Becka.

Jag springer jämt. Seriöst, om någon av grannarna skulle sitta i fönstret hela dagarna skulle den nog döpa mig till Flickan som alltid springer. Det börjar på morgonen, oftast runt 07.35 då jag springer till tåget. Sedan fortsätter det efter skolan när jag springer före under och efter att jag tränat.
   När jag kommer hem händer det att jag går ut och springer om jag inte har tränat direkt efter skolan. Ska jag sedan iväg någonstans och ska med tåget springer jag igen. Jag springer och springer och springer, undrar varför jag alltid ska springa. Kanske har jag bråttom någonstans eller så är det för att jag är en sådan som är tidsoptimist som anser att jag har alla tid i världen tills det inte längre är så mycket tid kvar. Jag vet inte, men springer gör jag, oftast.

Mörkt ute men i huset mitt emot, det som alltid har sina gardiner fördragna, strålar ljuset. De har gäster och för en gång skull är det inte tillstängt. Konstigt, att jag aldrig har sett in i deras hus på dessa tre månader som vi har bott i huset som har lite, lite insyn i deras. Ibland blir jag nästan fundersam, vad pysslar de med där inne. Har de en hemlig sekt eller är det bara för att de inte är från Sverige. Kanske är det så enkelt att de har ett så stort hur att de inte behöver använda alla sina rum eller inte vill ha någon insyn. Fast ändå, varför alltid ha igendraget? Det känns så ovälkomnande och inbjuder till den egna fantasin att komma på både det ena och det andra.

Julsånger på företag. Vi är ju bra, riktigt bra. Helt utan lärare och ändå lät det så himla fint.
 

Det regnade glitter från molnen idag.

Jag förstår inte problemet.
Det är nästan läskigt.
Jag tror att jag kryper ner under mitt täcke igen.
Fast jag kan ändå höra mobilens surr.
Och sedan chocken.
Eller som det oftast är Besvikelsen.
Ibland undrar man alltså.
Typ väldigt ofta.
Jag fattar inte var jag har gjort fel.
Please tell me.
Sedan så fattar jag inte vad jag inte förstår.
Godkväll.

Sitter ensam på tunnelbanan. Eller inte ensam eftersom det sitter människor överallt i vagnen, men ensam utan någon att prata med. I öronen har jag hörlurarna instoppade och jag lyssnar på den där låten som påminner så mycket om förr. Den påminner om lyckliga stunder och om sorgsna stunder och får tårarna att stiga upp i ögonen, men tårarna får inte komma eftersom de andra i vagnen skulle titta så konstigt om jag satt där och grät alldeles ensam. Istället låter jag regndropparna som rinner längs tunnelbanans fönster representera alla min tårar. De bildar ränder efter sig när de rinner nerför rutan, men bara en liten stund senare syns inte längre den randen eftersom nya regndroppar hela tiden faller, faller.
   Jag tänker på det som hänt under dagen. Hur ont det gjorde att inte vara viktig. Att jag alltid ska hoppas och innerst inne veta att jag kommer att bli besviken, sviken. Vad jag än säger och hur jag än säger det så blir det fel. Allting ska vara på någon annans villkor och jag har ingenting att säga till om. Eller jag skulle kunna ha det om det inte var för att jag är så feg och inte vågar säga till om vad jag vill och vad jag känner. Istället sitter jag på en tunnelbana och önskar att det var annorlunda. Blundar och försöker att glömma allt det som har etsat sig fast.
   Ner för rutan på tunnelbanan rinner regndropparna och bildar ränder. Ränder som försvinner, precis som mina minnen borde göra. Precis som du borde göra.

Min högsta önskan tänkte jag på när jag blåste iväg den mascarakladdiga ögonfransen som trillat ner på kinden.
Min högstaönskan tänkte jag på när jag tittade på klockan och insåg att den var 23.23 eller varför inte 07.07.
Min högsta önskan tänkte jag på precis innan jag somnade på kvällen.
Min högsta önskan ekar runt, runt i mitt huvud.

Tyvärr blir den ju aldrig uppfylld, hur mycket jag än vill det.

Min högsta önskan är att min högsta önskan ska gå i uppfyllelse.

Aj
Oj
Nej