BLÄÄÄÄ

H A T A R  M I G  S J Ä L V


Lyckas inte vända bilden...


Ångrar mig

Jag hatar mina tankar som snurrar runt, runt. Har varit vaken sedan innan klockan sju och bara nojjat. Alltså, mornarna här är verkligen kassa. Folk kliver upp tidigt och stör mig, det är vikt och blodprov och Gud vet vad. Jag vill sova på morgonen, så länge jag bara kan. Att vara vaken är det värsta jag vet.
   Har hunnit ångra att jag stannade här hur många gånger som helst sedan igår. Varför i helvete skulle jag stanna när jag hade kunnat åka hem och göra vad jag ville? Känner mig så himla dum. Det är inte roligt. Vem tycker liksom om att känna sig dum? 



Ångesten kommer som ett brev på posten...



Ställ fler frågor, hihi.


Mage

Jag har Å N G E S T, i magen.

För det är så det känns, som att den ligger där och bubblar och jäser och väntar på att få bryta ut. Vill bara hem, hem till tryggheten, till undvikandet. Jag vill inte vara här längre och må skit.

Som Vanligt

Tiden tickar långsamt förbi. Dagarna går, den ena efter den andra och snart är det slut på den här veckan. Har till på måndag på mig att ändra min motivation. Väldigt kort tid för något väldigt stort.

Allt är som vanligt.


Jävla jag

Orkar inte leva med mig själv, jag är förjävligt överjävlig.
Vill sova.

Väntan

Jag vill inte vänta på middag. VILL INTE.
Fan, låt mig bara slippa. Utan att mamma och pappa blir besvikna.
Och nu är jag dum.
Jag hatar att vänta. Hatar att vänta på allt. Väntar fan alltid.

Tröttaste

Jag är så trött, så trött. Skulle helst bara gå och lägga mig nu, men då skulle jag säkert vakna klockan tre i natt och inte kunna somna om. Hopplöst. Försöker komma på något att göra, men det går inte så bra.
Ta bort mig från världen, jag orkar inte med mig själv längre. Och jag orkar inte med er besvikelse.

Tänker

Vad konstiga saker och ting kan vara. Till exempel vad jag vill och vad någon annan vill, fascinerande. Att dessa två viljor dock leder till samma sak är ännu intressantare.

Hmmm...

Kan man bli fri från anorexin utan vårdsnurran, blir fri på egen hand?
Får man det?

Answer

Svar till Anonym:
Jag vet inte vad ätstörningen ger mig och vad den har gett mig. Vad jag vet är att jag inte orkar, kan, vågar, vill, vet hur jag ska ta mig ur den. För ögonblicket står jag totalt stilla och bara låter den styra. Orken finns inte och därmed inte motivationen. Jag lever efter det som känns enklast just nu och det som känns enklast är att skita i allting och låta ätstörningen styra.
Ingenting är bra och ingenting är lockande i den. Trots det är den är ändå någon sorts tillfredsställelse och jag kan inte hitta den tillfredsställelsen någon annanstans. Jag önskar verkligen att jag kunde och jag vet att jag borde, men det går inte att tvinga sig själv att bli tillfredsställd. Alltså, jag vet mycket väl vad jag missar men det räcker inte.
Tänk vad bra det vore om jag vågade bryta mig fri från det här livet, bryta mig fri från vårdsnurran. Just nu är jag dock fast och jag vet ärligt talat inte hur jag ska bli fri. Jag ska ge vården en sista chans, om inte det hjälper vet jag faktiskt inte vad jag tar mig till. Vill jättegärna hitta motivationen, men jag kan inte göra det själv. Ätstörningen tillåter inte det.

Uppgiven

Det känns faktiskt som att jag inte bryr mig längre. Det får gå hur fan det vill för jag har ingen motivation kvar.

Äckel

ÄCKELÄCKELÄCKEL.
Känslan är inte rolig.

HUR?

Allt är fel. Allt.
Fan, jag fattar inte varför det måste bli så fel hela tiden. När jag äntligen får känna mig lite bra får jag höra att det som gör att jag känner mig bra är F E L. Hur jävla kul är det? Hur kul är det att höra att ens handlingar och drömmar inte hänger ihop, att drömmarna aldrig kan bli verklighet om man gör som man gör? Och hur tusan vet man vilka drömmar som är viktiga och vilka som bara finns där för att de SKA finnas där? HUR, VAR, VARFÖR, VEM, VAD, NÄR
Frågor och åter frågor men jag har inga svar.

?

Jag vet inte vad jag ska säga.

Korkad

Jävlahelvetes tankar...
Varför är jag så ärlig? DUMT, jag får ju bara dåligt samvete. Dessutom vet jag ju att jag är både ärlig och oärlig på samma gång och det är så himla korkat. Orkar faktiskt inte med mig själv just nu. Vill bara sova hela tiden. Det är det enda som lockar. Glömma allting och drömma konstiga drömmar.
Snart middag. Inte särskilt taggad om man säger så, men jag har inget val. Vågar inte bråka med mamma och pappa. De blir så himla arga och det orkar jag inte med. Ännu en sak jag inte orkar med...

Ehh...?

ONÖDIGT.
Hemma från skolan idag för att mamma och pappa är nojiga, suck. När jag för en gångs skull ville gå till skolan så fick jag inte. Blä på det, blä på att jag har tråkigt och blä på att jag precis har ätit lunch...

Kan inte

Jag kan inte.
KANINTEKANINTEKANINTE.

Helt jävla värdelös. Imorgon är det i alla fall ledigt och det blir skönt. Fattar inte hur jag ska orka med skolan hela den här terminen. Kan ju inte ens koncentrera mig en hel lektion.

Trötthet

Trött, så trött.

Snälla låt mig bara få ta det lugnt. Låt mig orka sitta still. Jag orkar inte med det här längre. Mår så dåligt.

Äckelångest

Smör, smör, smör.

Fint liv

Om jag hade ett liv, ett liv som var fint, vad skulle hända då? Skulle jag vara lycklig och må bra? Eller skulle jag må dåligt över att jag inte hade allt jag borde kunna ha?

Jag har ett liv, ett liv som skulle kunna vara fint. Och vad händer? Jo, jag gråter över allt det jag inte har. Jag gråter och gråter och mår så dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Trots att jag vet att det är sjukt kan jag inte göra något åt det.
   Känner mig som en trasdocka som kastas hit och dit av mina känslor. I ena stunden är det okej för att i nästa bli en katastrof som jag inte kan fly ifrån. Jag orkar inte med att vara en trasdocka, men jag klarar inte av att ta kontroll över mitt liv. Mina försök är patetiska, rentav skrattretande. Hela tiden hoppas jag att någon annan ska kunna ta kontrollen och göra allting bra, men det går inte.
   Visst har jag ett liv, ett liv som borde vara fint, men jag förstör det genom meningslöst grubbel. Det är inte lätt att vara jag, men det skulle antagligen kunna vara enklare än vad det är. Att vara jag är inte roligt, men jag vet att det är mitt fel. Önskar och önskar att jag gjorde något åt det, att jag fick det där fina livet jag borde kunna ha.

Jag ska få ett liv, ett liv som är fint. Fast först måste jag komma ifrån det här stället för jag vill inte vara kvar längre. Skulle kunna skriva ut mig, men ingen vill ha mig hemma så jag får helt enkelt stanna. Tror att jag är mer önskad här än hemma på något sätt...

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0