Becka.

Religion snart. Mår skit. Känner mig tjock, är tjock. Jag vill inte mer. Orkar inte känna hur jag sväller, att jag inte längre ens är i närheten av smal. Äcklig, det är vad jag är. Visst, det är väl skönt att slippa vara hungrig, men det är inte värt det. Det är inte värt att behöva känna att ens mål glider en ur händerna. Dålig, dålig.

Var ute hos farmor med pappa igår igen. Pappa bytte däcken på farmors bil och jag lekte med Fia. Åt på Bistraud, som ligger bredvid Delselius, efter. Farmor bjöd och jag åt fisk- och skaldjursgryta.

Vill inte synas, vill inte vara i skolan. Helst skulle jag vilja springa, springa tills jag svimmar för jag är så jävla tjock.

Jag känner mig utmattad. Är trött i huvudet och i ögonen. Sitter på tunnelbanan på väg till skolan. Påsklovet är alltså slut och det är återigen dags att för att gå på lektioner. Kan inte direkt säga att jag är sugen, men vad göra? Bara lite mer än en månad kvar nu... I vilket fall som helst blir det inte direkt roligare att åka till skolan när man känner sig utmattad, samt när man vet att man har en jävla massa saker att göra när man kommer hem igen.

Igår tillbringade jag en hel del tid med far min. Vi hälsade på farmor och Fia, som båda verkade uppskatta att få besök. Därefter var vi hos farfar en sväng, vilket var väldigt sorgligt då han var väldigt sjuk. Åkte hem och åt och sedan kom pappas kusin och min syssling förbi en stund innan jag och pappa gick en promenad. Var i Lidingö Centrum och jag köpte Hallonbars från Åre Chokladfabrik. Åt en till eftermiddagsmellis (+ vaniljyoghurt och hallon som jag mixade) och shit vad god den var. Måste köpa fler!! Haha.

Pluggade lite, men med många avbrott. Åt middag med far och bror och sedan skjutsade pappa upp Gustaf till Uppsala medan jag fortsatte att plugga. Tillbringade den senare delen av kvällen med min dator i knät, tittandes på Game of Thrones, jag är fast. Är precis den genren jag tycker bäst om så jag vill bara se mer hela tiden.

Som sagt, nu är jag på väg till skolan. Tänker på allt plugg jag måste göra när jag kommer hem och att jag dessutom måste stryka. Förutom det får jag hela tiden påminna mig själv om varför jag måste äta mer, varför jag måste ignorera min regler. Det är bara så svårt och jag äcklar verkligen mig själv genom att göra det. Samtidigt förenklar det många saker eftersom jag inte får begränsa tillåtna livsmedel och maträtter, utan snarare SKA äta allt jag är rädd för men tycker är så gott.

I vilket fall som helst får stressen av att ha en massa oavslutade uppgifter att ta tag i hemma + det faktum att kriget ständigt pågår i mitt huvud mig att känna mig helt slut och jävligt less på livet.

Jag vet att jag måste och jag försöker verkligen, men jag avskyr de elaka ord jag får höra inuti mitt huvud när jag har trotsat mig själv. Kvällen till ära tog jag en klick bearnaisesås till oxfilén och potatiskroketterna. Har inte ätit bea på nästan ett år, nu igen. Ständigt går jag tillbaka till gamla mönster och utesluter än det ena, än det andra. Eftersom jag vågade doppa flera tuggor av maten i bean känns det nu som om jag förlorat ännu mer. Förlorat kontrollen, disciplinen och min identitet. Kan känna hur kroppen sväller. Hatar känslan av att ha ätit samtidigt som jag har träsmak i rumpan efter att ha suttit ner större delen av dagen. Varför ger jag upp min ätstörning för att börja leva ett "vanligt" liv, när det finns de som håller sig kvar i den invanda famnen ätstörningsvärlden är för den som en gång har omslutits av den?

