Becka.

Sitter på trappan på baksidan av Rebeckas landställe. Jag och Rebeckas mamma försöker få igång grillen så att vi ska få någon middag ikväll. Dock har det inte gått så bra hittills eftersom bilen bara slocknar. Aja, ingen stress som jag och Rebecka brukar säga.

Har ju varit här uppe sedan i söndags eftermiddag. Blev hämtad på tågstationen av Rebecka och hennes mamma och sedan dess har jag och Rebecka varit här i området förutom idag då vi var och handlade i Bollnäs.

Jag och Rebecka övar på att ta det lugnt, men jag måste erkänna att det är äckligt jobbigt. Ärligt talat vill jag bara röra på mig hela tiden eftersom jag märker hur jag går upp i vikt av att vara så stilla och äta så mycket. Visst har vi fixat lite, promenerar med hundarna och ridit lite, men inte så mycket att det ska kännas okej.

Åker hem på lördag eftermiddag. På ett sätt ska det bli väldigt skönt att komma hem. Hur roligt det än är att åka bort så kan jag inte låta bli att längta hem. Speciellt eftersom jag och resten av familjen ska till USA i tre veckor från och med torsdag nästa vecka. Ser med skräckblandad förtjusning fram emot resan, men fan vad jobbigt det kommer bli med maten.

Fet.

Sitter på ett tåg på väg till Norrland (inte norra Norrland, bara Norrland...) för att tillbringa nästan en vecka på Rebeckas hästgård. Ser fram emot det och har gjort det ett tag nu. Hoppas och tror att vi kommer ha det bra. Kommer bli en massa ridning och hästpyssel, men även tid att umgås och förhoppningsvis vara bra stöd åt varandra.

Gårdagen var ganska lugn. Gjorde typ ingenting på förmiddagen, förutom att jag började packa. Vid tre åkte jag in till stan och mötte upp Johanna för utmaningar och bio. Vi såg Kung Fu Panda ll bara för att slippa se något seriöst. Inte den bästa filmen någonsin direkt, men tillräckligt bra för att jag inte skulle ångra att vi såg den. Traskade hem från Ropsten på hemvägen och på kvällen tittade jag på The King's Speech. Den var faktiskt så bra som alla sa att den skulle vara.

Mår ganska dåligt för tillfället, därför ska det både bli skönt och jobbigt att vara borta en hel vecka. Skönt för att jag slipper må dåligt hemma med mamma, som har semester nu. Jobbigt för att, jaa, det är alltid jobbigt att må dåligt. Ska försöka att inte dra ner min kära vän i det också. Aja, Norrland, Rebecka, hestarna och allt annat, HERE I COME.

Fy fan.

Jag hatar, hatar, hatar att jag ser och känner att jag har GÅTT UPP I VIKT den här veckan. All kontroll känns som bortblåst och jag vill bara lägga mig ner och skrika, skrika att såhär vill jag inte se ut. Maten klibbar sig fast inom mig och gör att jag sväller.

Hade en förvånansvärt skön dag igår. Klarade all maten utan att bryta ihop, tog det lugnt större delen av dagen. Blev två promenader, men inga långa sådana. Njöt av att familjen inte var hemma, även om midsommarkänslan självklart inte infann sig. Istället blev det en dag då jag slapp skämmas inför min familj, låtsas inför dem.

Idag ska jag nog träffa Johanna, en tjej från Idun. Sedan så ska jag packa, för imorgon styr jag kosan mot "Rebeckas" gård i Norrland för att umgås med henne, hestarna och hundarna en hel vecka. Har ingen aning om vad jag ska ta med mig, förutom ridgrejer och gummistövlar, men jag tror att det löser sig. Mamma får hjälpa mig, haha.

Nej nu ska jag försöka läsa lite och vänta på att Johanna ska ringa. Eftersom min telefon är helt knäpp och säger att den inte har några kontakter, fast de finns där någonstans eftersom namnen kommer upp när någon ringer och finns på "samtalsloggen" så kan jag inte ringa henne. Jävlaskittelefon som inte funkar som den ska!

Mina mobilkontakter är borta, fast ändå inte. Jag fattar inte vad som har hänt...

Har en fruktansvärt jobbig vecka bakom mig. Att utmana mig själv frivilligt har inte varit roligt. Inte heller att ha förstorat alla mellanmål. Dessutom känner jag ju hur jag sväller av det, att jag blir större. Kan ju inte direkt säga att jag trivs med utmaningar.

Åt pizza till lunch igår, om ni inte har lyckats gissa det. Det var helt fruktansvärt och jag ser fortfarande gigantisk ut. Det är bara skit att man inte går upp i vikt av pizza, jag känner ju det. På kvällen gjorde jag inget särskilt, åt middag, sov, åt mellis, gick och la mig.

Aja, idag är det en ny dag (en ny måndag, som är mitt nya motto). Familjen har åkt iväg till Gustafs kompis familjs landställe och jag är ensam hemma till imorgon. Kännes lite trist, men samtidigt skulle de ha varit skitjobbigt att följa med till landstället. Både för att det är jobbigt att äta bland folk om det inte är på restaurang och för att det inte finns någon jag kan vara med, utom de vuxna.

