Uschofy
Söka, söka jobb, söka jobb, söka jobb. Skulle bli så sjukt glad om jag fick ett jobb. Vill jobba, kan jobba.
Känner mig fetare än fet. Jag vill inte se ut såhär, vill inte se ut på något sätt. Känner för att börja svälta. Vill kunna något. Men jag kan fan ingenting.
Känner mig fetare än fet. Jag vill inte se ut såhär, vill inte se ut på något sätt. Känner för att börja svälta. Vill kunna något. Men jag kan fan ingenting.
Leeegenhet
Har haft en lugn helg. Träffade Erica en snabbis i fredags. Vi drack varsin te på Johan & Nyström vid Mariatorget och pratade om allt och inget. Mötte upp Leo på hemvägen och vi köpte godis innan vi åkte hem till mig. Där serverades vi klyftpotatis, entrecote och tryffelbearnaise. Pratade med mamma och pappa innan vi slog oss ner framför TVn tillsammans med varsin godisskål.
Igår hämtade jag min mobil, igen. Nu verkar allt vara bra... Har köpt en ny skyddfilm till skärmen idag så nu är den skyddad också. I alla fall, när jag kom hem lagade jag lunch åt mig, Leo och mamma och sedan hände inte så mycket mer. Jag och Leo gick en promenad och mamma gjorde hemgjord pizza till middag. Den ena var med potatis, rosmarin och västerbotten och den andra var med spenat, vitlök, solrosfrön och mozzarella.
Idag träffade jag Hanna. Vi var på Fältöversten en sväng innan vi var på visning för en lägenhet där i närheten. Åkte vidare till Odenplan, åt lunch på Sandys och spanade in lägenheten jag och pappa kollade på i onsdags. Är kär i den lägenheten, men inte helt nöjd med läget... Den första lägenheten vi tittade på idag hade ett läge jag tycker bättre om, men jag tyckte sämre om själva lägenheten.
Efter den andra visningen åkte jag hem för att träffa mormor, morfar och mormors syster som var på besök. Pratade med dem innan de skjutsade mormors syster till tåget. Jag åt mellis och sedan gick jag ut med Fia (farmors hund som vi vaktar för tillfället). Började bra, lite sprickor i molntäcket, men när vi nästan skulle börja gå hemåt började det regna och tillslut vräkte det ner. Både jag och vovven var mer än lovligt blöta. Mina skor och mina jeans var helt genomdränkta!
För en stund sedan slängde jag och mamma ihop en snabb, enkel middag. Stekta och sedan buljongkokta quornfiléer, couscous, broccoli och yoghurtsås med lime och honung.
I veckan blir det fortsatt jobbsök (känns så hopplöst). Vill inte gå hemma mer och segade. Känner mig bara ännu latare och fetare av att inte göra något. Dessutom blir det svårare och svårare att hitta på saker för mig att göra. Blä och usch, jag vill ha jobb nu. Visst, det kanske inte alltid är roligt att jobba, men det är fan så mycket bättre än att gå runt och slöa hela tiden. Jag gillar inte att slöa för mycket. Får myror i hela kroppen, haha.
Rullirull
Tisdagen rullade på i ungefär samma anda som i senaste inlägget. Hängde med pappa in till stan och lämnade in min mobil som fått en spricka på skärmen (hämtade den igår och lämnade in den idag igen, nu eftersom skyddet för högtalaren där man har örat när man pratar hade blivit fel när de bytte skärmen). På kvällen gick jag, mamma och pappa även och såg Snabba Cash ll. Deppigare film får man ju leta efter. Kände mig nere redan när jag kom till biografen av diverse olika anledningar och det blev ju inte direkt bättre av att se en superdeppig film.
Igår klippte jag gräset på förmiddagen och sedan åkte jag och hämtade min telefon innan jag åkte till Leo. Vi gjorde inte mycket, bara pratade. Lagade osso buco tillsammans till middag och sedan fortsatte vi att prata resten av kvällen medan regnet vräkte ner ute.
