanfan.

Vet ni? Jag ska börja säga att allting är bra. Från och med nu ska jag låtsas att livet leker och att jag är lika frisk och glad som jag ser ut. Ni vet, tjock och nöjd går hand i hand så nu är det bara att fejka på.

Ska nog inte blogga heller för det enda jag skriver är negativt. Har ändå inte särskilt många läsare och väldigt få kommentarer, så ingen kommer nog att sakna min blogg. Hej då, kanske är det bästa jag kan säga...

Jag orkar inte, orkar inte vara begränsad, orkar inte bryta mot alla mina regler. En hel söndag ska jag få att gå utan att ha något annat att göra än att plugga. Orkar dessutom inte plugga heller. Vill bara gå och lägga mig igen, trots att jag har sovit klart. Känner mig så nere, så fylld av sorg. Vet fan inte vad jag ska ta mig till. Vad gör man när allting man vill göra gör att man får ångest?

Önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig, som kunde dra upp mig ur det svarta hål jag har trillat ner i. Känns inte som att jag är värd att dras upp ur hålet, men jag önskar att jag var det. Önskar att någon kunde se bakom fasaden och se mörkret inuti mig. Istället slåss jag ensam mot det och förlorar, för jag har inte en chans. Varje gång jag försöker resa mig upp trycker det ner mig igen och jag blir svagare och svagare.

Hatar att jag känner såhär. Avskyr att det aldrig blir bättre. Jag vill ju må bra, vill ha ett bra liv, vill känna mig värdefull, men jag hittar ju inte hur man gör. Känner mest att jag vill fly tillbaka till svälten eftersom den är enkel. Visserligen stannar mörkret kvar, men jag får ändå en riktning. När jag svälter mig vet jag vart jag är på väg och jag har ett tydligt mål. Nu är mitt mål något jag inte kan se, inte ens förnimma. Jag trevar bara i mörkret och tycker ständigt att det kolmörka blir ännu mörkare.

Jag förstår inte hur jag ska orka leva ett helt liv såhär. Förstår bara inte hur jag ska finna meningen. Att vakna på morgonen är en plåga, men jag gör det i alla fall. Det finns inget annat att göra än att tvinga mig själv att fortsätta sätta den ena foten framför det andra. Hela jävla tiden ska man tvinga sig själv och hoppas på att det blir bra. Jag vet att jag aldrig får sluta att hoppas, men just nu känns det bara så hopplöst. Kanske är jag förlorad till mörkret?

Att inte veta vad jag vill är det värsta jag vet.

Kände mig småpepp igår efter kvällen med Johanna, men nu har den motivationen försvunnit totalt och jag vill börja svälta mig igen. Vill verkligen börja svälta, vilket jag inte har känt på länge. Visst att jag har velat gå ner i vikt, men nu känner jag att jag också vill sluta äta och det är läskigt. Riktigt läskigt eftersom jag om en vecka kommer att påbörja min SISTA Idunvecka. Varför har jag inte kommit längre?

Snart ska jag byta om till ridkläder och jag fasar för hur mina ridbyxor kommer att sitta. De kommer att sitta SÅ tight och det HATAR jag. JAG VILL INTE SE UT SÅHÄR, villintevillintevillinte.

Jag vet inte vad jag ska skriva för jag har redan skrivit allt jag känner. Det förändras inte, jag tänker samma saker. Gång på gång ekar orden om hur tjock jag är, hur ful jag är, hur äckligt det är att jag inte ser ut som jag gjorde förut. Nej visst, jag såg inte att jag var smal då heller, men jag såg fan så mycket smalare ut då än vad jag gör nu. Kanske ser jag inte ens gigantisk ut nu, men jag ser absolut inte ut som jag vill. Inte heller känns jag som jag vill kännas. Jag vill inte känna att det är mjukt och fettigt när jag känner på min kropp, jag vill att det ska vara hårt och benigt. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om det för JAG VILL HA DET SÅ.

