Becka.

Trots att jag inte hade någon lust att gå och träna igår var det skönt när det väl var gjort. Känner mig så duktig när jag har tränat. Det får mig att känna som om jag också kan någonting. Var en annan ledare på passet än vanligt dock och av någon anledning störde jag mig på henne. Kanske berodde på hennes smala, vältränade ben, hm. Efter passet gick jag hem för att äta middag. Den slutade dock med ilskna ord mellan mig och mamma och det kändes inte särskilt bra. Ägnade resten av kvällen åt plugg och åt att läsa.

Idag klev jag upp något tidigare än vad jag har gjort de senaste dagarna. Åt frukost länge innan jag bestämde mig för att vara duktig och ta tag i pluggandet medan dagen ännu var ung. Slog mig ner i soffan i vardagsrummet och började läsa om vad islam anser om liv, död, hälsa, sjukdom, behandling, abort och en massa annat. Läste och skrev, skrev och läste tills det gick runt i huvudet. Fortsatte dock, med enstaka mycket korta avbrott ända till klockan tjugo i två. Gick då och köpte lunch, fisk med saffransris i het ingefärssås. Hem igen, åt lunchen, gick på en promenad. Efter promenaden satte jag mig återigen och pluggade. Blev klar (tror jag, ska kolla igenom imorgon) med uppgiften för en halvtimme sedan och det känns så skönt. Sista uppgiften i etik och livsfrågor är avklarad!

Har krig i huvudet och det är så tröttsamt. Orkar inte höra orden som ekar om och om igen. Antingen är det den ena sidan som skriker eller så är det den andra. Orkar inte fortsätta bry mig om vad jag äter, får inte tappa kontrollen, borde inte räkna kalorier, det är inte okej att gå upp mer i vikt. Hela tiden, ungefär samma saker. Plus det där dåliga samvetet över att mamma och pappa blir så ledsna när jag vänder tillbaka till sjukdomen och rädslan för att något ska gå fel den här gången. Tänk om jag dör, fast samtidigt, spelar det någon roll?

Är i alla fall så jävlahelvetesskittrött på alla mina tankar och känslor. Varför är det så fruktansvärt viktigt att behålla kontrollen över maten? Varför kan jag inte bara släppa loss och börja leva, låta tankarna vara fria att tänka på annat än mat, vikt och kropp? Som min behandlare säger "du ger inte dig själv chansen att kunna må bra och tänka på annat eftersom du hela tiden går runt och är hungrig". Önskar att jag bara kunde säga till mig själv "Idag ska jag äta precis efter schemat och skita fullständigt i vilka tankar och känslor som dyker upp. Dessutom ska jag äta efter schemat imorgon, i övermorgon och resten av mitt liv.". Något annat jag vill säga till mig själv är "skit i vikten, du är den du är oavsett vad du väger och hur du ser ut". Det är så lätt att skriva, men att göra det till verklighet är nästan det värsta jag kan tänka mig.

Jag hatar så mycket i livet.
Varför måste jag finnas?!

Många av helgens timmar spenderades i Globen tillsammans med Rebecka, det var nämligen dags för Stockholm Horse Show 2011. I fredags tittade vi på hoppning, islandshästtävling och show. På lördagen var det bara show och i söndags blev det först kür (dressyr) och sedan show. Hade dessutom ridlektion i lördags så helgen har verkligen gått i hästarnas och ridningens tecken. Kul var det i alla fall att se alla duktiga hästar och ryttare på Globen. Att jag dessutom såg allting tillsammans med Rebecka gjorde bara det hela ännu bättre.

Förra veckan var det kaos i mitt huvud. Försökte plugga, men misslyckades ganska grovt. Försökte tänka bättre tankar, men även där vandrade misslyckandet vid min sida. I torsdags var jag på samtal hos min behandlare. Känns så konstigt att komma till SCÄ nu för tiden. Är där så sällan i jämförelse med förut att jag knappt vet varför jag går dit. Har jag inte slutat där för gott? Samtalet kändes i alla fall bra just då, men nu är det återigen kaos inom mig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Mamma sa dumma saker i helgen och mina tankar säger dessutom att jag måste fortsätta sträva åt "fel" håll. Dessutom, maten gör mig tjock så jag kan ju inte direkt äta mer än vad jag redan gör...