Varje måltid är en tvekan, en kamp. Kampen syns inte utifrån, det får den inte och det kan den inte. Jag får inte längre hysteriska ångestattacker med skrik, tårar, hyperventilering, isolering och slutligen utmattad sömn. Istället går min hjärna på högvarv för att hantera kontrollförlusten. Planeraplaneraplanera, det är det enda den gör. Vad jag ska äta till mellanmål, vilket bröd jag ska välja, om jag ska utmana mig själv? Måste bestämma vad jag ska välja. Vidare planerar jag när och vad jag ska plugga, när jag ska umgås med vänner, hur många dagar jag ska stanna hos Leo? Dessutom måste sommaren planeras, och hösten. Hela tiden, aldrig tyst. Kontroll, planer, planering.

Kampen märks inte särskilt mycket, den känns för det mesta knappt ens för mig, men ändå är det en kamp. Det är inte en kamp för att överleva eller för att motstå att trotsa. Kampen är att välja ett sätt att leva som jag kan stå ut med. För att jag ska kunna veta hur det är att leva det här livet måste jag tysta den rytande paniken och stänga av kännandet, annars kommer livet ändå bara vara ett sammelsurium av destruktiva känslor och jag får inte känna skillnaden mellan de olika liven.

En sak har jag i alla fall kunnat acceptera och förstå, en sak min behandlare har sagt så många gånger:
Släpper jag inte in ambivalensen och om jag ignorerar valmöjligheterna, blir det mycket lättare att gå den väg som ska leda till förändring än om jag ständigt tillåter mig själv att välja.

Jag är rädd, frustrerad, arg, ledsen och förvirrad, men det ska inte hindra mig från att prova det nya.

Fick några frågor i en kommentar:
När du äter godis, hur många gram äter du då (på ett ungefär om du itne väger)? och hur äter du resten av dagen då? Kompenserar du det på något sätt eller kan du spontant bestämma att dagens kvällsmål ska bli godis istället för något annat?

Jag äter 200 gram när jag äter lösgodis. Äter alla varianter, alltså sött, salt, surt och choklad. Tycker att det är värt att ta choklad eftersom jag tycker att chokladbitarna är godast, även om jag tycker att de andra också är supergoda. Men ska jag utsätta mig för att inte veta hur mycket kalorier godiset innehåller väljer att äta alla sorter och ignorera att chokladen gör det mer kaloririkt eftersom det blir godast så.

Kan inte ta godis till kvällsmellis helt spontant, även om det är ett mål. Förut (typ senast) kompenserade jag lite. Åt "nyttigare" mat med mindre kalorier och tog bort ett mellis. Åt alltså godiset och ett till mellis, men en påse lösgodis ska räknas som ett mellanmål och jag måste alltså äta båda de andra mellanmålen om jag väljer att äta lösgodis.

Som sagt ska jag äta alla andra mellanmål och måltider om jag väljer godis, utan att kompensera, och det har jag bestämt mig för att följa.

Har hittat en motivation nu och det som motiverar mig får hålla mig uppe. Jag vill inte förstöra mer genom att hålla mig kvar i något som inte tar mig framåt.

Hade en fin eftermiddag och kväll med Leo igår. Vi var i Liljeholmen och fikade, varsin bit halloncheesecake... Sedan vandrade vi runt lite i gallerian innan vi handlade mat och åkte hem.

Idag har jag träffat Astrid. Vi var på Nationalmuseum och kollade på utställningen Passioner och på en utställning med karikatyrer. Nu är jag hos Leo igen och trivs med att vara här. Känner mig skit egentligen, på grund av ångest, självförakt och tjockkänslor, men Leo räddar mig genom att finnas.

Till middag idag gjorde jag och Leo köttfärsgyoza, duktigt.