Istället för att följa med så ska jag vara hemma och inte göra något särskilt. Ska försöka läsa och ta det lugnt. Kanske blir en lite promenad, men det beror på hur långsamt tiden går.

Pizzapizzapizzapizzapizzapizzapizzapizza.

JAG ÅNGRAR MIG SOM IN I HELVETE.

Jag hatar den jag är, det jag gör och det jag försöker göra.

Snart framme och det kommer bli samtal på en gång. Vet inte om vad, beror på in jag träffar dietisten eller min behandlare först.

Vill bara säga att tjejerna på Idun är så bra.

Morgon... Nej, jag orkar inte. Vill inte sitta här på tunnelbanan och må skit idag igen, ändå gör jag det. Känns till och med jobbigt med Idun. Den här veckan är min måndagsvecka så jag försöker verkligen göra rätt och det är så hemskt. Skulle för tillfället vilja strunta i allt, skita i behandlingen. Fast det ska jag inte, jag ska UTMANA.

Ser att jag vuxit ännu lite till sedan igår också. Vill ju inte se ut såhär, ändå ska det bli värre. Fast som min behandlare säger så får jag låtsas att jag gillar det jag ser i spegeln, låtsas att jag ser bra ut. Det är bara så jävla svårt när jag blir gråtfärdig av det jag ser.

Fy och usch, jag hatar, hatar, hatar det jag håller på att bli. Trots det ska jag kämpa för att komma dit. Bara slitet ger resultat och det blir bättre. Jag hoppas verkligen att det blir bättre, att jag ska kunna acceptera.

Den fallande känslan, jag faller och faller. Vad finns på bottnen, döden eller livet? Hela jag faller helt utan kontroll. Sus i öronen, skräckpirr magen. Jag är så jävla rädd, rädd för vad som kommer att hända när jag landar.

Har verkligen mått skit idag. Halvsov hela förmiddagen ända till när min behandlare kom och sa att vi skulle ha samtal. Pratade, bestämde mig för att ta klivet och falla nerför stupet och därför faller jag nu. Åt lunch på pastan med Rebecka. Blev besviken över att pasta med gräddsås inte var lika gott som pasta med tomatsås.

Tillbaka till Idun och jag hade ångest utan att det märktes. Fick massage av Rebecka någon gång efter klockan ett, tack fina du! Imorgon är det min tur att massera Rebecka. Åkte hemåt när Rebecka gick på samtal. Eftersom jag inte ska promenera tog jag bussen från Ropsten. Kom hem, städade kaninburen, somnade av ångest, blev väckt av bror, åt mellis, somnade av ångest igen.

Åt middag för en timme sedan och nu jag vill helst bara gå och lägga mig, men det är inte okej. Vill verkligen fly från alla jobbiga känslor som attackerar mig för tillfället. Önskar att jag BARA ville bli sjukare, att jag inte ens hade en tanke på att bli fri. Men nej, jag har ju fått för mig att jag ska bli fri och det innebär att jag MÅSTE äta som dietisten och min behandlare säger, jag FÅR INTE träna så mycket, jag MÅSTE gå upp i vikt.

Fy fan vad skit jag mår och jag vågar inte säga det till mamma och pappa. Jag hatar att de bara blir irriterade och besvärade när jag säger att jag mår dåligt för jag skulle verkligen behöva dem. Det är inte roligt att vara jag och ensam när jag mår såhär. När tårarna hela tiden är nära, när jag sväller och sväller framför ögonen, när det tar emot att ens se mat.

Jag har i alla fall bestämt mig, och jag vet att det är det som gör att jag mår som jag mår, för att jag ska försöka gå upp i vikt, äta efter schemat, utmana mig själv så mycket jag bara kan. Jag faller och faller, men hoppas på att det är livet jag möter längst ner och inte döden.

Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Fet, tjock, stor... De tre ord som verkligen beskriver mig idag. Jag ser en koloss i spegeln med dallrande dubbelhakor, gäddhäng, bilringar, runda kinder, tjocka trädstamsben. Ja, jag ser allt som är sant. Det vidriga som har hänt med mig. Hatar det. Anstränger mig för att inte gråta här på tunnelbanan.

Är på väg till Idun och vill bara komma fram så att jag får gråta. Jag orkar inte sitta här på tunnelbanan, ledsen och förstörd. Alla måste tycka att jag är vidrig. Hemsk som kan har en klänning som gör att jag ser gigantisk ut.

Vill mest av allt ha samtal med min behandlare nu. Jag står inte ut med mina tankar och känslor, med det som nu är jag. Det som jag hatar och som jag varit så rädd för. Det är besannat och det svider, gör ont och förstör. Orkar inte ens le, låtsas.

Ja, idag var det alltså min födelsedag och nitton år fyllde jag. Inget firande på morgonen eftersom jag skulle kliva upp ganska långt efter resten av familjen. Istället vred och vände jag på mig i sängen innan jag klev upp och åkte till Idun. Där började väl dagen inte så bra och var väl inte toppen på hela dagen.