Igår gick tiden fort och jag hann bara skicka lite mail som jag inte fick några svar på samt gå två promenader. Sedan åkte jag till Leo som jag inte träffat sedan i fredags förmiddag. Vi tog det bara lugnt och umgicks, lagade mat, pratade, tittade på film. Idag är jag ledig, låg alltså kvar i sängen när Leo åkte till skolan. Klev upp två timmar senare. Diskade, åt frukost, bäddade och åkte hem. Nu är jag hemma och ska hjälpa mamma hänga upp adventsstjärnor. Ikväll blir det bodyattack. Taggad, otaggad? Nej, jag är inte alls sugen, men jag måste.

Dagarna flyger iväg! Igår var jag hemma större delen av dagen. Hade tänkt plugga, men tji fick jag. Istället roade jag mig med att klicka runt på bloggar alldeles för länge och läsa boken Geim. Var en sväng i Lidingö Centrum, lämnade tillbaka psykologiböckerna och köpte te som ska med hem till Leo nästan gång jag åker dit. Vid sextiden tog jag dessutom ändan ur vagnen och gick bort till Sportlife för ett pass indoor walking vid halv sju. Svettnivån var HÖG. Haha, var blöt efteråt, men älskar att jag blev det! Träning ska KÄNNAS.

Imorse var det kämpigt att kliva upp ur den mysiga, varma sängen. Kom dock upp i tid och hittade kläder snabbt så det blev en frukost i lugn och ro. Iväg till skolan för historia. Prat, prat och så sov jag lite. Tror att folk i min historieklass tycker att jag är lite korkad, men då vet de inte vad jag får för omdömen på mina uppgifter, HAH.

Efter historian gick jag i alla fall till Götgatspuckeln för att fördriva tiden innan jag skulle möta upp Hanna. Kvart i ett anlände både jag och min prinsessa till Södermalmstorg för att sedan traska till Skrapan efter lite funderande på vart vi skulle kunna tänkas hitta någonstans att äta. Där blev det lunch på Götgatan Stories, vegetariska quesedillas med sallad, lite salsa (och gräddfil, åt den inte) valde både jag och Hanna. Mumsigt var det och sällskapet gjorde det hela finfint. När vi var färdigätna hämtade vi varsin kopp te, den ingick i maten till och med. Påtår fick vi dessutom så valet på av lunchställe var helt klart lyckat.

När dagen övergått i höstmörker, sådär vid fyratiden, sällskapade jag och Hanna till Slussen där vi skiljdes åt. Jag åkte hem mot Ön där jag bor för att bara vara hemma i tio minuter innan jag behövde gå igen för att hinna till träningen. Idag var det bodyattack som stod på schemat. Kände mig egentligen alldeles för trött, men vem har sagt att lite trötthet ska stoppa en?! Fick skjuts av mamma till Sportlife och lat som jag är lät jag mamma komma och hämta mig efter passet också. Hemma blev det datorn och sedan dusch. Precis när jag duschat klart dök far och bror upp så jag började laga middag. Favorit i repris från i fredags blev det, Giovanni Ranas färska ravioli med tomat- och mozzarellafyllning samt kokta hari coverts.

Jag vill inte svika, inte förstöra, men ändå gör jag allting så fel. Maten har börjat bli jobbigare igen och för varje dag som går känner jag mer och mer att jag vill se vågen peka neråt. Det värsta av allt är dock att jag inte riktigt har något emot att låta tankarna styra över mig. Trots att jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att inte kunna äta normalt (vad som nu är normalt?!) så dras jag ändå mot att bli mer restriktiv.

I fredagskväll gick jag vid sextiden och hämtade Leo vid bussen. Hand i hand gick vi sedan hem till mig för att äta middag med min familj. Kände mig lite smått nervös, vilket jag alltid gör när någon som aldrig har ätit middag med min familj förut ska göra det. Middagen blev dock mycket trevlig och tiden flög iväg. Trodde att jag och Leo skulle sitta och hoppa av otålighet vid halv nio, men icke. Istället lyckades jag dra iväg Leo en timme senare. Ett besök på Superstore och sedan åkte vi till honom. Där tittade vi på film innan vi gick och la oss.

