Frågor om natten
Ballongen
Drömmar
Usch
Snurrar i min värld
Tokig
Bad ending
Dippdepp
Fan
Vägen framåt går och går
Felande
Sjukdomslycka.
Dagarna går och nu är julafton ännu en dag närmare.
Jag är fel, passar inte in någonstans. Varken här eller ute i världen.
Önskar att jag var någon annan.
Snövit
Svar och en förfrågan
Tisdagen blev inte riktigt så hemsk som jag befarade... Eller, tråkig kommer den att bli men det värsta är liksom över nu.
Och om någon som läser min blogg vet att den vill höra av mig och att jag borde ha personens mobilnummer så får man gärna skriva det i kommentarsfältet för jag har blivit av med alla mina nummer på mobilen! Kommer att ta bort kommentarerna med nummer så fort jag har sett dem så att era nummer inte ligger och skräpar här.
UT
Har haft det lite bättre än i tisdags de senaste dagarna. Har dock varit svårt att ändra mitt beteende till att sitta ner och att inte stå eller gå hela tiden. Tycker dock att jag har lyckats och känner att jag kanske är på väg att komma någonstans i den här kampen. Ska ju hem ikväll och det ska bli supermysigt. Längtar verkligen efter lugnt hemma. Samtidigt är det läskigt, tänk om det blir bråk. Fast det ska det inte bli har jag bestämt, jag ska klara av det här.
Och jag blir mer och mer taggad på att bli en sådan där flummig typ som lever yogaliv. Vill kunna leva i nuet, få självkännedom, utöva ahimsa, äta vegetariskt. Ska bara se till att bli fri först, för annars kommer det aldrig att funka.
Skitobra
Var hemma och bakade pepparkakor i måndagskväll med mamma. Kändes sorgligt att det här är andra julen i rad som jag inte ens vågar smaka på degen eller på någon pepparkaka. Samtidigt var det mysigt att stå i köket med mamma och kavla och trycka pepparkakor med julskivan snurrandes i bakgrunden. Det känns normalt, traditionellt. Trots att mamma tjatade så ville Gustaf inte var med och baka, som vanligt.
Sedan kom jag ju tillbaka till Avdelningen på tisdagsmorgonen och möttes av ett inte allt för välkommet besked. Värre blev det och resten av tisdagen var SKIT. Var längesedan jag hade så mycket ångest. Inte roligt alls. Skillnaden den här gången var dock att ångesten stärkte min övertygelse om att jag ska ta mig ur den här sjukdomen. Bestämde mig till och med för att satsa ALLT i helgen på mina permissioner och har SMÖR (stor skräck!) på smörgåsarna till frukosten hemma.
Har väl inte hänt så mycket mer spännande. Längtar efter att få bevisa för mamma och pappa att jag klarar av att vara hemma. I mina tankar ska det leda till att jag får komma hem snabbare än vad det är planerat. Nu känns det som att det är alldeles för lång tid kvar tills jag ska skrivas ut. Det här har gått så mycket snabbare än vad ag trodde och hoppades. Visst, jag tycker att det har gått för snabbt, men nu går det inte att göra något åt det. Även om anorexin skriker STOPP tänker jag inte stanna.
Jag älskar snön.
STOPPSTOPPSTOPP
Promenera
Gå och gå och gå.
Men det är så skönt att göra som ångesten vill...
Deppigt
Jag längtar hem till svälten, till veckorna innan jag kom hit. Åhh, jävlaskitångest.
Snart är det mellis, sedan ska jag ut på permission med Hanna. Något bra i alla fall. Ska bli så skönt att komma ut en stund. Vi ska gå till Götgatan och jag tänker köpa något stort och mysigt jag kan ha här och som jag inte känner mig så obekväm i. Kan ju inte ha hälften av mina kläder för att jag känner mig så tjock i dem.
Har hittat en ny artist också (I alla fall ny för mig). Lissie heter hon och är en amerikansk singer/songwriter. Rekommenaderar starkt hennes låt Everywhere I Go, riktigt fin. Har inte så mycket mer att göra här än att stå och pyssla och lyssna på musik. Är livrädd för att min speltid på Spotify ska ta slut!
Trasslig Ekvation
Jag har världens ångest men samtidigt känner jag mig hoppfull, jag ska bli fri från anorexin nu. Kosta vad det kost vill. Ska klara av det här nu. Inte ensam, med mycket hjälp. För hjälp behöver jag. Skulle jag bli hemskickad nu skulle jag inte klara det alls, jag skulle bli sjukare igen på ett litet kick. Fast jag ska ju inte hem och därför känner jag mig så smått hoppfull om att det här kanske kommer att gå. Vill att det ska gå bra den här gången. Samtidigt är jag rädd, jätterädd för ångesten som attackerar.
Beslutsångest
Jag tror att det kallas beslutsångest. Att inte veta vad man vill men att man ändå måste ta ställning och bestämma sig för något. Den situation som är nu känns inte hållbar och därför måste jag ändra på någonting, nu.