Idag hade jag samtal med min behandlare på förmiddagen. Inte mycket nytt där inte. Fortsätt våga, fortsätt gå emot osv, osv. Jag är så jävla less på SCÄ. Kvinnan i receptionen visste i alla fall vad jag hette! Haha, trodde aldrig att någon i den där receptionen skulle lyckas lära sig något namn, de är ju helt borta... Efter mötet åkte jag i alla fall hem. Gick en promenad, åt lunch, somnade och sedan åkte jag in till stan och lämnade in min mobil innan jag mötte upp pappa och vi var på en lägenhetsvisning. Mysig lägenhet som jag tyckte riktigt mycket om. Mamma och jag hittade dock två intressanta alldeles nyss, men vi behöver tidigare visningsdatum på dem...
Är så himla trött hela tiden. Varför blir jag såhär trött helt plötsligt?! Och inte bara det att jag är trött någon dag eller så, utan det håller i sig länge. Vädret spelare säkert in, skitväder. Jag vill ha mer värme och sol, men som idag, lite sol men mest moln och så plötsligt en massa jävla regn. Man blir så less.
Bokade biljetter åt mig och Leo till Red Bull Flying Bach i oktober. Verkar vara hur kul som helst. Är en breakdansgrupp som tolkar J.S Bach. Dans är så himla roligt!
Parasailing i Kroatien
Jobbsöksdeppig
Söker en massa jobb. Det är ganska nedslående måste jag säga. Lämnade ju ut en del CVn förra veckan och idag har jag kompletterat de ansökningar jag har gjort på diverse hemsidor. Känns som om jag aldrig kommer att kunna få något jobb. Jag har ju ingen erfarenhet och är dessutom så ung. Har inte heller några kontakter. Visst, jag kan säkert få vikariat inom förskolan, men jag skulle bli så glad om jag fick ett butiksjobb. Aja, nu har jag nog gjort så mycket jag bara kan för tillfället så det är väl bara att hoppas på det bästa!
Annars kommer den här dagen inte ha mycket att erbjuda. Gick en promenad innan frukosten, åt frukost och har sedan bara fixat med jobbansökningarna. Ska alldeles strax gå ner i källaren och stryka och sedan får jag se vad jag lyckas ta mig för. Måste komma på vad jag vill äta till lunch också, suck. Orkar inte med maten längre. Vill bara skita i ätstörningsregler, men gör det inte riktigt. Tänker hela tiden "om jag äter det nu kan jag inte äta det sedan", "ska jag spara det goda till då eller ska jag ta det nu?", "är jag sugen på det eller det?", "jag är tjock, får inte äta så". Hela tiden håller min hjärna på sådär. Skulle bara vilja äta utan att tänka, bara bli frisk och fri och slippa skiten. Skita i vågen och vad jag väger, det skulle vara underbart. Jag menar, hur många människor bestämmer att de inte får ändra sina matvanor innan de ställer sig på en våg nästa gång liksom och får veta om de gått upp? Inte så många andra människor än de som är ätstörda skulle jag tro.
Nu ska jag stryka och sedan får jag se. Känner mig trött trots att jag sov åtta timmar i natt (cirka 00.30-08.30). Jaja, allt blir nog bra.
Skriva
Att leva ger mig ibland panik. Är det inte det ena i livet som trasslar så är det något annat.
Är hemma och är äckeltrött. Vet inte varför, vet bara att jag snart ska sova. Mellis och tandborstning först, sedan sängen. Har träffat Astid idag. Vi åt lunch på Bagel Street Cafe och pratade. Lämnade ytterligare ett CV och köpte en klänning och födelsedagspresenter åt mamma innan jag åkte hem igen. Följde med mamma och handlade mat också och sedan har det inte hänt så mycket.