Igår började dagen med segande i sängen innan vi trasslade oss upp för frukost framför sista delen av filmen vi påbörjade kvällen innan. Fem i elva var filmen slut och jag fick kasta på mig ridkläderna för att hinna med tunnelbanan. Snabb som jag är så hann jag med lite marginal. Väl i stallet fick jag favoritponnyn Clifden som skötte sig alldeles utmärkt under lektionen. Blev av med honom direkt efter lektionen och kom iväg snabbt från stallet. Hem till pojken min igen för dusch och sedan ett besök i Liljeholmens Centrum. Lunchen blev lite jobbigt och ledde till att jag inte kände mig helt på topp medan vi sprang runt på Ica för att hitta allt vi behövde till kvällens middag.

Efter besöket i Liljeholmen åkte vi hem igen, bakade en Kladdkaka Deluxe och fixade. Strax innan sju började vi laga mat och strax efter kom Leos kompis Rodde med flickvännen Elli. På grund av förhinder kunde de två andra paren Leo bjudit inte komma så när Rodde och Elli hade dykt upp var alla samlade. Hade en trevlig kväll. Maten blev bra (kyckling med spenat, soltorkade tomater och vitlök med sås på matlagningsgrädde och creme fraiche med smak av vitlök och parmesan och färsk pasta. Erkänner att jag tog så lite sås jag bara kunde...) och efterrätten blev grym. Första gången jag ätit kladdkaka på flera år! Struntade dock i glassen som de andra hade till kakan.

Resten av kvällen pratade vi och hade det trevligt. Som sagt kände jag mig inte sådär jättebra efter lunchen och med en bit kladdkaka i magen kändes allting ännu lite värre. Min kapacitet att vara trevlig decimerades alltså kraftigt och när våra gäster hade gått betedde jag mig nog ganska konstigt. Vi tittade i alla fall på lite mer än halva första Rockyfilmen innan vi kröp ner i sängen. Låg och pratade (jag pratade och Leo halvsov) innan vi slocknade helt.

Idag låg vi i sängen till tio över tolv. Myste och tittade på MMA-gala, haha. Frukost framför slutet av Rocky och sedan segade vi i flera timmar. Halv fyra lämnade vi lägenheten för inhandling av lunch, kyckling tikka masala med naan och sallad blev det. Åt lunch och sedan hade jag tänkt gå. En och en halv timme senare var jag fortfarande kvar och då fick jag ta till med hårdhandskarna mot mig själv för att lyckas ta mig iväg. Pratade med Rebecka på hemvägen, promenerade från Ropsten, kom hem och en stund senare var det dags för middag.

Provpluggade en stor del av dagen igår. Började dock dagen hos Leo, efter en natt med dålig sömn för både mig och honom. Vi var alltså inte så jättesugna på att kliva upp när klockan ringde vid kvart över sju. Trots det kom vi upp, åt frukost och drog i väg till skolan med en halvtimmes mellanrum. I skolan hade jag historia och där pratades det om genus. Efter lektionen var det bara till att åka hem och äta lunch för att sedan krypa upp i soffan i vardagsrummet och plugga nästan fyra timmar i sträck. Strax innan sex avbröt jag dock mitt pluggande, bytte om till träningskläderna och promenerade iväg till Sportlife för ett pass box. Träningen gick strålande och vid kvart i åtta var jag hemma igen för middag, spagetthi och köttfärssås. Kvällen ägnades åt chattande med Jennie, telefonprat, dusch, lite (ytterst lite) mer plugg och utläsande av Radhusdisco. Avslutningsvis kröp jag ner i sängen och sov gott hela natten.

Idag var det upp strax efter sju igen som gällde, klädångest (fanfanfan vad tjock jag är och vad fult alla mina kläder sitter!) och sedan iväg till skolan för psykologiprov. Provet kändes skit och jag blir förvånad om jag får G. Svarade på alla frågor men mina svar var ytterst luddiga. Gick till Slussen och tog tunnelbanan mot Ön där jag bor. Här hemma har inte mycket hänt, lunch har blivit äten (Giovanni Ranas ravioli med tomat- och mozzarellafyllning och lite sugar snaps) och nu tror jag att jag alldeles strax ska ge mig ut på en promenad.

