Becka.

Jag tycker om att lyssna på andra. Att lyssna på någon som behöver prata om något ingen annan ens frågar om. Jag tycker om det för att det känns som att det betyder något för den som har någon som lyssnar på den.

Ibland får jag en sådan iskall känsla. Det liksom fryser till inom hela mig och jag får jobbigt att andas och allting blir lite svartare. Ofta händer det på grund av Det. Och ibland händer det på grund av Någon. Då gör det ont, så ont och jag känner mig så jävla liten. Så patetisk. Tror jag verkligen att jag är någon, för Den och Den? Hur i helvete kan jag tro det?! Jag är bara den där extra, den som behövs för att göra det hela komplett. Dock skulle jag nog inte saknas om jag uteslöts. Det är bara tanken att det blir mer komplett när jag är med som är den viktiga. Fan ta det. Betyder jag någontingt kan man väl visa det. Eller är det så svårt att ge någonting tillbaka när det enda jag gör är att ge för att jag tycker så mycket om mina vänner?

Jag tror att jag ska bli en elak bitch. Eller mer av en elak bitch i alla fall. Det känns som att elaka människor får fler vänner som faktiskt bryr sig. Och som ger något gensvar. Ibland tror jag faktiskt att något är väldigt mycket fel på mig. Ganska ofta tror jag det.


Nu ska jag titta på TV, äta glass och dricka te. Glass och te passar utmärkt ihop, så det så. Dessutom är det helt normalt att äta glass när det tidigare under dagen snöade.

Att det alltid ska vara så sjukt jävla svårt allting.
Alltid, och det menar jag verkligen!

Jag är glad, känner mig glad, beter mig glad.
Ändå känns allting skit innerst inne...

Jag vill bara sova, för när jag sover kan jag inte tänka.

Fan vad jag ångrar mig, ändå blir det lika dumt vecka efter vecka.

Det känns bara fel.
Fel, fel, fel.

Sovande flykt.

Idag var det en telefonföräsljerska som försökte sälja grönt te i tablettform till mamma.

Varför äta grönt te som tabletter när man kan dricka det?

Jag är alldeles för negativ för mitt eget bästa, men för att sluta vara det måste jag sluta vara jag.
Varför kan jag inte må bra som den jag är?
Varför måste jag bli någon annan för att bli lycklig?


Mitt liv är ingen nedförsbacke, bara en uppförsbacke som ibland lutar mer. Ibland mindre.

Jag vill ha en almanacka men jag har bestämt mig för att jag ska använda gymnasiekalendern i år för att slippa lägga ut en massa pengar på en dyr kalender eftersom jag i sådana fall skulle köpa en på Ordning & Reda (deras kalendrar är bara bäst!). I vilket fall som helst känner jag mig väldigt hanikappad i brist på en kalender eftersom jag gärna vill kunna se klart och tydligt vad som ska hända i alla fall den närmaste veckan. Menmen, nästa vecka börjar ju skolan och då borde jag få en kalender om inte allt för lång tid.

Jag vill verkligen inte gnälla, bråka, gråta, skrika eller vara jobbig på något sätt, men jag kan inte hindra mig själv. Det är tragiskt att jag är så tragisk och egoistisk att jag bara bryr mig om mig själv och skiter i vad alla andra tycker. Huvudsaken är att det jag vill går igenom. När det inte gör det rämnar min värld och allt blir en katastrof. JAG VILL INTE.
   Problemet är att jag jag inte tycker om att känna mig äcklig. Det funkar inte. Ingen medicin kan faktiskt stoppa vad jag tänker. Medicin kanske kan lugna ner, men den kan inte ändra mina tankar. Det kan ju faktiskt ingen utom jag själv, kanske. I och för sig kan inte jag det heller så där förstördes ju det också. Jag varken kan eller vill för jag är alldeles för värdelös och jag tycker synd om att som försöker hjälpa mig eftersom de är värda så mycket bättre, faktiskt. Ni som försöker, inse att ni är alldeles för värdefulla.

Jag läser väderleksrapporten varje morgon i tidningen. Det fascinerande är att den alltid ändrar sig, igår stod det att det ska regna idag och idag stod det att det ska vara strålande solsken... SMHI verkar ha lite fel i sina mätningar (eller vad man nu säger).

Nananana, någon som vill leka?


Jag skulle ge väldigt mycket för en STOR påse med lösgodis just nu...

Idag har jag köpt te, ätit mammas underbara köttbullar med pasta, ätit sushi och så har jag läst min spännande bok.

Fast jag är ju en missbrukare, bara omvänt.

Känner mig så sämst...

Livet är inte som på film.

Dåligt samvete.
Vad fan ska jag göra?

Och ikväll kommer det att bli ännu värre...