Känner för att skriva, känns som om orden bubblar inom mig. Ändå vet jag inte vad jag ska skriva. Kanske är det så att mycket av det jag vill skriva är lite för personligt för att skriva om i en blogg. Jag är personlig i bloggen, men inte SÅ personlig som jag skulle bli om jag skrev om det som rör sig i mitt huvud nu. Fast jag måste erkänna att det kliar i fingrarna att skriva något, vad som helst. Skulle nästan vilja skriva en skoluppsats bara för att få skriva någonting. Att skriva är verkligen underbart, att känna orden rinna ut ur en men slippa höra sin egen röst. Jag vill skriva, massor, men jag vet ännu inte vad.
Kvar hos mig
Igår kväll kändes livet svart. Idag har det känts något bättre. Tog sovmorgon, för att slippa möta de hemska känslorna från kvällen innan. Frukost i min ensamhet och precis när jag var klar ringde Leo och berättade att han hade kommit in på KTH. Han ska alltså inte flytta till Örebro, utan blir kvar här i Stockholm hos mig. Lättnad, för både mig och Leo att han slipper flytta alltså.
Efter frukosten tog jag tag i livet och klippte gräsmattan. Klippte, krattade och klippte igen. Varmt var det ju dagen till ära så svetten rann om mig. Städade kaninburen också, gick en promenad och köpte lunch. Åt och åkte sedan in till stan för att växla tillbaka de överblivna kunorna från resan till svenska kronor. Gick runt och delade ut CVn också. Skitgöra! Gick inte alls bra, blir nog att jag jobbar som förskolevikarie istället till nästa läsår då jag tänker börja plugga igen.
Åkte hem till Leo och ett tag senare åkte vi med Leos mamma och syster till Skärholmen. De gick på IKEA och jag och Leo handlade på City Gross.
Hade tänkt bjuda mamman och systern på middag, men tiden sprang ifrån oss och jag och Leo åt istället tandoorikyckling med naan, raita och sallad bara vi två. Sedan har vi tittat på film och jag har ätit godis. Gott, men trist att jag har ätit veckans godis nu...
Nu ska jag krypa ner hos Leo som redan har somnat. Orkar inte vara vaken längre. Känner att jag blir deppigare och deppigare.
Efter frukosten tog jag tag i livet och klippte gräsmattan. Klippte, krattade och klippte igen. Varmt var det ju dagen till ära så svetten rann om mig. Städade kaninburen också, gick en promenad och köpte lunch. Åt och åkte sedan in till stan för att växla tillbaka de överblivna kunorna från resan till svenska kronor. Gick runt och delade ut CVn också. Skitgöra! Gick inte alls bra, blir nog att jag jobbar som förskolevikarie istället till nästa läsår då jag tänker börja plugga igen.
Åkte hem till Leo och ett tag senare åkte vi med Leos mamma och syster till Skärholmen. De gick på IKEA och jag och Leo handlade på City Gross.
Hade tänkt bjuda mamman och systern på middag, men tiden sprang ifrån oss och jag och Leo åt istället tandoorikyckling med naan, raita och sallad bara vi två. Sedan har vi tittat på film och jag har ätit godis. Gott, men trist att jag har ätit veckans godis nu...
Nu ska jag krypa ner hos Leo som redan har somnat. Orkar inte vara vaken längre. Känner att jag blir deppigare och deppigare.
Finbesök
Förutom att besöka SCÄ gick jag även en promenad igår på förmiddagen och efter samtalet mötte jag upp finaste Linnea. Vi köpte sushi på Akki (jag fick BARA lax och rullar, besviken! Fast fick ta några andra än lax av Linnea och hon fick några lax av mig) och åt den sittandes på Medis. Sedan åkte vi hem till mig och satt ute i solen och pratade i flera timmar. Gick in när det började bli väl svalt och fortsatte att babbla. Middag med mor och far och jag fick önskemat, ceasarsallad. Ville ha det hela Kroatienresan, men det fanns inte på en enda restaurang!