På tal om klädångesten och allt sådant där som har med mitt utseende och det faktum att jag hatar det att göra... Är så jävla trött på att jag inte kan göra något ordentligt. Jag kan varken bli sjuk ordentligt eller bli frisk ordentligt. Istället lever jag hela tiden i en mellanvärld som består av att längta tillbaka till tiden då jag nästan var sjuk på riktigt medan jag lever ett liv som knappast kan räknas som friskt men inte heller sjukt. Ställer jag mig framför spegeln ser jag en helt vanlig tjej, vilket inte är så konstigt eftersom det inte finns något annat att se. Jag är inte längre smal, bara så jävla NORMAL. För ett år sedan var jag i alla fall någotsånär smal, jag var i alla fall inte som nu. Nej fy fan, nu är jag bara en normal tjej med förjävligt utseende. Det finns inget fint någonstans, hur mycket jag än försöker hitta det. Kan jag inte bara få se bra ut i alla fall?

Om jag ändå kunde säga att mina tankar hade förbättrats, om något ändå KÄNDES bättre, då kanske det skulle vara värt det. Istället faller allting hela tiden tillbaka till gamla mönster. De nya tankarna jag försöker pressa in trycks bort av de gamla, de som känns rätt. Kontrollen är min vän och min värsta fiende. Får inte tappa kontrollen, får inte tillåta mig att vara svag.

kan inte du skriva vad du äter, när du skriver att du åt middag eller lunch eller mellis exempel, eller frukost, kan du inte skriva vad du åt då?

Och typ ifall du åt 1 potatis eller 2 nångång osv?

om du måste gå upp, hur många kg måste du gå upp till? och hur många har du gått upp?

Lagar du mat till dig själv, eller accepterar du det som finns hemma som dina föräldrar lagat och bestämt?

Fick lite frågor som jag tänkte att jag kunde svara på...Frukost äter jag alltid samma så det är ganska tråkigt om jag skriver det varje dag, men det jag äter i alla fall är naturell yoghurt med all-bran, två mjuka smörgåsar med ost och en stor kopp te. Lunch blir ofta någon köpt fryst färdigportion och det är också tråkigt att skriva om eftersom jag äter ungefär samma hela tiden. Mellis på eftermiddagen brukar bli antingen två mjuka smörgåsar med skinka och en kopp te eller vaniljyoghurt med frysta hallon och blåbär. På kvällen brukar jag äta lite olika, ibland en keso mellanmål (de där färdiga förpackningarna) lite tidigare på kvällen och sedan en risifrutti XL lite senare. Eller så byter jag ut keson mot en förpackning grekisk yoghurt och honung. Annars händer det att jag äter en rulle Center eller en rulle Marabou Daim till kvällsmellis.

Vill inte skriva ut mina portionsstorlekar för jag är så osäker själv på hur en "normalportion" ser ut. Det spelar ingen roll vad de säger på SCÄ, jag kan verkligen inte se hur stor en portion mat ska vara.

Jag anser inte att jag behöver gå upp mer i vikt, men min behandlare tycker det. Hur mycket jag har gått upp och hur mycket mer jag skulle kunna gå upp vill jag inte skriva för då kommer säkert du (och flera andra) försöka lista ut hur mycket jag vägde förut och hur mycket jag väger nu. Eftersom jag skäms över båda dessa vikter så vill jag inte att någon ska kunna lista ut hur dem och dessutom skulle någon kunna bli triggad (hur man nu skulle kunna bli det tänker jag på en gång, men i alla fall).

Jag äter det som serveras hemma, men mamma och pappa undviker att laga mat som de vet att jag tycker är jobbig. Tror att det har blivit ganska invant för dem också att laga sådan mat som jag vill ha. Dessutom är jag bra på att undvika sådant jag tycker är jobbigt...

Hoppas att svaren duger och det är alltid okej att fråga, men vissa saker svarar jag uppenbarligen inte på.

Onsdagsmorgon. Åt frukost för en stund sedan och ska alldeles strax börja plugga. Ute skiner solen och lite senare idag ska jag gå en promenad och låta solen skina på mig. Är trött, trots att jag har sovit ordentligt. Känner mig inte särskilt motiverad att plugga, men måste eftersom det är prov på fredag. Hela dagen ska jag plugga psykologi innan jag åker till Leo. Får se om vi kanske ska gå på bio ikväll, vet inte.