Åkte hemåt vid två efter att ha suttit och pratat med Rebecka. Kom hem och väntade på familjen så att vi skulle fira min födelsedag. Sakta men säkert droppade alla in och vid fem blev det sång och presenter. Blev lite förvånad över det jag fick, men nu är bah nöjd.

Pratade lite med mamma medan jag väntade på att klockan skulle bli tjugo i åtta för då var det dags för mig att börja gå mot tåget. Mötte upp Hanna på T-Centralen och Rebecka vid restaurang Grill där min födelsedagsmiddag intogs i sällskap med nämnda damer.

Måste säga att den här födelsedagskvällen har varit den bästa på flera år. Vänner kan verkligen gör så mycket för humöret. Jag hade en fin kväll och jag hoppas att både Hanna och Rebecka hade trevligt.

Nu börjar jag närma mig hemma. Ska äta mellis innan jag går och lägger mig. Imorgon är det ännu en dag på Idun.

Skitliv, skitfödelsedag. Nu är allt förstört.

Fjortis och en annan människa.

Vet ni, jag måste sluta tro att folk vill vara med mig. Visserligen har jag svårt att tro det nu, men jag måste verkligen SLUTA tro det. Så fort jag tror att någon tycker om mig, att den vill vara med mig, så förlorar jag den personen och det gör så jävla ont. Jag lägger så gärna hela min själ i relationer och när relationen avbryts känns det som att jag går sönder.

Imorgon börjar en ny Idunvecka, min femte. Alla veckor på Idun har verkligen sprungit iväg och jag kan inte fatta att det här är min femte och att det är tre veckor kvar när den veckan är slut. Vad har hänt liksom? Ingenting. Jag är fortfarande lika stört fixerad vid siffror, jag kan fortfarande inte äta en godispåse, jag kan fan ingenting alls. Ändå, ändå känner jag mig inte sjuk. Jag har aldrig varit sjuk, inte alls. Alla är sjuka utom jag.

Farmor på förmiddagen efter ännu en morgon av dålig sömn. Som tur var hade jag och pappa bestämt att vi skulle åka tidigt så jag behövde inte plåga mig kvar i sängen så länge.

Efter farmor åkte jag med pappa till Stureplan där jag mötte upp Erica. Vi gick till Baresso och t lunch. Som vanligt med Erica kändes allting som vanligt och vi hade en trevlig stund på Baressos bottenvåning pratandes om allt och inget. Blev även betjänade av den trevlige personalen. Han hämtade te till mig och kaffe till Erica. Och en lyckta extra till vårt bord...

Vid tre bestämde vi oss för att gå lite på stan. Jag skulle titta på ett par skor jag sett i Damernas Värld. Hittade skorna och Erica hittade ett par snygga jeans och en kjol.

Nu är jag på väg hem. Pappa ska hämta mig på Ropsten och det gör att jag känner mig så lat, borde gå...

Helgen verkar till slut ha ordnat upp sig för mig. Hade visserligen en väldigt ledsen kväll igår, men nu sitter jag på tåget på väg till Östermalms Ridskola. Längtar så himla mycket efter att få sitta upp på en häst. Bara att komma till stallet kommer att vara härligt.

Imorgon ska jag träffa Erica, vilket jag inte gjort på hur länge som helst. Har verkligen, verkligen saknat henne. Varken hon eller jag har väl varit några perfekta kompisar och hört av oss, men nu så ska vi i alla fall ses. Det betyder alltså att min söndag inte kommer att bli så tom som jag befarade. Ja, sedan är det ju Idunvecka och min födelsedag.

What else to say? Jag sov dåligt imorse, vaknade redan vid fem. Känner mig ändå inte särskilt trött så det är skönt. Tröttheten kommer väl senare, men ikväll blir det några avsnitt Sex and the City så det borde hålla mig vaken...

The Studio-bild.

Ute faller regnet, för första gången på länge. Jag sitter inne och väntar på att tiden ska röra sig framåt, som vanligt. Ska in till stan till klockan halv två för att träffa Jennie, som jag inte träffat på evigheter. Innan dess har jag ingenting att göra och inte heller efter. Lyssnar på musik, läser lite då och då.

Skickade ett mail till min behandlare igår, men har inte fått något svar. Vill verkligen ha svar för jag orkar inte, ORKAR INTE. På ett sätt skulle jag vilja tröstäta, men sådant gör inte jag. Nej, istället stirrar jag på klockan och väntar. Jag vill inte må skit, jag vill inte vara fiende med tiden. Tänk om jag kunde njuta av sysslolöshet, känna att det kändes okej, till och med skönt. Men icke, jag vill röra på mig, göra något, något där jag har kontroll över maten men ändå inte bara är.

Imorgon är det i alla fall ridning och det SER JAG FRAM EMOT. Längtar efter att få vara i stallet, att få sitta upp på en häst och kunna fokusera på något annat. Att färdas högt ovanför marken och bara vara. Det är svårt, koncentrationskrävande och jävligt skönt att rida. Jag njuter av det.