Efter middagen fortsatte vi att prata med mamma och pappa. Babbel, babbel och jättemysigt! Såg en film, Laxfiske i Jemen, innan vi kröp ner i varsin gästsäng nere i källaren.
Idag blev det ännu mer prat (oj vad jag och Linnea kan prata!). Vid tolv cyklade vi iväg till Breviksbadet och spelade en otroligt spännande och jämn minigolfrunda. Hur kul som helst och något jag inte har gjort på år. Cyklade vidare till Långängens Gård när vi var klara och åt lunch. Toast Långängen (omnämnd i förra inlägget) åt vi båda två. Så himla mysigt och fint där ute. Lugnt och luktade GOTT. Gick runt en svägn därute och njöt av naturen innan vi cyklade hem igen. Såg massa hästar + två ryttare därute och blev överdrivet sugen på att rida. Alldeles för längesedan sist! Här hemma pratade vi lite till innan Linnea var tvungen att åka in till stan för att ta tåget tillbaka till Värmland.
Hade så sjukt bra med Linnea! Är gladare än glad över att vi har hållit kontakten sedan vi konfirmerades, att vi ses och att det känns avslappnat när vi ses trots att det går relativt lång tid mellan gångerna. Vänner är fint, värdefullt och underbart.
Nu ska jag läsa lite, gå en promenad, göra ansiktsmask och duscha. Sedan äta och så till sist sängen.
Förträff -06
Konfirmation -07
Omöjligheter
Igår hade jag samtal med min behandlare, vilket innebar att jag var tvungen att besöka SCÄ. Att se SCÄ-huset, att gå in genom dess dörrar och gå upp för trapporna gav mig sådana vidriga känslor. Jag vill inte gå dit längre. Äcklas av huset på något sätt, av alla känslor, tankar och minnen det väcker. Hur tusan hamnade jag där egentligen? kan jag undra. Jag, Rebecka, hon som älskade mat, som fikade med sina kompisar, som inte tränade särskilt mycket. Jag som har underbara föräldrar och en snäll (men YTTERST retsam) lillebror. Jag som aldrig någonsin har mött något egentligt motstånd i livet. Visst, jag har aldrig varit NÖJD med mig själv. Har alltid tyckt att jag borde ha gjort saker och ting bättre. Kan ofta tänka att jag fick för dåliga betyg, tog/tar upp för tråkiga samtalsämnen, hade/har för fula kläder, gav/ger för ogenomtänkta presenter och så vidare i en oändlig lista. Inte heller har jag varit NÖJD med mitt utseende eller min kropp, men ändå, hur kunde det gå så långt som det faktiskt gjorde? Det är i och för sig inte ovanligt att man i den åldern jag utvecklade min ätstörning just utvecklar en ätstöring, men jag liksom? Inte fan hade jag en endaste anledning (förutom att jag var tjock, äcklig, dålig, värdelös, ni vet).
Ibland kan jag kanske förstå att jag gav mig in i leken, det var spännande och nytt, men varför fortsatte jag? Hur kom det sig att jag bet/biter mig fast i något som tar tid från mitt liv och som skadar mig både fysiskt och psykist? Vad är det som gör det så förbannat svårt att släppa ätstörningen? Vad i hela fridens namn är det som håller mig fast? Jag hatar ätstörningen, är rädd för vad den gör med mig, men älskar också att tillfredsställa den. Jag blir nästan som stoltast när jag klarar av att stå emot mat fast någon jag älskar bönar och ber mig om att äta (och så skäms jag över att det gör mig stolt). Då är jag stark, ren. Ja, för ren det känner jag mig när jag motstår att äta. Idag däremot, när jag har smällt i mig en toast med skagenröra, lax, västerbottenost, sikrom och räkor till lunch plus en portion pasta med falukorv och ketchup till middag (plus frukost plus mellis plus att jag ska äta två mellisar till), då känner mig mig så jävla äcklig. Äcklas av att befinna mig i min kropp. Det kryper i mig, jäser och bubblar. Många känslor snurrar i mitt huvud, men de känslor som helt saknas är glädje och stolthet och dessa två känslor är de som andra tycker att jag borde känna när jag har ätit "läskig" mat och när jag ätit "som jag ska".