Är så jävla trött på mig själv och mina tankar. Ju längre tid som går desto mer övertygad blir jag om att jag aldrig kommer att bli av med de sjuka tankarna som ekar i huvudet. Visst skulle det vara skönt att slippa tänka på vad jag äter hela tiden, men samtidigt, jag vill inte se ut så som jag skulle se ut om jag släppte på kontrollen. Vill inte vara tjockare än vad jag redan är. Skäms redan tillräckligt mycket över min kropp, över bristen på skelettdelar som sticker ut, över mina runda kinder och stabbiga lår. Jag önskar verkligen att jag var smalare, tunnare, att jag inte vägde så jävla mycket.

Åh vad jag önskar att jag aldrig hade blivit sjuk. Tänk om jag bara hade fortsatt gå och fika med mina kompisar, tagit en springtur då och då, tagit två portioner mat till middag var och varannan kväll, tyckt att jag var lite småtjock men inte brytt mig. TÄNK OM. Istället gav jag mig in i en värld av kalorier, BMI, lögner, självhat och vård. Jag fastnade i träsket och trots att jag önskar att det aldrig hade hänt kan jag ändå inte lämna den trygghet det ger mig. Trots att jag avskyr mina tankar kan jag ändå inte låta bli att känna mig stark när jag följer dem.

Jag vet precis vad jag borde göra, men jag skiter i det. Skulle jag göra så skulle jag förlora, jag skulle tappa kontrollen och plötsligt skulle jag se ut så som jag gjorde innan jag blev sjuk. Nej visst, jag tycker att jag ser ut så redan nu, men fatta hur jag skulle se ut om jag verkligen vägde så mycket. Aldrig att jag skulle kunna ha mina kläder i sådana fall, aldrig att jag skulle kunna gå och bada, aldrig, aldrig, aldrig någonting. Jag hatar att ha en kropp.

Ticktack, tiden går. Gårdagen började hos Leo med mys och frukost. Åkte hemåt vid tolv, var en sväng i Lidingös supercentrum innan jag gick hem och åt lunch. Plugg efter lunchen (eller?!), ut på promenad och mera plugg. Eftersom en stor del av eftermiddagen och kvällen gick åt till att titta på Gladiator, som jag skulle skriva en filmanalys på, kände jag mig obehagligt lat som satt och tittade på film TROTS ATT det ingick i pluggandet. När filmen var slut började jag med analysen, men gav upp runt elva.

Idag var det tidig morgon eftersom jag hade lektion på förmiddagen. Ångrar dock att jag gick på lektionen eftersom vi nästan bara tittade på film. Hade kunnat ägna den tiden åt att göra alla mina tusen inlämningsuppgifter samt att plugga till psykologiprovet istället. Skyndade i alla fall hem efter lektionen, åt lunch och började plugga. BLEV KLAR med filmanalysen, drog iväg och tränade. Som vanligt på tisdagar var det ett svettigt pass bodyattack som stod på schemat. Hem igen efter passet, trots att jag var sugen på att anta träningsinstruktörens utmaning som bestod i att stanna kvar på en halvtimmes coreträning. Väl hemma igen pluggade jag, åt middag och pluggade igen. Lyckades komma vidare med livsfrågorna.

När etik och livsfrågoruppgiften väl var avslutad dog min plugglöd och jag har sedan dess pratat med Leo i telefon, pratat med pappa och läst. Nu ska jag försöka läsa lite psykologi innan jag varvar ner med min utomordentligt mysiga bok Radhusdisco.

Är trött i huvudet, både på grund av allt pluggande och det faktum att den sjuka delen av min hjärna aldrig vill hålla tyst. Det snurrar runt, runt i huvudet på mig och jag påminns ständigt om att jag inte ska äta det, att jag inte ska göra så. Allt för att jag ska kunna behålla kontrollen över mig själv och mina handlingar. JAG VÅGAR INTE (vill inte?) släppa kontrollen och kasta mig ut för stupet.

Blev inget pluggande igår heller eftersom tiden bara flög iväg. Vaknade en stund innan tio, åt frukost och läste innan jag fick kasta på mig ridkläderna och rusa ner till tåget. Hann som tur var i tid till tåget (trots att jag sprang hemifrån två minuter innan det skulle komma). Ridningen gick bara bra. Hade en häst som heter Donaldo och fick sitta hela lektionen och hålla i så att han inte rusade iväg. Fast det är ju SÅ MYCKET ROLIGARE än att ha en häst som knappt går framåt.