Aja, tillbaka till verkligheten och sysslolösheten. Fan för att sitta hemma och inte ha något att göra, fan för att jag inte vågar träffa kompisar för att jag vet att det innebär att jag måste äta sådant som jag inte vet vad det innehåller, fan för att jag är fast i en jävla sjukdom som äter upp mina tankar.

Nej, nu får det vara sludeppat. Jag ber så mycket om ursäkt för att min blogg har blivit så fruktansvärt deppig, vet att det inte är roligt, men det är det enda jag kan tänka på när jag inte har något att göra.

Jag finns inte, syns inte. Känner mig så ensam och i vägen. En förföljare, det är vad jag är. Försöker låta bli att sörja det jag trodde att jag nästan hade.

På väg hem igen efter middagen med Johanna på Vapiano. Vi pratade om lite ditt och lite datt, åt pasta och blev flirtade med av en störande och ful snubbe. Dessutom störde han vårt samtal hela tiden...

Har ingen lust att åka hem igen. Kommer bara vilja gå och lägga mig när jag kommer hem. Finns ingen anledning att vara vaken. Känner inget sug efter det. Nej, jag vill bara sova hela kvällen och hela morgonen imorgon. Tyvärr funkar det inte så. Går jag och lägger mig tidigt ikväll blir det en tidig morgon imorgon och imorgon har jag verkligen ingen anledning att kliva upp.

Det här kommer verkligen att bli en skithelg. Visserligen ser jag fram emot lördagens dubbla ridpass, men sedan finns det inget mer. Tomt imorgon, hela lördag eftermiddag och hela söndagen. Hur hemsk kan en helg bli egentligen?

Fan jag känner mig gråtfärdig och fel. Jag orkar inte vara jag, orkar inte finnas, inte leva. Det finns inget syfte med mig, jag är en nolla.

Stillhet, väntan
Oro i hela kroppen
Glada röster, sorg inuti
Vad borde jag göra?

Sista yogapasset för sommaren är nu slut. Har bestämt med min behandlare att jag inte ska gå på yoga, men jag stod inte ut med tanken på att sitta hemma tre hela dagar i rad. Nej, jag tvingade iväg mig själv på yoga men har som sagt bestämt att det blev sista passet innan USA i alla fall.

En annan anledning till att jag åkte iväg var att det är städtorsdag idag och då vill jag inte vara hemma och ivägen. Hoppas på ett sätt att hon är klar när jag kommer hem, samtidigt som jag vet att hon inte borde vara det för i sådana fall har hon slarvat med städningen.

Nu har jag återigen en tom dag framför mig, endast fylld med mat. Ikväll ska jag dock på Vapiano och utmana mig tillsammans med Rebecka och en annan tjej från Idun som heter Johanna. Lite smånervös eftersom säkra kort (pasta med tomatsås) inte är godkända. Idag ska vi alla vara modiga, speciellt jag och jag ska ta någon pasta med läskig sås... Låter kanske fånigt men jag är så nervös.

Gick och la mig tidigt igår. Blev så trött på mina tankar och på mitt liv att jag åt mellis vid halv tio innan jag kröp ner i sängen och somnade.

Vilken hemsk dag det här har varit hittills. Enda positiva var att jag lyckades sova ända till tjugo över nio och sedan kunde ligga i sängen tio minuter till. Efter det har dagen bara varit en plåga. Trodde att jag skulle till stallet, men det blev inställt. Har fått simningsförbud av min behandlare alltså skulle jag försöka roa mig själv UTAN att vara aktiv. Snacka om att jag fick typ abstinensbesvär.

Aja, började morgonen med frukost för att sedan gå runt, runt i huset utan att veta vad jag skulle göra, grät några skvättar också. Slängde iväg ett mail till min behandlare och fick svar nästan på en gång. Blev dock inte så mycket bättre av det och jag fortsatte vandra runt ända fram till mellis. Försökte läsa efter, men misslyckades. Satte igång en tvätt med min stalljacka (man ska inte ha vita jackor i stallet!). Gick ut på en långpromenad och gick förbi Centrum på tillbakavägen där jag köpte mat och te.

Åt lunch när jag kom hem och nu är jag sysslolös igen. Ska städa kaninburen snart tror jag dock... Sedan är det typ "bara" en timme och en kvart kvar till jag ska äta eftermiddagsmellis. Första dagen på länge som jag kommer att äta alla mellis i rätt ordning. Inte för att jag struntar i något, men brukar bli två på kvällen för att jag missar något på dagen.

Känner mig helt slut i huvudet. Orkar inte med mig själv eller mitt liv. Vill att det ska bli nästa vecka så att det blir Idunvecka. Samtal varje dag är precis det jag behöver. Dessutom ger det mig något att göra under dagarna istället för att bara deppa runt hemma som jag har gjort idag och kommer att göra imorgon, på fredag och på söndag. Snälla, någon som vill göra något med mig någon av dagarna?!