Alla känslor blir för varje dag som går bara värre och värre. Ständigt mår jag sämre, varje dag är ett steg närmare botten rent psykiskt. Vet inte vad jag ska göra av alla de känslor som attackerar mig. Det känns som att jag aldrig kommer att komma ifrån dem eftersom varje kilo som sätter sig på min kropp gör känslorna värre. Just nu ägnar jag större delen av min ensamma tid åt att gråta, men det hjälper inte. Tårarna lättar inte upp som de brukar göra, utan de bara rinner för att sedan ta stopp. Helst av allt skulle jag vilja slå något sönder och samman. Jag skulle vilja slänga allt porslin och alla glas i våra köksskåp i golvet och hoppas på skärvorna, skulle vilja slänga datorn ut genom fönstret och riva alla mina kläder till tygskräp.

Det finns så mycket självhat inom mig. Så mycket som bara vill ut. Jag hatar att jag hatar mig själv och det gör att jag hatar mig själv ännu mer. Känner mig så värdelös, patetisk och egoistisk. Ni kan inte förstå hur mycket jag avskyr den jag är. Att avsky både sin kropp och sin själ, att avsky allt som alltid är med en. Det spelar ingen roll vad andra säger, tycker, tänker för jag hatar mig själv ändå. Det är min egen åsikt om mig själv och vad någon annan än säger så är det fortfarande min åsikt.

Jag vill få utlopp för mina känslor. Vill att de ska försvinna och att allt ska bli bra. Vet att det inte går snabbt att ändra hela sin självbild, men om jag ändå kunde märka en positiv förändring. Istället fyllas jag av känslor som inte går att beskriva, känslor som gör så ont. Det är som om något ville spränga mig inifrån i tusen bitar. Varje gång jag ser mig själv i en spegel vill jag bara skrika. Utsidan speglar insidan och jag ser något groteskt i dem båda.

Jag vill inte, vill inte vill inte vill inte.

Måste jag finnas?
Måste jag se ut såhär?

Borde plugga för tillfället, men har ingen energi till det. Vill bara sitta och läsa min braiga bok och ignorera att livet finns. Har ingen lust att gå i skolan, vara knäpp i huvudet, hata mig själv, vara ful, äta, ha en massa läxor. Det enda jag vill är att ha ett lugnt NU som inte är fyllt av varken tankar på att jag måste plugga eller kroppshat. Nej, jag vill bara att allt ska vara bra och att jag ska trivas med livet.

Jag orkar inte mer, jag vill inte äta mer, jag vill inte gå upp mer i vikt. Snälla, snälla låt mig bara försvinna från jordens yta. Kan inte ta livet av mig, men jag vill verkligen inte leva längre. Vill inte ha mitt liv, det är inte värt någonting. VAD FAN SKA JAG GÖRA?!

Nej, nu ska jag inte sitta här och plåga er med mina hemska tankar något mer.

Skitskitskitskitskitskitskit vad jag mår dåligt idag. Hade bestämt kläder, men ratade dem. Missade tåget, kommer att bli sen, har inte pluggat tillräckligt. Jag vill vara smal så att jag slipper stå framför spegeln och ha ångest. Vill att kläderna ska sitta som förut och inte fult som de sitter nu. Hatar att vara tjock och ful. Varför är jag så svag att jag fortsätter äta? Dumma, dumma mig, ta bort mig.

Fast jag gillar att det är dåligt väder. Då behöver man inte vara glad och må bra och man får ha täckande kläder. Nackdelen är att jag tog en tröja som är instoppad. Då Zeeland hur fet jag är.

Jag hatar den. Vill inte kännas vid den. Kan den verkligen vara min? Jag som strävade efter perfektion och så fick jag det här. Bröst, höfter, lår, mage, allt det har jag och inget av det vill jag ha. Vad då finare? Jag skulle snarare säga äckligare och mer motbjudande. Flera kilon har lagts till sedan förra veckan och jag äcklas mer och mer. Vill helst av allt skrika, men inget skrik kommer. Håller allt inom mig och blir till ett eko av tankar. Tjock, tjock, tjock, tjock.