Efter ridlektionens slut sadlade jag av och gick till tunnelbanan. Hem och duscha, sedan lunch. Hade tänkt plugga efter lunchen, men fastnade i min bok. Plötsligt ringde Johanna, som skulle komma hem till mig för myskväll, och sa att hon alldeles strax skulle hoppa in i bilen för att köra hit till Lidingö. Mötte upp henne vid Superstore, där vi inhandlade kvällens middag. Sedan hem till mig för tedrickande, bastubad, ansiktsmask, matlagning, middag, chokladätande och mys. Hade verkligen hur mysigt som helst!

Idag SKA jag plugga. Etik och livsfrågor står först på tur, sedan psykologi. Eftersom det är fars dag och bror min är hemma är planen att vi ska laga middag till vår far ikväll. Skulle egentligen ha följt med Leo på hans lillasysters födelsedagsfirande, men ibland måste man ju prioritera familjen. Känner mig lite taskig som inte följer med Leo eftersom jag lovade honom för över en vecka sedan att jag skulle följa med. Menmen, skulle känna mig lika taskig om jag struntade i fars dag så...

Är fortfarande uppfylls av hopplöshetskänslor. Trots peppande samtal med Johanna igår så kan jag inte låta bli att känna att det är kört för min del. Jag kan inte göra det jag måste för att bli fri. KAN INTE släppa min kontroll. Den finns där och JAG VILL HA DEN. Vill inte veta vad som skulle hända om jag släppte på den. Att gå upp ÄNNU MER i vikt skrämmer mig mer än något annat. Är för tjock redan som det är och med några kilo till skulle allting falla sönder.

I onsdags ägnade jag större delen av dagen åt att skriva på min psykologiuppsats. Lyckades på något märkligt vänster bli så gott som färdig och kunde, när jag styrde kosan mot Leo, känna mig nöjd med dagens insats. Förutom plugg i onsdags gick jag en promenad mitt på dagen. Och så åkte jag hem till Leo på kvällen.

Igår var historielektionen inställd. Låg alltså kvar i sängen när Leo klev upp vid sju för att åka till skolan. När jag väl lyckades trassla mig upp ur sömnens värld vid halv tio diskade jag och åt frukost innan jag tog tag i mig själv och försökte avsluta uppsatsen. Det var ju lättare sagt än gjort och jag satt mest och stirrade på skärmen och önskade att orden skulle komma till mig. Gick och köpte lunch vid halv ett, åt den och åkte sedan till Söder för en promenad i Tanto innan jag sprang till SCÄ för samtal med min behandlare. Han är bra och vi pratade om bra saker. Tyvärr är jag inte lika bra och jag har börjat tappa hoppet om att jag någonsin kommer att kunna få ett bättre förhållande till mig själv och till mat. Hur jag mycket jag än försöker frammana viljan att lämna sjukdomens värld bakom mig vill den inte riktigt infinna sig. Trots att jag önskar att jag kunde äta precis det jag är sugen på för tillfället, trots att jag önskar att vikten bara var en siffra och inte något som bestämmer vem jag är och vad jag tycker om mig själv, trots att jag önskar att jag kunde känna att det är okej att bara sitta hemma en hel dag så kan jag inte hitta viljan till att lämna kontrollen och bekräftelsen bakom mig. Jag styrs fortfarande av behovet av att känna att jag kan, att jag klarar av att kontrollera mig själv.

Efter samtalet åkte jag i alla fall hem till Leo igen och vi ägnade eftermiddagen åt att sega, handla, plugga, laga mat och sega ännu mer. Vi har en fascinerande förmåga att på något sätt använda tiden till att inte göra någonting. Skulle nog vilja sätta etiketten extremt ineffektiva på mig och Leo. Fast samtidigt tycker jag så mycket om våra stunder när vi bara ligger och pratar strunt och har det mysigt, de är värda känslan av ineffektivitet de väcker inom mig.