Vill slita mitt hår, försvinna från den här världen. Allt är svart och jag orkar inte, orkar inte leva med mig själv. Idag har varit en okej dag ända fram till jag skulle äta mellis, sedan föll det. Ska inte göra något dumt, men vet inte vad jag ska göra istället. Det är kaos inombords, men utombords ler jag. Låtsas för mamma och pappa att det är okej, så lättlurade de är.

Känner att jag vill skrika på hjälp, men vet att ingen kommer att höra. Stirrar på spegelbilden, äcklas. Försöker tänka på annat, men är fast. Varenda jävla komplex över mig kropp drar i mig, talar om hur förskräcklig jag ser ut. Inte för att jag någonsin skulle bli nöjd, men jag skulle i alla fall inte leva i vakuum.

Tänk om jag aldrig hade blivit sjuk, tänk om den här sjukdomen inte fanns. Jag skulle ha tagit studenten förra veckan, jag skulle ha träffat mina kompisar, varit mer nöjd, inte velat fly från mig själv. Istället sitter jag här och fasar för att det är flera timmar kvar tills jag kan gå och lägga mig. HJÄLP.

Fet, äcklig, dålig.




Jag vill bara gråta.

Jobbig, jobbiga tankar efter en lunch på Légumes. Visst hade jag mysigt med min fina Hanna, men jag tog som vanligt fel och för mycket. Tror inte att jag ska gå på Légumes nästa Idunvecka... Blev en liten promenad i lugn takt runt På Söder efter lunchen innan jag gick till SCÄ för samtal.

Var längesedan jag var på SCÄ så det kändes lite konstigt och deppigt. Fast ändå skönt när jag väl satt inne hos min behandlare. Blev en några nya regler för mig att följa. Jobbigt, skönt, läskigt, förskräckligt, ungefär så känns det med hårdare regler. Ska i alla fall försöka följa dem.

Tror att jag ska åka till Lidingö Centrum när jag kommer hem igen. Eller så tar jag det på torsdags för då har jag ingenting att göra. Hm, får fundera på det den lilla väg som är kvar till Ropsten.

Skulle kunna skriva mer om hur jag känner för tillfället, men vet inte vad jag ska skriva för att inte låta så tråkig...

Nästa Hötorget och jag sitter på tunnelbanan i ridkläder med en påse hö. Känner mig som vanligt som ett freak när jag åker hem sent från stallet, haha. Har haft en trevlig eftermiddag och kväll i stallet med Rebecka. Mockade hos hästen hon passar först, sedan fixade vi lite innan hon red honom. Åt mellis och hämtade sedan Strongen och Hippie i hagen. Red ut en sväng innan vi styrde kosan hemåt.

Nu står jag och väntar på T-Centralen. Kommer att bli en väldigt sen middag eftersom jag först måste hem och sedan duscha innan jag kan äta. Sådant är livet och jag får väl vara vaken lite längre helt enkelt...

Imorgon ska jag luncha med Hanna innan jag har samtal med min behandlare. Full dag igen alltså, men det känns bara bra eftersom jag bara är överaktiv annars... Har lovat Rebecka att inte vara det eftersom jag ska följa med henne till stallet på onsdag också.

Just nu är livet tungt. Jag finner ingen glädje i det, utan ser bara måsten och tvång. Känner att jag måste röra på mig, inte äta för mycket, vara snäll, trevlig och glad hemma, sköta maten, fortsätta leva ett levande liv. Orkar inte med det, känns som att det är fel på mig som inte orkar och som känner mig tvingad. Ingen tvingar ju mig, utom jag själv.

Började den här dagen med ett pass hatha. Var jobbigt, eller inte superjobbigt fysiskt, utan psykiskt. Kände mig så jävla dålig och dum. Ville vara bra, kunna, men istället rann misslyckandet över mig som en iskall dusch. Gick snabbt från Yogayama efter passet, köpte mat på Hemköp vid Östermalmstorg. Försökte betala i snabbkassan, men misslyckades med det också. Gick alltså inte så snabbt som jag hoppats. På tunnelbanan ringde Rebecka och vi pratade.

Sitter just nu på tunnelbanan igen. Är på väg till stallet. Blev att jag övertalade Rebecka till att jag skulle få följa med. Ska bli skönt att komma ut dit och slippa vara hemma. Kommer komma hem så att jag kan göra kvällen lång så att jag kan ta sovmorgon imorgon.

Jag fattar inte vad som är fel på mig. Vilken normal arton- (snart nitton-) årig tjej vill och orkar inte ha ett levande liv. Orkar typ bara vara med två kompisar. Eller i alla fall ta kontakt med två. Vill inte festa heller. Jag är så jävla konstig.

Att inse sitt värde i världen är svårt, men med dig känner jag mig i alla fall lite betydelsefull.

Lunch med Hanna på Sandy's efter en del velande om vart vi skulle inta vår lunch. Eftersom varken jag eller Hanna är särskilt bra på val så blev det en del rundvandring innan vi satsade på ett säkert kort. Satt och pratade en stund innan vi gick till Yogayama för lite YogaYam. Var ett annorlunda pass, väldigt blandat. Kommer att bli yoga imorgon också, men då blir det något så vanligt som hatha.

