Becka.

Lite filosofi: Träning handlar bara om vilja. Vill man inte träna tränar man inte. Sviktar viljan gör man ingenting helhjärtat medan man tränar vilket innebär att det blir så mycket enklare. Eller så tränar du helt enkelt inte alls om man inte vill.

Woho, jag peppar mig själv för att orkar träna. Det är mycket jobbigare att komma ut och springa eller gå på Friskis när man har skolan att tänka på.


Läskiga film... Hihi, Julia vi måste se Mirrors när den har premiär också!

Nu är det Heroes och ikväll ska jag inte missa det. Elli, Heroeskväll snart?

Puss.

Jag orkar inte vara jag just nu. Det är så tråkigt och allmänt trist att vara den jag är. Hur kul är det liksom att gå och tänka så om sig själv? Hmm, jag tror att jag blir deppad av att vara i skolan. så här kändes det aldrig på lovet.
   Jag är bara så trött på allting just nu. Det är inte kul att gå runt och hoppas, låtsas. I min lilla drömvärld där allt är som jag vill ha det. Där är jag alltid glad, omtyckt och får vara med dem jag älskar och dem jag saknar. Jag får blunda och lyssna på när ni sjunger. Gråta med er, skratta med er. Precis som där och då, inte som nu. Fan vad jag hatar att vara i nu och inte i då. Varför är då alltid bättre än det som är och det som kommer? Kanske blir det som kommer bättre, men det vet jag inte. Nu kan jag ju bara utgå från hur allting känns just precis nu.
   Ikväll ska jag tända ljus och mysa. Om jag kan mysa. Kanske kommer jag att börja gråta. Saknar så många, det är inte roligt. Nya klassen är inte som jag har tänkt mig. Gymnasiet är inte som jag har tänkt mig. Jag längtar tillbaka till AF. Vill vara med er som jag var med då. Ni fanns där varje morgon och hälsade. Trots att huvudet värkte och stressen trasade sönder bjöds det alltid på minst ett skratt om dagen fyllt av sann glädje.
   Nej nu ska jag ut och springa i augustimörkret. Vad snabbt det blir mörkt. Fast det ska bli skönt att springa, sträcka ut, bli av med alla konstiga spänningar. När jag springer är jag fri, behöver bara se vägen framför mig och kämpa. Ingen kan klaga eller säga att jag inte får göra som jag gör när jag springer. Det är min egen tid till mina drömmar. En dag ska de uppfyllas.


Någon dag, någon vacker dag...

   Jag undrar: Varför kan jag inte bara ljuga för dig?
Du skulle aldrig veta om jag talade sanning eller ljög. Eller så skulle jag helt enkelt kunna säga nej, strunta i att svara på frågan. Det finns så många alternativ och ändå väljer jag det dummaste: sanningen. Kunde jag inte ha räknat ut att allt skulle gå åt helvete om du fick veta? Kanske trodde jag att du inte skulle ta det så seriöst. För mig var det inte seriöst, då borde det ju inte vara seriöst för dig heller. Ändå dömde du mig. Jag gjorde det ju bara på grund av digdigdig.
   Jag hatar att ångra, att inse vad jag kunde ha gjort. Alltför många gånger har det hänt, speciellt mellan dig och mig. Åt fanders med sanningen, den äter upp mig inifrån och förstör allt som så försiktigt har byggts upp. Det var så bra, ända tills jag skulle vara ärlig. Om jag ändå bara vetat vad du skulle tycka om det. Du har inte haft mitt eller många av mina kompisars liv och kan ju inte veta hur vi beter oss. För någon annan skulle det jag gjort inte ha dömts så hårt. Många hade tyckt att det var normalt.
   Det var du som började. Faktiskt. Inte jag. Ärlighet varar längst säger man och ljuger så att grodorna hoppar ur mun. Om jag hade ljugit skulle det bra ha hållit längre och inte tagit slut så snabbt. Ändå, om jag är ärlig så kanske du också är ärlig. Är det så betyder det att jag faktiskt har en vän i dig. Den vännen vill jag inte förlora.
   Vi måste inse att vi inte alltid bryr oss om samma sak eller värderar likadant. Ibland känner vi inte heller likadant vilket gör att vi har svårt att se varför den andre gör som den gör. Vad fel allting kan bli.

It started out with a kiss
How did it end up like this
It was only a kiss, it was only a kiss

Imorgon ska jag kliva upp halv sex. Varför ligger jag inte i min säng och sover?

Jobba, jobba, jo-obba