Idag har jag haft psykologilektion och så har jag struntat i att plugga. Hade tänkt börja med ännu en etik och livsfrågoruppgift, men har inte haft motivationen. Ska dessutom iväg och träna snart, Bodybalance är det som gäller för dagen. Aja, ska ägna kvällen åt att titta på Gladiator som jag ska göra en filmanalys på, kanske känns bättre när jag väl har tagit tag i det. Imorgon blir det etik och livsfrågor samt psykologiplugg eftersom jag har prov om en vecka.

Som sagt, ett år har gått sedan jag gick med på att bli sjukskriven från skolan, på att bo på en sluten avdelning, på att välja något annat än det jag egentligen ville. Ett jävla år och så mycket har hänt sedan dess. När jag tänker tillbaka kan jag knappt förstå att det bara har gått ett enda år sedan jag på något sätt valde att försöka förändra mitt liv. På det här året har jag:

Ja, varit inlagd på SCÄ's vårdavdelning. Det låter så allvarligt, men så sjuk var jag ju inte.
Blivit utskriven från tidigare nämnda avdelning.
Jobbat några veckor som vikarie på ett dagis.
Gjort klart mitt projektarbete och struntat i att ta studenten.
Påbörjat och avslutat behandlingen på Idun.
Gått upp alldeles för mycket i vikt, enligt mig själv.
Lärt känna Rebecka och Johanna, två underbara.
Börjat rida.
Varit i USA i tre veckor, vilket var min första längre utlandssemester på flera år.
Börjat på Komvux.
Blivit såpass frisk i kroppen (så tjock) att jag har kunnat börja träna.
Träffat en kille som jag tycker så mycket om och som tycker om mig också (!).
Insett att mina vänner faktiskt är mina vänner.

Ja, listan kan säkert göras längre, men det är det här jag kommer på just nu. Är verkligen fascinerad över hur mitt liv har förändrats sedan den där dagen då jag motvilligt och väldigt ilsket lät mig övertalas till att tillbringa det årets höstlovsvecka på Avdelningen istället för på en strand i Egypten. En vistelse som sedan förlängdes i och med att jag fick en ordinarie plats på Avdelningen. Som sagt ångrar jag fortfarande mitt beslut, tänk om jag hade fått nå mitt mål, tänk om jag faktiskt hade lyckats bli sjuk.

Nu ska jag försöka engagera mig lite i min psykologiuppsats. Gick bra på Bodyattacken. Mådde som vanligt illa under armstyrkelåten, men det är bara med träning jag kan komma förbi det illamåendet.

Den här dagen har hittills flutit förbi med både självhat och fina stunder. Kände mig (som alltid) grotesk imorse när jag klev upp. Det jag såg när jag ställde mig framför spegeln bekräftade dessutom bara mina känslor och det var med tunga steg jag gick mot köket för att stoppa i mig min frukost. Åkte till skolan för att ha historia i tre timmar och en kvart. Idag pratades det om historia på film och om filmanalysen vi ska skriva. Hade tänkt analysera Marie Antoinette, men eftersom jag upptäckte att den inte fanns på den närmaste filmuthyrningen så har jag ändrat mig och tänker analysera Gladiator istället eftersom jag har den hemma.

Efter lektionen väntade i alla fall Hanna på mig vid skolans huvudentré och efter lite funderande styrde vi stegen till Café Blå Lotus för lunch. Där blev vi sittande till någon gång efter tre innan vi knallade till Slussen och åkte åt olika håll. Var fint att sitta och filosofera på ett café med Hanna, som alltid, även om det gnager inom mig att jag har missat en massa pluggtid. Aja, nu är jag alltså hemma och om en timme kommer jag att befinna mig på Sportlife Lidingö för ett pass Bodyattack. Måste erkänna att jag inte alls känner mig sugen, men jag vet att jag kommer att bli riktigt arg på mig själv om jag inte går. Nej, det är bara för mig att ta mig i kragen och traska bort till träningslokalerna för att svettas i en timme. Därefter hem och duscha och äta middag innan jag återigen ska försöka hitta rätt ord till min psykologiuppsats.

