Becka.

"Nej fy tusan, bot och bättring ska det bli från imorgon. Jag ska möta mina rädslor, hata mig själv för det och gå mot friheten. Tvingas ta vägen med stora kliv, nya kliv. Jag ska tänka på det som en utmaning, en positiv utmaning. Även om det kommer att bli skitjobbigt, rent ut sagt, så är det en utmaning och jag ska klara av den."

Från 7/6-10


Jaa, den motivationen har ju helt klart försvunnit. Jag orkar inre klara av det, men gör det ändå. Gör och gör och gör och ångrar allting. Jag vill bara hem till det som var och få göra som jag vill. Nu får jag inte det och det är skit.

Födelsedag och arton år.

Känns verkligen inte som att det är min födelsedag. Visst, man har sjungit för mig och jag har fått en blomma, men i alla fall. Fast snart kommer mamma eller pappa och hämtar mig så åker vi hem och firar. Blir ju liksom inte riktigt samma sak när man inte är hemma med familjen.

Och jag ser hemsk ut, som en ballong. DET SYNS. Sluta ljuga för mig. Jag vet att det syns och jag HATAR det. Några dagar till och jag får min dom. Antingen stannar jag och ger friheten en chans eller så skiter jag i det och gör det jag tycker verkar enklast. Väljer jag den vägen skiter jag i konsekvenserna.


Och någon gång snart ska jag beskriva det här stället för alla er som inte vet hur det ser ut. Bara så att ni vet vart jag är någonstans, om ni undrar liksom.

Jag vet vad jag vill just nu, men alla säger att det är fel. Det jag absolut inte vill är det jag måste och det jag vill får jag inte alls. Hatar det. Avskyr att sitta fast mellan pest eller kolera.

Enda bra med dagen var när mamma kom och jag fick en lång härlig kram av henne.

Väntar på att muren ska resa sig, att jag ska rusa rakt in i den. Varje sekund känns som ett steg närmare. Ändå känns den så långt ifrån.

Ständigt varför?

Ojojoj, snabba vändningar. Imorgon blir ett nytt kapitel i kampen för frihet. Från och med imorgon blir det skärpning, bättring och antagligen galet mycket ångest. Den här gången kan jag dock inte rymma, den här gången bestämmer någon annan och jag har inte en chans att låta mina egna tankar styra.
   Sommaren grönskar utanför fönstrena, men jag ska inte ta del av den. Ändå känns det som att jag nog behöver det här, för jag orkar inte tänka mer. Jag vill ha en paus från tänkandet och jag klarar inte av att ta den pausen själv. Alltså får det bli såhär och jag hoppas, hoppas, verkligen att det hjälper.
   När jag kommer ut igen vill jag vara närmare friheten och jag vill kunna njuta av de sista veckorna av sommaren på riktigt. Istället för att "njuta" av den på det sättet jag gör nu. Det sätt där jag bara vankar och väntar och hatar varenda sekund.
   Nej fy tusan, bot och bättring ska det bli från imorgon. Jag ska möta mina rädslor, hata mig själv för det och gå mot friheten. Tvingas ta vägen med stora kliv, nya kliv. Jag ska tänka på det som en utmaning, en positiv utmaning. Även om det kommer att bli skitjobbigt, rent ut sagt, så är det en utmaning och jag ska klara av den.

Visst låter jag motiverad. Återstår att se hur motiverad jag är imorgon kväll...

Nu börjar jag ångra mig...

Det är ingen idé säger du.
Det är ingen idé tänker jag.

Ändå fortsätter ni att hoppas, för er skull.
Ändå fortsätter jag att låtsas, för er skull.




Hur länge kan man leva på hoppet?

Det kan inte vara så svårt.

Djupa suckar och kvävande ångest.


Trots att jag bad om det och trots att jag vill ha det, ångrar jag mig nu. Botten är ju inte ens i närheten så varför ge upp allting? Visst skulle jag klara lite till, kunna göra allting lite värre? Jag vet inte. Imorse trodde jag inte det, inte i eftermiddags heller. Men nu, fan. Elaka tankar, de tar över mitt liv. Friheten, eller kontrollen, springer ifrån mig. Hur jag än gör så kommer den att försvinna, men är det inte lite för tidigt ännu?

