Becka.

Finns det någon som är helt nöjd med sig själv? Många som jag har trott inte påverkas av andra, som inte bryr sig om vad andra tänker om dem, har bevisat att det jag tror är helt fel. Bara för att jag ser dem som något jag vill vara betyder det inte att de är precis som de vill vara. Det som är perfekt enligt mig är inte det som är perfekt enligt andra och bara för att jag strävar efter något betyder det inte att alla andra gör det. Vad jag vill uppnå i mitt liv är inte alls det alla andra vill uppnå, det är bara jag som tror att det är nödvändigt. Allting som jag kämpar för påverkar egentligen inte andra och det gör egentligen inte mig själv nöjd eftersom jag inte får någon direkt respons på det.
   Alla drömmer om något och ingen har exakt samma dröm. Det som är gemensamt med alla drömmar är inte att de är likadana, utan att det är något man strävar efter och som nästan ses som ouppnåeligt. Hade det gått att uppnå det man drömmer om skulle det inte vara en dröm, då skulle det vara verklighet. Det största problemet är dock inte att så många drömmar krossas, utan att de drömmar man har kan ha blivit uppnådda utan att man märker det eftersom drömmen är det ouppnåeliga. 
   Att vara perfekt är ingenting som går att sträva efter. Det går heller inte att sträva efter total kontroll, brister den kontroll man har lyckats bygga upp blir fallet bara svårare och landningen hårdare än om man släpper taget ibland och låter livet gå sin egen väg. När man släpper kontrollen kanske man faller först, men har man tur finns det någon som kan fånga en innan landningen och sedan sätta ner en med fötterna först. Den personen kanske till och med kan visa att livet inte går ut på att kontrollera, utan att livet går går ut på att leva. Att le, att gråta, att skratta, att dansa, att sitta på en båt mitt i natten med levande ljus och lyssna på musik, att bara släppa taget och njuta av att livet rusar vidare och att ingenting är precis som det ska vara.
   Livet är ingen amerikansk film med en början då problemet presenteras, en mitt då det händer en massa saker och allting är skit och ett slut då alla lever lyckliga i alla sina dagar. Livet är snarare som flera filmer, ibland med lyckliga slut och ibland med olyckliga. Varja slut har sin egen historia och ingen vet hur den slutar förän den är slut.

Min hjärna känns tom på ett väldigt fascinerande vis. Trots att jag tänker hur mycket som helst är det som om allting går in på ett ställe för att sedan trilla ut på något annat. Det är ganska lustigt och jag kan absolut inte förklara varför det är så. Kanske är det bara för att jag är en sådan virrpanna som vill ha sommarlov, inte vet jag. I vilket fall som helst skulle jag gärna ha sommarlov och sitta med nära vänner vid vattnet dagarna i ända och prata strunt, det skulle vara något det.

AF och sång på gården imorgon!

Att tvinga sig själv är det enklaste sättet att få saker gjorda på.

Jag blir galen och vill slå dig i huvudet.
Alltså hallå, vad fan vill du?!