Vet ni? Jag är så jävla trött på att vara jag. Mina tankar är ett kaotiskt virrvarr som inte går att trassla upp och att samtidigt hantera att jag måste leva med den kropp jag har är tortyr. För exakt ett år sedan (på dagen) gick jag med på att bli inlagd på SCÄ's vårdavdelning för andra gången. Vet inte om jag ska fira eller sörja den här dagen. Sörja för att jag fortfarande hatar mig själv för att jag inte stod emot allas tjat. Trots att det är hemskt önskar jag lika hett nu som då att jag hade nått mitt mål. Jag anser fortfarande att jag aldrig var tillräckligt sjuk, knappt ens att jag var sjuk. Hade jag varit sjuk på riktigt hade jag inte gått med på inläggningen och jag hade absolut inte börjat äta där och då.

Aja, gjort är gjort och det finns inget jag kan göra för att vrida tillbaka tiden. Istället måste jag leva med mitt beslut, men jag undrar om jag någonsin kommer att förlåta mig själv för att jag fattade just det beslutet. Jag måste dessutom leva med att jag aldrig aldrig kommer att få väga i närheten så lite som jag önskar, jag kommer aldrig att få ställa mig på vågen igen och se de siffror jag kan tycka är okej. Istället ser jag bara siffror som äcklar mig eftersom det är siffrorna som bevisar att jag inte kunde stå emot, siffrorna som bevisar att jag inte kan stå emot.

Nu är det dags för mig att byta om. Gaaah, jag orkar inte gå ut. Vill gå och lägga mig!

Nu var det längesedan jag bloggade och jag chockas av att det faktiskt är så att folk går in och kollar på min blogg fortfarande. Vet egentligen inte varför jag inte har bloggat, det har nog bara inte känts rätt. Inte beror det på att jag inte har haft tid i alla fall, om jag sa något sådant skulle jag ljuga. Kanske kan det bero på att jag har varit tröttare än trött och helst av allt bara velat sova (även om jag inte har sovit hela tiden).

I vilket fall som helst hade jag höstlov förra veckan och det spenderades i stallet. Jajamensan, jag hade, töntigt nog, anmält mig till ett dagridläger för vuxna på Östermalms Ridskola i hopp om att kanske utveckla mina färdigheter i sadeln. Tror till och med att jag gjorde det, eller nä, kanske inte. Något lärde jag mig säkert, men mest av allt blev jag trött. Fick så gott som släpa mig från stallet till tunnelbanan efter att dagens sista ridpass var avslutat och väl hemma gjorde jag så lite som möjligt. Hade tänkt vara duktig och skriva massor på min psykologiuppsats, men efter ett fruktlöst besök på Lidingö Stadsbibliotek på måndagskvällen dog min motivation och jag sket helt enkelt i att plugga.

Annars sov jag hos Leo onsdag till torsdag och lördag till söndag. Är så fint att vara hos honom, att vara med honom. Han lyser upp i allt det mörka som finns inom mig. Vi är ganska tråkiga och tittar på en massa filmer och pratar strunt, men det gör mig ingenting för jag får vara med honom. Fanns vissa planer på att gå ut och äta med Leos kompis och kompisens flickvän i lördags, men de planerna rann ut i sanden och blev till en kväll med hämtmat och filmtittande för mig och Leo.

Idag har jag varit ganska produktiv, eller i alla fall mer produktiv än vad jag var förra veckan. Klev upp runt nio, åt frukost, läste i en bok. Vid halv elva tog jag tag i mig själv och flyttade ut till vardagsrumssoffan tillsammans med en massa psykologiböcker samt datorn. Där satt jag en lång stund och skrev om borderline personlighetsstörning och lite om psykodynamisk terapi vid nämnda personlighetsstörning. Därefter gick jag ut på en promenad som avslutades med köp av hö till monstret samt köp av lunch till mig. Hem, äta lunch, städa kaninbur, skriva mer uppsats och sedan styrde jag stegen mot Lidingös Centrum där jag besökte alla affärer av intresse ungefär två gånger var innan jag lyckades införskaffa en födelsedagspresent till min underbara Hanna som fyllde år i lördags och som jag ska luncha med imorgon. Är inte helt nöjd med presenten, men inte heller helt missnöjd.

Imorgon är det skola igen, historia. Hade examination torsdagen innan lovet och den examinationen fick jag omdöme på under lovet. Eftersom resultatet var många gånger bättre än väntat så känner jag mig relativt positivt inställd till historian så det ska inte bli alltför tungt att ha lektion imorgon. Efter lektionen ska jag dessutom, som sagt, luncha med Hanna och det kan inte bli annat är bra.