Jag älskade sådant här och åt det ganska ofta, nu är det
bland det läskigaste jag vet och jag äter det nästan aldrig.
TROTS ATT jag fortfarande tycker att det är SÅ GOTT.
Ja, nej, jag vet inte. Vet inte varför jag fick en ätstörning och hur jag kunde hamna på SCÄ. Varför behövde jag skicka in en anmälan dit? Hur kunde jag göra så att jag blev inlagd, frivilligt inlagd visserligen, men ändock inlagd? Hur kunde jag bli kvar på DVEA (idag Frej) i fem månader och hur i helvete kommer det sig att jag fortfarande, fyra år efter att Göran och min andra behandlare från mobila teamet kom hem hit första gången, besöker SCÄ-huset? Det är så galet, hemskt, vidrigt och värdelöst! Kan jag inte bättre än så här? KAN JAG FÖR FAN I HELVETE INTE BARA LÄMNA ÄTSTÖRNINGSLIVET?!?! Snälla, snälla mig själv, släpp taget, lev. Sluta räkna, planera, tänka, känna. LEVLEVLEV LIVET.
Jag vill inte gå till SCÄ längre, vill inte äta anti-depp längre. Jag vill vara vanlig, en vanlig Svenne som inte tänker HELA TIDEN på vikt och kalorier. För det är vad mat är för mig, kalorijävlar som måste beräknas och omräknas. Jag kan tänka på maträtter, men sedan måste jag också tänka på om det är okej att jag äter rätten eller om den innehåller mer än godkänt.
För tillfället känns det så hopplöst. Jag kan inte bli frisk. Varför vet jag inte, lika lite som jag vet varför jag blev sjuk. Samtidigt, tänk om jag blev frisk, hur skulle livet kännas då? Det som är så orimligt och svårt för mig att föreställa mig är att jag varje dag i resten av mitt liv bara kommer att äta, som om det var det naturligaste i världen (vilket det också är). Nu är det bara så omöjligt att förstå att det går, att mat bara kan vara mat och inget annat. Att min kropp bara behöver vara ett verktyg som gör det möjligt för mig att uppleva och inte något jag måste kontrollera om och om igen. Det gör mig ledsen att jag inte kan föreställa mig något sådant, men det är verkligen stört omöjligt. Jag är ju en sådan som tänker på sådant hela tiden, som äter när och vad jag har planerat att äta, som inte äter mycket/normalt. JAG ÄR ÄTSTÖRD OCH JAG KAN INTE FÖRESTÄLLA MIG HUR DET ÄR ATT INTE VARA DET. Fan vad jag avskyr att det är så. Ledsen, ledsen, arg. Jag vill bort. Jag vill försvinna. Vill vara någon som aldrig ens har nuddat vid ätstördningslivet.
Det känns omöjligt att bli frisk för jag vet inte hur man beter sig som frisk.
Home again
Landade 00.30 på Arlanda igår natt (eller idag natt?), alltså för snart ett dygn sedan, efter en fin vecka i Kroatien tillsammans med bästa killen. Mamma hämtade oss och vi åkte hem till Lidingö. Trots att jag tycker om att resa och att vara utomlands är det ändå underbart att komma hem. Vet att det bland annat beror på att jag tycker att maten är otroligt jobbig utomlands. Inga "vanliga" mellanmål finns och restaurangbesök varje dag. Känns så onyttigt och bara allmänt jobbigt.
Aja, förutom maten och "ångesten" den framkallade var veckan som sagt super. Sol, bad och värme hade vi heeela veckan och det var ju det vi ville ha. Hotellet var också bra, ingen stor resort, utan ett lite mindre men fräscht hotell med trevlig personal. Skön säng hade vi också. Sista kvällen var vi på en fin restaurang i gamla delen av Tucepi, uppåt bergen, där de hade otroligt god mat. I övrigt var maten ganska kass i Tucepi.