Vad ska jag göra för att bli nöjd, för att må bra?

Önskar att jag var smal och fin. Jag kan bara inte släppa det.

Glass eller inte glass, glass eller inte glass.

Fan, jag borde äta glass, men har ingen lust. Har ingen lust att sitta där med molande ångest och tänka att jag kunde ha tagit något som innehöll mindre. Dumma, dumma tankar, jag hatar er. Vet inte ens om jag är sugen på glass. Vet bara att jag kommer att få ångest av det och det vill jag inte. Har haft tillräckligt med ångest de senaste veckorna och helgen så nu är jag trött på det.

VET att jag borde äta glass, men som sagt så känns det helt fel.

JAG HATAR ATT JAG INTE VET VAD JAG VILL. Helst skulle jag bara vilja skrika rakt ut för att sedan lägga mig ner på marken och aldrig mer resa mig upp. Står inte ut med tankarna och känslorna som forsar genom mig, vill få stopp på dem. Aldrig är det lugnt och stilla, alltid slår de på mig. Är så trött på livet, på känslorna, på tankarna, på min kropp, på mig själv. Snälla, låt mig bara vara.

Jag ville bli smal, fin och omtyckt.
Tänk vad några små drömmar kan göra med ens liv...

Jag mår S K I T D Å L I G T. Vill fly, springa, försvinna, vadsomhelstsomkanstoppatankarna. Hur kan man göra rätt och ändå känna sig så fel?

Kan inte skriva, vet inte vad jag tänker. Hatar värmen som sprider sig i min kropp. Vill vara sjuk igen. Ligga i sängen och frysa.

Jag vill inte äta, jag äter.
Jag vill inte gå upp i vikt, jag går upp i vikt.
Jag vill inte göra sådant jag inte vill, jag gör det jag inte vill.

Borde inte det här betyda att jag är stark? Varför får det mig att känna mig svag?

Eller, domedagsmaskinen var nog ännu elakare än vad jag tänkte för en stund sedan.


HELVETE VAD TJOCK JAG ÄR.

Jag vill inte, vill inte se ut såhär. Vill inte att min kropp ska kännas på det här sättet. Tänker med fasa på alla de dagar jag har kvar i livet, alla de dagar jag måste äta och stå ut med att ha en sådan här kropp. Känner en förtvivlan inom mig, en hopplöshet. Allt som hackar och slår, allt som hatar inuti. Det blir aldrig tyst.

Kan bara inte acceptera att jag håller på att bli friskare. Jag äter, får inte panikångest av det. Jag går upp i vikt, tvingar inte mig själv genast att gå ner i vikt. Det är friskhetstecken, men de ger mig endast skuldkänslor och sorg. Ja, jag sörjer att jag sakta men säkert håller på att ta livet av den sjuka delen inom mig. Sörjer det mer än vad många kan förstå och tro.

Just nu vill jag inte bli frisk. Orkar inte med tanken på ett liv utan att vara sjuk. Ändå fortsätter jag att kämpa mot ett sådant liv för jag har egentligen inget annat val. Jag menar, vad skulle jag göra om jag inte såg till att jobba mot det friska? Ingen skulle acceptera att jag gav upp. Det är bara att fortsätta i all oändlighet tills den dagen kommer då jag faktiskt vill och kanske inte ens tänker att det är en kamp.

Jag önskar att det var enklare att bara vara. Önskar att jag aldrig hade gett mig in i den här världen. Vad är det jag hatar hos mig själv så mycket att jag vill utplåna mitt jag totalt? Varför vill jag hellre vara en sjukdom än en individ? Det är ju något som lockar eftersom jag längtar tillbaka. Önskar att jag bara ville och kunde gå framåt utan att se bakåt.

Känner skräck inför morgondagen. Vill till Idun, vill inte till Idun. TRE nya, ett möte med domedagsmaskinen. Den kommer att döda mig, skratta åt mig, glädjas åt att se mig ligga på marken. Jag hatar att jag bryr mig, hatar att siffrorna ständigt ekar i mitt huvud.