Jag vet precis vad jag behöver, men jag får inte tala om det. Varje gång jag tänker tanken att jag ska säga det stryps min röst och jag börjar flamsa på om något annat. Dumma, dumma mig. Fast det är ju klart, det är ju inte meningen att det ska vara enkelt att göra någonting. Allting ska bara vara svårt och förjävligt.
   Dessutom börjar jag tveka varje gång jag försöker ta mod till mig för att våga tala om vad jag behöver, vill jag verkligen ha den hjälpen? Jajajajaja, skriker en del av mig. NEEEEEEEEJ, skriker den andra. Och så sitter jag där, fast mellan två röster som skriker motsatta ord.

Det är fullständigt kaos innuti min hjärna just nu. Vilken väg ska jag välja? Vacklar ständigt mellan de olika alternativen. Alla säger att det inte finns några alternativ, men det gör det inte lättare. Vägen utan alternativ är ju den som är mest skrämmande, den som tar emot mest. Samtidigt tar det emot så fruktansvärt mycket att behöva se mammas och pappas ledsna miner, deras ilska, sorg. Jag hatar ju det. Hatar det lika mycket som jag hatar sjukdomen. Frågan är bara om det är tillräckligt... Hatar jag sjukdomen mer än vad jag älskar den?
   Jag tror det, vill det. Faktiskt så är jag väldigt trött på sjukdomen. Det är inget roligt liv. Borde verkligen ta tag i mig själv och ändra på allting. Bli fri, eller i alla fall friare. Finns så många vanor, så många villovägar som leder tillbaka till det gamla. Fan, jag vill inte tänka mer. Jag vill bara göra, göra alla glada.

Förlust. Hur kan jag vara så jävla dålig? Har ju kunnat säga nej förut, varför kan jag inte bara göra det nu? Förut skrek jag, slogs, sparkades, smällde i dörrar, vägrade. Nu sitter jag bara där, snällt och beskedligt, medan jag kämpar för att händerna inte ska börja skaka. För att dölja tårarna som vill börja rinna.
   Sedan flyr jag till det enda ställe jag kan komma på, mitt rum. Fast jag är inte trygg där som jag är invid muren, bara ensam. Ensam, ledsen, arg. Visst, det går, det gör det. Men jag orkar inte med det. Orkar inte krascha minst två gånger om dagen, orkar inte plocka upp mig själv från botten för att börja leva igen. Ändå gör jag det, hela tiden. Till vilken nytta? Vad vinner jag på det?
   Jag ser bara förlusten. Vad jag förlorar kan jag inte svara på om någon frågar, men jag är helt säker på att jag förlorar någonting. Säker, för när man vinner känner man inte såhär. En vinnare är lycklig, visar upp sig för alla. Förloraren däremot gömmer sig, gråter, ältar. Allt det jag gör, gör också förloraren. Alltså måste jag vara en förlorare.
   Åhh, min logik är slående, övertygar alla. Eller inte. Det är bara jag som är övertygad, övertygad om att jag förlorar, att jag är sämst. Ni säger: "Det kommer att bli bättre". Jag känner att ingenting händer. Aldrig. Alltid. Varenda sekund är som en stor plåga och jag orkar inte bli plågad. Inte längre, inte mer.
   Förra våren var en plåga åt ett annat håll. Ändå längtar jag tillbaka till den plågan. Längtar efter den friheten. Den andra friheten där "jag" bestämde. Ingen annan. Inte någon behandlare, inte mamma, inte pappa, inte någon jävla läkare. Det var jag och min envishet som bestämde. Vi gjorde vad vi ville, gjorde det som skulle göra mig bra.

Vad gör man när det enda man vill är att få försvinna från världen?

Åhh, osäkerheten tar kol på mig... Jag undrar och undrar, vågar inte fråga.

Kunde jag inte ha försökt i alla fall?!



Hatar när mamma blir besviken. Jag sviker ju henne minst lika mycket som jag tycker att hon sviker mig...

Blubb.