En sak som kan störa mig nu för tiden när man är utomlands är att det allt oftare finns möjlighet att komma åt internet. På hotellet vi bodde på nu fanns det gratis wifi, vilket innebar att vi kunde surfa från mobilerna på hotellet. Visst, det är väl bra, men samtidigt avskyr jag att man aldrig får ta en paus från mobilen och internet. Kan bli så less på behovet av att uppdatera sig, på att man sitter och knappar på den där lilla skärmen ständigt. Önskar att jag inte var så "beroende" av min telefon!
Imorgon kommer Linnea hit för en snabbvisit i Stockholm. Hon kommer på förmiddagen imorgon och ska åka hem på kvällen på tisdag. Får se vad vi hittar på, beror väl på vädret. Ska i alla fall bli mysigt att vara med Linnea eftersom vi inte ses särskilt ofta nu för tiden. Måste ändå säga att det är roligt att vi ändå har lyckats hålla lite kontakt. Har inte kontakt med någon annan som jag konfirmerades med och det känns tråkigt. Veckorna jag tillbringade på Sundborn det året jag konfirmerade mig är ju faktiskt några av de allra bästa hittills i hela mitt liv.
Känner att det här inlägget är väldigt blandat nu, men jag har mycket på hjärnan. Mycket sjukdom som jag inte orkar tjata om här. Jag är så less på det sjuka, men känner just nu en stor hopplöshet inför det. Tänk om jag aldrig blir friare/friskare än såhär? Tänk om jag alltid kommer att avsky varje gång jag äter hela portionen på restaurang eller sitter stilla för mycket eller äter för mycket i övrigt? TÄNK OM JAG ALDRIG NÅGONSIN BLIR NORMAL!!!! Fan, panik.
Från Kroatien
Sitter på ett hotellrum i Tucepi i Kroatien. Har varit på stranden hela dagen med pojken min. Simmat i havet, spelat strandtennis, solat och hoppat i eftermiddagens stora vågor. Börjar få ganska bra färg, håret har blekts av solen och saltvattnet. Äter glass varje dag, både "färdiga" och kulglass. Restaurangmat lunch och middag dessutom. Äckelkänslor över det jag äter. Vill inte bli större, men äter för att. Kanske äter jag för att jag tycker om mat, kanske för att jag måste. Kanske äter jag på grund av både och. Är bara så jävla rädd för viktuppgång. För att jag redan har gått upp och blivit fet. Leo säger emot, men jag VET att min kropp är större.
Egentligen spelar det ju ingen roll hur min kropp ser ut, men jag avskyr att se och känna hur den förändras på ett sätt som känns fel. Avskyr att jag skäms på stranden och tycker att alla med fina kroppar är smalare än mig. Blir alltid lika rädd när jag ser eller hör smala människor beställa något nyttigare än mig/äta mindre än mig/säga att det är mycket mat trots att jag vill ha mer.
Jag vill inte vara sjuk mer, men min värld och mitt huvud är så sjuka att det är svårt att få bort det sjuka från mitt liv. Jag vet ju inte hur man gör som frisk längre!
Egentligen spelar det ju ingen roll hur min kropp ser ut, men jag avskyr att se och känna hur den förändras på ett sätt som känns fel. Avskyr att jag skäms på stranden och tycker att alla med fina kroppar är smalare än mig. Blir alltid lika rädd när jag ser eller hör smala människor beställa något nyttigare än mig/äta mindre än mig/säga att det är mycket mat trots att jag vill ha mer.
Jag vill inte vara sjuk mer, men min värld och mitt huvud är så sjuka att det är svårt att få bort det sjuka från mitt liv. Jag vet ju inte hur man gör som frisk längre!