Det är så mycket negativt och destruktivt som snurrar runt, runt i mitt huvud just nu. Ord om hur dålig jag är, hur lat jag är, hur misslyckad jag är, hur ful jag är, hur tjock, vidrig, konstig, äcklig, dum, egoistisk, korkad och framförallt värdelös jag är. Önskar så starkt att jag var någon annan än den jag är. Någon som duger och som är värd att älska. Kanske någon som till och med kan älska sig själv.

Har inte gjort någonting av det jag hade tänkt göra idag och nu sitter jag hemma hos Leo och väntar på att han ska komma hem.

Att förändra.
Att sluta kontrollera.
Att ge efter.
Att lyssna på andra.
Att släppa taget.
Att våga.
Att gå upp i vikt.

Mamma är less och Leo vill se en förändring. Man ber mig äta mer, att gå upp i vikt. Fast jag vill inte att min kropp ska förändras på det sättet. Jag vill inte ge efter för matens frestelser. Vill egentligen låta vikten rasa, men tänk om jag blir övergiven då.

Varför är det så jävla svårt att ge upp önskan om att få en smal kropp? Varför måste folk lägga sig i hur jag äter? Varför bryr jag mig ens om min äckliga kropp? Varför finns jag överhuvudtaget?

Fy fan vad jag är ful. Är på väg till Leo. Han ringde och sa att jag skulle komma tidigare än tänkt och eftersom jag somnade på GOLVET efter att ha skrivit förra inlägget så blev jag väckt av att han ringde. Ser alltså nyvaken ut. Plus att mitt hår ser hemskt ut och jag är blek. USCHFYBLÄ.

Helt stört att jag kunde somna på golvet. Sov dessutom riktigt gott. Det var så varmt och skönt att ligga där i solen och jag var så trött, haha. Har dock ångest nu eftersom jag hade tänkt hinna med en promenad innan jag åkte till Leo, kanske kan övertala honom att gå en sväng med mig senare...

Känner mig tjock och äcklig. Vill inte äta, men kan inte motstå maten. Måste den vara så suktande, smaka så gott? Jag är förbannad på ätstörningen och på att jag vill vara smal. Varför är det så jävla viktigt att vara smal och fin? Kan jag inte bara låta mig själv bli tjock och göra alla andra nöjda? Fast efter den här helgen är de nog nöjda, för jag har ju blivit tjock. Fan, önskar på ett sätt att jag bara kunde äta. Tänk om jag kunde skita i kalorierna. De där siffrorna som ekar hela tiden...

Fast, skulle jag skita i dem, skulle jag strunta i mina regler, så skulle jag vara så jävla dålig och jag skulle bli så tjock att alla äcklades av mig.

Alla tycker att jag är tjock.

Äckel.

Är inte sjuk i alla fall...

Jag tänker inte avslöja något om min vikt, så det är ingen idé att man frågar.

God kväll. Vaknade upp hos pojkvännen min imorse, långt innan klockan skulle ringa för väckning. Låg och väntade och väntade på att klockan skulle ringa eftersom jag trodde att jag inte hade vaknat SÅ tidigt. Låg innerst så nådde inte någon mobil utan att klättra över Leo, vilket skulle leda till att jag riskerade att väcka honom och det ville jag inte. Alltså låg jag klocklös och undrade hur mycket klockan kunde tänkas vara. Till slut tog jag dock risken och lutade mig över hela sängen och fick tag på en telefon, fyrtio minuter kvar till ringning! Och då hade jag legat vaken ett bra tag. Försökte somna om, misslyckades. Låg dock kvar i sängen till tre minuter innan väckarklockan skulle börja sjunga.

Naturkunskapslektion på förmiddagen. Sista för perioden! Var en långtråkig lektion och jag ville bara sluta. Skulle dock redovisa min fördjupning så fick sitta och vänta på det. Lektionen tog dock slut tillsist och jag traskade till Slussen kånkandes på en tung påse med ridkläder samt min ridhjälm. Väl hemma blev den en promenad, lite fixande och donande och sedan lunch. Gick ytterligare en promenad ett tag efter lunchen.