Gick och satte oss på Fresco efter passet för varsin kopp te och ännu en pratstund. Hanna är fin. Åkte hemåt vid halv fem och gick en promenad från Ropsten. Väl hemma blev det mellis och bokläsning. Kan rekommendera den bok jag läser nu. Den heter En Dag och är skriven av... David Nicholls. Speciell bok, men fin.

Ikväll ska jag läsa mer i boken och titta på det avsnitt av Project Runway som jag missade i måndags. Eftersom det är det enda programmet jag följer så kan det ju vara roligt att hänga med i vad som händer också.

Imorgon börjar en ny vecka och som vanligt hoppas jag på att den ska bjuda på mer liv än vad den gågna veckan har gjort. Visst, jag var i Prag med en väldigt fin tjej, men ändå vill inte den där tillfredsställelsen över livet infinna sig. Jag vill alltid framåt, mot något som jag inte vet vad det är. Aldrig, aldrig är jag nöjd med nuet och det är så JÄVLA irriterande. Men som ovannämnda fina tjej brukar säga "varje sekund som är jobbig och fruktansvärd är en sekund närmare lyckliga sekunder".

God förmiddag. Sitter och väntar på att tunnelbanan ska åka från Ropsten. Ska in till stan för lunch och Yoga med finaste Hanna. Är terminsavslutning på Yogayama och därför är det Open Donation på passet, vilket innebär att jag inte behöver stämpla kortet.

Hade en lugn kväll igår. Simmade, sopade, var ute med kaninen. När mamma och pappa kom hem hjälpte jag pappa med middagen. Tycker om att hjälpa till med maten för då slipper jag bara sitta och vänta på att maten ska bli klar. Vi åt ute och sedan satt jag och pappa yta och tittade på luftballongerna som flög förbi.

Idag är mina tankar fyllda av funderingar på vad jag vill. Hur vill JAG att mitt liv ska se ut? Vad vill jag kunna göra, njuta av? I min värld drabbar det jag gör bara mig själv, men igår fick jag känslan av att det kanske inte stämmer... Det är så jävla svårt att vara människa, att tänka och känna.

På tisdag ska jag till min behandlare och då ska jag försöka ta upp det här. Jag vill att han ska lyssna och sedan få mig tänka klart och "rätt" igen. Nu ska jag träffa Hanna.

Ridning idag och det gick skit. Fick inte min jätte till häst att gå snabbare i skritt, inte att gå genom vattnet och han ville knappt trava. Kände mig så dålig och skämdes så mycket. Blir två ridpass nästa lördag då jag ska rida igen lite eftersom jag missade några lektioner i början av terminen.

Känner mig nere och fel i allmänhet. Har ingen lust att vara vaken eller göra någonting. Är dock på väg hem nu för ett dopp i poolen innan jag ska äta lunch. Kommentaren igår kraschade verkligen den lilla motivation jag hade... Som sagt så slutar jag inte äta för det, men jag vill inte bli frisk.

Funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Vill ha ett mål som jag kan leva för. Nu lever jag bara i ett tomt vakuum och det är verkligen inte roligt. Vill att livet ska betyda något för mig, att det ska vara viktigare än en kropp.

Nu skriver jag bara en massa skit. Längtar till på tisdag då jag ska träffa min behandlare. Måste prata med honom. Ska det här gå behöver jag hans hjälp.

Vad har folk för problem? Måste de påpeka att jag blivit tjock, att jag gått upp i vikt. Jag vet redan det tillräckligt väl, mår tillräckligt dåligt över det. Men nej, man måste slänga det i ansiktet på mig. Det gör så jävla ont. Speciellt när man jämför mig med någon smal. Jag vill ju också vara smal och fin. Inte fan vill jag se ut såhär. Nej, man kommenterar inte att en ätstörd har fått fett på kinderna. Det förstörde verkligen hela min kväll. Stackars Hanna, jag ville ju vara länge på hennes mottagning, men jag orkade inte. Vill inte äta heller, vill tappa alla kilon jag gått upp plus fler därtill. Vad betyder livet när man får veta att man är tjock? Kommer dock att äta, men det blir ju inte direkt enklare.

Är hemma i Sverige igen efter en weekend mitt i veckan i Prag. Hade suveränt resesällskap i form av Rebecka. Vi upptäckte Prag gåendes och från båt. Slutsatsen blev att Prag är fint, men att vi nog inte kommer åka dit igen. Resan var också en stor utmaning gällande maten, men det var kanske bra uppvärmning inför de tre veckorna jag ska vara i USA i sommar med familjen.

Kom ju egentligen hem igår kväll så idag har jag njutit av ett varmt och soligt Stockholm. Blev överraskad av fem fåglar sm flög in i korridorsfönstren på förmiddagen. Som tur var överlevde alla. Åkte in till stan en stund senare och gick på yoga. Åkte hem igen, åt lunch, simmade och nu är jag på väg till Hannas mottagning.

