Becka.

Något händer, jag vet inte vad. Gör som alla vill. Skakar inombords av alla känslor som trycker på, som vill ut. Tårarna är ständigt nära. Ingen ser och ingen hör när det går bra. Bortglömd är jag, bara sådär. Att det kan vara jobbigt, jobbigare, när jag gör "rätt" är det som om ingen tänker på eftersom jag då inte bereder något motstånd.
   "Våga bli arg", säger Beata, säger Elisabeth. Blir jag arg blir jag ensam, inget mer med det. Varför ska jag våga vara arg när det enda som händer är att alla tar avstånd ifrån mig. Det jag får när jag blir arg är ilskna ord och åthutningar. Jag vill inte bli arg, jag vill inte bli ensam.


Känner ensamheten svida inom mig. Den lämnar ett tomt hål som jag inte vet hur jag ska fylla igen. Jag har varken min mur i mörkret eller något annat stöd. Det är jag, ensam. Man säger att jag inte ska behöva klara av det ensam, men så fort den andra viljan vill styra drar sig alla undan och jag får slåss mot den, ensam.
   Vad gör jag för fel? Varför kan de inte bara finnas där? Alltid när det är som värst försvinner de bort, så långt bort de bara kan. Stödet jag får är inget annat än tomma eller arga ord. Jag säger gång på gång att jag inte klarar av att ta steget att komma till dem. De VET det. Ändå kan de inte offra någon tid i sina liv och komma till mig. Kommer de vill de genast gå igen eftersom de varken orkar med mina ord eller mina tårar.
   Jag ska klara av det ensam. Inget snack om saken. Inte för att jag vill det utan för att jag inte har något annat val. Skulle jag säga något om detta till dem skulle de neka och säga att de gör ALLT för mig. Om de nu gör allt för mig, varför sitter de då inte med mig just nu? Varför fick jag bara elaka ord igårkväll när ångesten ville ta livet av mig?

Paniken, besvikelsen, "domen", tårarna.


Jävlaskitdag. Orkade inte vara kvar i skolan. Fast jag tänker kämpa, trots skräcken. Finns ju ändå ingen återvändo för vad jag än gör leder det ju till min stora skräck.

Sysslolös.

Varför kan jag aldrig få känna att jag gör rätt?

Jag vill inte det här längre. Absolut inte.

"Om frisk innebär att man blir ensam och tjock kan jag förstå varför det är så svårt att vilja bli frisk."


Åhh vad det är sant att frisk innebär ensam och tjock.

Ticktackticktack.

Tiden är så långsam.

Jag är så rädd.

Det svarta bara snurrar inuti mitt huvud. Försöker och önskar, men det svarta slår till i alla fall. Jag kan inte stå emot hur gärna jag än skulle vilja. Det är som om jag inte har någon egen vilja. Fast jag kan ju inte skylla allting på det snurrande svarta, jag är ju också delaktig. Mina beslut är mina beslut, jag är ju inte besatt. Ändå känns det inte som att det är jag som bestämmer. Allting sker så automatiskt och jag har inte en chans.
   Vill så gärna ha hjälp, men stöter bort den när den kommer för nära. Klarar inte av att lägga kontrollen i någon annans händer. Kan varken lita på mig själv eller någon annan. Litar bara på det enda jag inte ska lita på, det enda som känns tryggt. Orkar inte göra något annat för allting annat gör så jävla ont. Vill bara krypa ihop till en liten boll och låta tiden försvinna.
   Jag kan vara glad, kan le ett äkta leende. Trots det är jag så ledsen och trasig. Faller sönder mer och mer. Vet inte hur jag ska laga mig själv. Känner ibland för att krossa mig själv totalt. Fast innerst inne vill jag inte det. Jag vill bara må bra, få skratta och ha roligt. Ska det vara så himla svårt? Kan inte mitt liv få vara enkelt och naturligt, utan hysteriska ångesttankar? Varför kan man inte stänga av sina egna tankar?
   Vill sova, men kan inte. Ligger och vrider mig på morgonen och väntar på att det ska vara tillräckligt sent för att det ska vara okej att kliva upp. Hatar att ligga där och vrida mig. Sömnen som var en flykt förut. En plats där jag kunde stänga av, slippa planera. Inte ens den får jag ha ifred längre. Känner mig så ensam i min kamp trots alla som finns runt omkring, för det är bara jag som kan göra så att det blir bra igen. Skulle vara ännu svårare utan alla runt omkring, men det är ju tillräckligt svårt som det är.
   Hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa vecka, för jag orkar inte det här längre. Måste få ett slut på det. Annars vet jag inte hur det kommer att gå, för snart orkar jag inte längre. Får jag komma tillbaka kan nog hoppet verkligen få börja gro, för då ska jag få det att funka. Jag ska kämpa och kämpa tills det blir tillräckligt bra så att varje dag inte är en stenhård kamp. Efter det måste jag fortsätta att kämpa, men då kommer jag veta att jag orkar den sista lilla biten.
   Mörkret snurrar och jag faller. Faller och faller och jag är så trött på det. För varje gång jag faller blir det lite svårare för mig att resa mig upp igen. Och för varje gång jag reser mig upp blir jag lite tröttare, vilket gör det ännu lättare att falla. Jag måste hitta stödet i mig själv för att kunna stödja mig på andra. Utan mitt eget stöd spelar det ingen roll hur mycket folk försöker stödja mig, jag kommer ändå inte kunna stå själv.