Resten av eftermiddagen och tidiga kvällen har jag läst. Drack en kopp te också! Första tekoppen på eftermiddagen på hur länge som helst. Är så jävla less på att vara törstig HELA tiden, så nu måste tvinga mig själv till att börja dricka mer igen. Känner mig dålig som inte stod ut, men fan, ska jag verkligen vara sjuk resten av mitt liv?! Ska jag verkligen låta den här skiten bestämma över mig så mycket? Alla människor behöver dricka, alla människor behöver äta, ÄVEN JAG. Okej, jag äter och dricker, men inte tillräckligt. Och jag erkänner, målet jag aldrig nådde lockar fortfarande, men är det verkligen värt att genomleva all förlamande trötthet, alla bråk, alla tårar, all smärta, alla missade upplevelser bara för att nå ett visst BMI? Är det verkligen värt att stänga av livet bara för att bevisa att man klarar av att bli smal?

Jag lurar verkligen mig själv när jag får mig själv att tro att det är värt det. När jag övertygar mig själv om att jag kommer att bli så mycket nöjdare om jag blir smal, på riktigt. Så många gånger som jag har fått höra att en ätstörning aldrig blir nöjd och ändå lyckas jag få mig själv att tro gång på gång att det kommer att kännas bättre "bara jag blir smal". Förstår inte vad det är som är så svårt att ta in. Man blir inte lyckligare för att man låter en ätstörning ta över hela ens liv, det enda som händer är att man blir allt girigare att vinna en ny viktnedgång.

Nej, jag måste ta mig ur den onda spiralen, måste stå ut med ångesten och plågorna. Måste låta tankarna slå på mig utan att tillåta mig att känns dess slag. Att jag ska ta mig loss betyder dock inte att jag börjar med intensivare behandling och så vidare, för det har jag redan provat. Istället ska jag på egen hand börja våga sträcka mig utanför skalet och våga göra sådant jag vet kommer att göra att jag mår skit. Jag måste ju göra det någon gång...

Ibland känns det som om jag bara vill gömma mig under mitt täcke och aldrig mer kliva upp. Är så rädd för livet, för allt jag måste göra, för allt jag kan förlora. Livet känns som en jävla lång uppförsbacke som aldrig tar slut. Hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än kämpar så fortsätter vägen ständigt uppåt. Det känns som om jag aldrig får vila. Antingen är det något som måste göras, eller så oroar jag mig för att jag ska förlora Leo, eller så tänker jag på hur jag borde/inte borde äta, eller så känns allting bara så jävla tungt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Önskar att det fanns något jag kunde göra för att förändra mig själv och mitt liv. Vill bli en bättre människa, för den jag är duger fan inte. Om jag ändå vore någon annan...

Bråkar med mig själv hela tiden om hur jag ska göra med maten. Ska jag låta mig dras med ännu en gång av ätstörningen? Jag är ju inte smal, så vad skulle det spela för roll om jag gick ner i vikt? Var och köpte nya skidkläder idag och jag avskyr när den som jobbar i affären uppskattar min klädstorlek. XS eller S sa han idag. Jag vill vara en självklar XS, helst en XXS. Vill inte vara stor med breda axlar och höfter. Att köpa nya kläder spädde dessutom på min känsla av att jag måste bli smalare, kläderna får inte bli för små!

Är, förutom jävligt snurrig i huvudet på grund av ätstörningen, helt nojig över att Leo inte vill vara med mig längre. Tänk om den här fjällresan förstör för oss för att han känner sig tvingad att åka, tänk om han tycker att jag är för tråkig! Åh, jag avskyr att känna mig osäker, avskyr att det skulle vara en katastrof om Leo lämnade mig.

Nu ska jag sova. Imorgon har jag massor att göra så det är nog bäst att jag försöker sova.