Känns sorgligt och jobbigt att jag inte tar studenten nu. Det skulle ha varit mitt år också... Ser alla studenter, hör flaken, känner öllukten men, somliga har ett år kvar och det är bara mitt fel.

Känns lite jobbigt att gå på mottagning också och träffa en massa människor. Tänker skita i buffén och äta när jag kommer hem istället. Prag var en så stor utmaning att jag inte orkar fler för tillfället.

I MORGON ÅKER JAG TILL PRAG MED FINASTE REBECKA.

Har haft en allmänt sysslolös dag. Legat ute i solen, simmat, ätit. Packade i och för sig i morse eftersom jag ska åka i morgon. Ska bli så SKÖNT att komma iväg hemifrån, bort från mamma och pappa. Visst är sjukdomen arg för att jag ska äta på restaurang frukost, mellis, lunch, mellis, middag, mellis och inte träna. Fast det är väl bra övning?

Bror min har en massa kompisar här nu. Jobbigt eftersom jag går runt i bikini. Kan man inte få ha det lite privat hemma? Nej, istället drar brush hit hur många killkompisar som helst som kan spana i min hemska kropp. Ska bada alldeles strax och sedan hoppa in i duschen så att jag är fräsch i morgon när vi åker.

Hemma från yogan och det var skönare än vad jag trodde att det skulle vara. Var ett lugnt vinyasapass och det kändes okej. Visst att jag i vissa lägen önskade att det skulle vara jobbigare, men som min fina vän Rebecka precis skrev så ska jag ju försöka att inte mata sjukdomen så himla mycket.

Varför blir jag så trött på att kämpa efter ett tag? Varför känns det så hopplöst? Från att ha känt att jag varit på väg mot det friska så känner jag nu att det verkligen inte går att bli fri. Det är så frustrerande att det svänger hela tiden och att jag aldrig kan bli nöjd med det jag har. Att jag aldrig kan lita på att när framtiden väl kommer så kan den faktiskt vara helt okej.

Jag vill inte att min behandlare ska vara ledig hela nästa vecka. Behöver verkligen HJÄLP av honom, en sträng behandlare som sätter upp regler. Just nu håller jag på att spåra ur och det är inte alls bra. Dumma, dumma jag som inte kan bli fri.

Det blir yoga, men jag slipper åka kommunalt. Mamma ville följa med så det blir jag och mamma och vi tar bilen. Alltså, vinyasa here we come!

Ska jag gå på yoga idag eller inte?

Dagen igår flöt väl på någorlunda. Ridning på dagen. Var roligt och stannade en stund i stallet och pysslade med hästen jag red under dagens lektion. Kom hem och badade innan jag åt lunch. Var ute större delen av eftermiddagen, simmade och på kvällen hade vi gäster.

Idag klev jag upp vid halv tio, åt frukost i min ensamhet och sedan var morgonen över, typ. Vid tolv åkte jag och mamma in till stan, gick till Djurgården och ut till Waldermarsudde för att titta på utställningen med Lars Wallin-kläder. JAG VILL HA EN LARS WALLIN-KLÄNNING! Blev en glass på ditvägen som förmiddagsmellis och lunch på ett café vid Waldermarsudde. Känner hur ångesten kryper i mig på grund av det. Ändå är jag... hungrig och det är inte kul.

Nu är jag mest bara trött och undrar som sagt om jag ska orka åka iväg igen för att gå på yoga. Måste åka alldeles strax i sådana fall. Vill inte åka iväg, samtidigt som jag inte vill vara hemma. Känns verkligen inte roligt att vara hemma när hela familjen är här. De blir så tokiga på att jag är rastlös. Dessutom, kan jag låta bli att träna något idag?! Hm, borde inte, verkligen inte låta bli.

Vad gör livet värt att leva?!

Skitjävlapiss har det känts idag. Hade verkligen, verkligen behövt min behandlare, men han har semester. Istället har jag deppat i en Idunsoffa, försökt sova, ångrat lunchen... Var på Légumes och som vanligt valde jag fel saker. Solen har dock varit en upplyftande faktor, även om jag längtat efter poolen.

Eftermiddagsaktiviteten var yoga. Ingen prestation tjatar yogaläraren om, men för mig är det blodigt allvar. Jag kan inte låta bli att anstränga mig så mycket jag kan, kan inte låta bli att vilja göra exakt rätt. Avslutande samling efter yogan med personalen och gruppen. Så var min fjärde Idunvecka till ända.

Satt kvar en stund efter med Rebecka, Johanna och Evelina. Samtalsämnet gjorde att det kändes än värre, men varför visa det?! Följde med Rebecks på några ärenden efter bi gått, åkte hem till henne och gick ut med hund och hund. Sedan åkte vi till stallet. Snabb mockning och sedan middag innan en timmes lugn barbackauteritt.

På väg hem nu till duschen, mellis och sängen. Vill bara försvinna och skita i allt. Jag vill inte bli frisk, jag vill bli sjuk, sjuk, sjuk. Nej, snart på T-Centralen...