Mamma läser en bok just nu som heter "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Fan vad jag känner igen mig.

Att det ska vara så jävla svårt och att det ska göra så fruktansvärt ont. När jag gör det som jag tycker inte skadar mig själv skadar jag andra så himla mycket. Har på senaste tiden verkligen börjat förstå att jag inte är ensam. Jag betyder faktiskt något för flera stycken. Trots det kan jag inte lämna "demonen". Den vill inte att jag ska lämna den, den vill att jag ska vila tryggt i dess famn. "Demonen" säger att jag mår bäst av att göra som jag gör, mår bäst av att fuska, ljuga, smita. Den säger att allting som gör mig sjukare är rätt. Ändå säger alla andra att det "demonen" säger är fel. Hur gör man för att inte lyssna på vad ens egna tankar säger? Trots att de är kidnappade av en demon som slår och slår.
   Blev så himla ledsen, men samtidigt glad igår när jag träffade dig. Ledsen för att du var ledsen. Glad för att den motiverade sidan av mig fick lite extra motivation. Bara så att du vet betyder du jättemycket för mig och jag vill inte förlora dig för allt i världen. Det finns tre stycken människor som betyder så mycket för mig. Det är ni som får mig att orka leva, ni som får mig att vilja leva. Ni tre och min familj. Och det är er jag skadar mest. Inte mig själv och inte dem jag försöker vara något inför, utan er, ni som är det finaste, dyrbaraste och viktigaste jag har. Glöm inte det, för ni tre, ni är underbara.
   Trots det håller demonen i mig och viskar i mitt öra hur duktig jag är som står emot. "Inled oss icke i frestelse", precis så är det. Och inleds jag i frestelsen ska jag stå emot, för då är jag bra och duktig. I alla fall enligt min demon och demonen finns alltid där som en mörk skugga och smeker min kind när jag står emot och slår så att det gör ont i hela mig när jag faller för frestelsen.
   Att allting ska vara så jävla ambivalent. I ena stunden vill jag det ena och i den andra vill jag det andra. Känner mig som en något trasigt som inte går att laga eller som ett pussel där bitarna inte passar ihop. Måste krypa ihop för att kunna hålla ihop mig själv. Om inte faller jag isär och går i tusen olika bitar.



Jag undrar vad som händer om jag frågar
Frågar den fråga jag inte kommit på
Kanske ska den bli
"Tycker du att jag är jobbig?"
För då kommer du säkert att svara ja


Men det är inte det svar jag vill ha
För jag vill höra att du tycker om mig
Men jag har lärt dig att inte ljuga
Alltså kommer du att tala sanning
Trots att sanningen svider
Den bränner djupt in


Jag vill inte ha det så här längre
Det är ett helvete
Och jag trillar ner djupare och djupare
För helvetet har ingen botten
Men det finns avsatser
Och på varje avsats står du


Min alldeles egna djävul

Because the sky is blue it makes me cry.

Jag vet att paniken finns där bakom, att den bara väntar på att få attackera. När som helst, kanske nu, kanske imorgon, jag vet inte. Det känns ju bra, fast ändå inte. Hela tiden finns det något bakom som inte försvinner. Något som maler och maler och som biter sig fast. Ibland är det som en sommarhimmel, men jag väntar hela tiden på regnmolnen. Och ibland är det en kolmörk regnnatt utan stjärnor och utan ljus.

Ännu en dag har gått och jag har än en gång förlorat.

Jag vet inte om det skulle kunna kallas lögn, men det är inte heller sanning. Du anklagar mig och jag vill helst bara fråga om du skulle göra samma sak för mig. Vänskap handlar om att ge och att ta. Förväntar sig den ena att man ska ge vill man gärna veta att den andra kommer att ge samma sak tillbaka.

Och paniken kommer sakta krypandes. Snart stryps jag, igen.