Jag var dum igår kväll...

Snart framme vid Slussen, något sen. Tänker dock gå därifrån. Måste komma på en bra utmaning för lunchen också trots att jag mår skit. Orkar inte vara så frisk.

Skitskitskitskit. Jag mår så jävla dåligt.

Eftersom hela min familj (utom jag) hade lyckats planera in sena nattaktiviteter i natt fick jag kliva upp först (kvart i åtta) för att kunna öppna för städerskorna. På något konstigt sätt lyckades jag dra ut på tiden till frukost ända till kvart i nio. Tror att det kan ha berott på att jag absolut inte kunde bestämma mig för vad jag skulle ha på mig... Städerskorna kom och jag åt frukost. Gick sedan ut och simmade för att röra på mig och för att fördriva tiden. Fy fan vad jag frös när jag klev upp från poolen!

Efter simningen satte jag mig ute i soffan, iklädd kjol och linne, stor tjocktröja, tofflor och med en filt runt benen. Placerade kaninen på gräsmattan och satt sedan och läste. Gick in en sväng och åt mellis, pappa klev upp. Åkte iväg vid tio i tolv för att luncha med två tjejer från Idungruppen, Emma och Johanna, ute på Rosedahls trädgård. Hade glömt hur fint det är där ute! I vilket fall som helst var det en bra lunch som avslutades med en promenad in till stan. Jag och Johanna gick en ganska lång sväng i lugnt tempo och pratade.

Åkte hem igen vid tre, gick hem från Ropsten. Väl hemma satte jag mig i soffan i solen och solade. Somnade i solen till och med. Åt mellis och simmade sedan lite till. Hjälpte mamma lite med middagen när det var så dags för den och nu har jag precis duschat. Är Idun imorgon, sista dagen för den här veckan och min behandlare har semester, fy.

Känner inte för att vara hemma för tillfället. Vet inte varför, men vill verkligen bara bort. Längtar efter att få åka till Idun imorgon och hoppas på att jag får någonting att göra efter så att jag inte behöver åka hem på en gång.

Jag hatar att jag vill ha kontroll på folk i min omgivning, på dem som jag tycker om. Vad fan är det för jävla stil, att hålla koll på andra? Har jag inte nog med mig själv? Nej, jag räcker inte... Aldrig räcker jag till, inte ens för mig själv.

Åh vad jag hatar kväller. Mår så jävla skit på kvällen, det är helt hopplöst. Dagens matintag gnager i bakhuvudet, har fortfarande kvällsmelliset kvar. Vill kasta mig ner i poolen och simma 1000 meter till. Det var för lite, jag är fortfarande äcklig och tjock. TA BORT MIG NU OCH LÅT MIG VAKNA UPP NÄR ALLT ÄR BRA.

Förlåt för väldigt deppigt inlägg, men jag orkar verkligen inte vara glad längre, ångesten ligger ju instängd och gör att jag hatar mig själv mer än vanligt.

Som sagt så har det varit bättre idag, även om humöret sjönk efter lunchen. Mådde faktiskt helt okej på förmiddagen. Hade ett bra samtal, tyvärr sista för den här veckan. Kommer inte att ha samtal igen förrän om två veckor ungefär, längsta jag gått utan samtal på väldigt länge.

Lunchen däremot var en helt annan historia. Jag och Rebecka skulle utmana oss och det var ju inte sådär jätteroligt. Satt med ångest i magen innan maten och mådde skit efter. Kände mig så jävla dålig. Ångrar fortfarande och har fortfarande ångest över mitt val. Gick tillbaka till SCÄ och fick en hård kram av Rebecka, vilket gjorde att det inte kändes så ensamt i ångesten. Sedan skulle Rebecka gå och jag var med på dagens grupp som hade tema skam. blev en bra diskussion, även om den handlade om mycket mer än skam.

Satt kvar en stund inne i soffrummet innan jag åkte hem. Väl hemma pratade jag med pappa, simmade 1000 meter och åt mellis. Solade och vid tjugo i sju gick jag en promenad innan det var dags för middag. Efter det har jag bara duschat, bytt sängkläder, hängt in kläder i garderoben och tittat på TV.

Hatar när jag ångrar något så långt efter att det har gjorts. TÄNK OM jag hade ätit det jag tänkte först till lunch. Då hade det inte varit lika jobbigt resten av dagen. Ibland är det ju inte ens värt att något är gott på grund av hur dåligt jag mår efteråt.

Utmaningar är till för att hatas. Ungefär så känns det just nu...

Har man någon att krama (en Rebecka) så känns det i alla fall inte lika ensamt.

Bättre idag, men äckelkänslorna ligger ändå tunga. Vill röra på mig och inte äta. Det är dock inget alternativ. Jag ska ju bli fri... Just nu känns det bara jätteläskigt och jättejobbigt. Nej, det känns verkligen inte bra att göra tvärtom för tillfället. Känner ju att jag skulle klara av att inte äta. Fan.