Det är okej
Det ligger på lur inom mig efter fikan, men det gick bra! Blev en gullig blåbärspaj, fast det var mest god pajdeg. Skönt att träffa Hanna också. Hon är fin. Ler fortfarande när jag tänker på min prinsessa.
Sitter och väntar på att resten av familjen ska bli klara med middagen. De hade redan börjat när jag kom hem så jag äter när de är klara. Kommer i alla fall vara skönt att få äta själv i lugn och ro. Bara det är någon hemma som kan stötta så känns det bra att äta själv. Det är värre när jag är helt ensam.
Längtar efter att jag ska bli fri. Att jag ska slippa från mitt underbara helvete. För det är precis vad det är! Ett helvete där jag vill vara. Ändå vill jag därifrån för jag vill ju faktiskt bli fri. Låta livet bli enklare och fyllt med enkla problem, problem som inte berör varenda minut av livet.
Är glad för alla fina råd, tips och pepp jag får höra från alla håll och kanter. Den värmer och gör att jag faktiskt har börjat våga kämpa. Känner att hoppet kan få börja gro ibland. Att det finns fler som låter hoppet gro. Kanske är jag inte den enda som får höra att jag är värdelös för att jag inte följer den där rösten, kanske finns det fler som gör det.
Tänk vad några ord kan göra för att få allt att vända. Det ska gå nu. Helt klart ska det gå. Trots att paniken finns där hela tiden så ska det gå. Känner den inom mig tillsammans med tröttheten, men jag vet att jag kan klara det och att det är OKEJ att klara det.
Sitter och väntar på att resten av familjen ska bli klara med middagen. De hade redan börjat när jag kom hem så jag äter när de är klara. Kommer i alla fall vara skönt att få äta själv i lugn och ro. Bara det är någon hemma som kan stötta så känns det bra att äta själv. Det är värre när jag är helt ensam.
Längtar efter att jag ska bli fri. Att jag ska slippa från mitt underbara helvete. För det är precis vad det är! Ett helvete där jag vill vara. Ändå vill jag därifrån för jag vill ju faktiskt bli fri. Låta livet bli enklare och fyllt med enkla problem, problem som inte berör varenda minut av livet.
Är glad för alla fina råd, tips och pepp jag får höra från alla håll och kanter. Den värmer och gör att jag faktiskt har börjat våga kämpa. Känner att hoppet kan få börja gro ibland. Att det finns fler som låter hoppet gro. Kanske är jag inte den enda som får höra att jag är värdelös för att jag inte följer den där rösten, kanske finns det fler som gör det.
Tänk vad några ord kan göra för att få allt att vända. Det ska gå nu. Helt klart ska det gå. Trots att paniken finns där hela tiden så ska det gå. Känner den inom mig tillsammans med tröttheten, men jag vet att jag kan klara det och att det är OKEJ att klara det.
"Riktig" fika
Snart ska jag träffa Hanna och då ska vi ta en "riktig" fika. Är väldigt nervös, hoppas att jag kommer att lyckas välja något och att jag sedan får ner middagen ikväll också. Hoppas också att jag inte ska sitta och räkna på allting sedan utan bara försöka tänka på att det är gott, normalt och fritt.
Har stressat igenom två skolgrejer sedan jag kom hem. Hoppas få dem redovisade imorgon så att jag är klar med det innan lovet. Efter lovet blir det ännu en stressvecka med prov och essäskrivning så jag vill bli klar med det som är liksom.
Helt slut i huvudet just nu. Hade det inte varit Hanna jag ska träffa strax skulle jag nog inte ha orkat träffa någon. Vill helst bara sova. Sova bort tiden så att den försvinner. Sov så fruktansvärt gott imorse och när jag klev upp gick tiden så långsamt, så långsamt. Hatar den.
Mår inte riktigt bra. Är jättejobbigt att vara i skolan, att hela tiden kämpa. Jag bär liksom två tunga lass på mina axlar eftersom jag vill och inte vill så mycket. Önskar att någon kunde bära alla bördor åt mig en stund så att jag fick vila lite. Så att jag kunde få känna mig fri, lätt och trygg nu när jag försöker komma bort från min trygga mur. Istället får jag släpa på allting själv och jag blir bara mer och mer trött på allting.
Rapport om fikan senare!!
Har stressat igenom två skolgrejer sedan jag kom hem. Hoppas få dem redovisade imorgon så att jag är klar med det innan lovet. Efter lovet blir det ännu en stressvecka med prov och essäskrivning så jag vill bli klar med det som är liksom.
Helt slut i huvudet just nu. Hade det inte varit Hanna jag ska träffa strax skulle jag nog inte ha orkat träffa någon. Vill helst bara sova. Sova bort tiden så att den försvinner. Sov så fruktansvärt gott imorse och när jag klev upp gick tiden så långsamt, så långsamt. Hatar den.
Mår inte riktigt bra. Är jättejobbigt att vara i skolan, att hela tiden kämpa. Jag bär liksom två tunga lass på mina axlar eftersom jag vill och inte vill så mycket. Önskar att någon kunde bära alla bördor åt mig en stund så att jag fick vila lite. Så att jag kunde få känna mig fri, lätt och trygg nu när jag försöker komma bort från min trygga mur. Istället får jag släpa på allting själv och jag blir bara mer och mer trött på allting.
Rapport om fikan senare!!
Överrösta
Jag vill inte gå till skolan imorgon. Inte alls! Jag vill vara hemma och jag vill att det ska vara varmt och fint vårväder så att jag kan sitta ute och mysa. Precis det vill jag, men det kan jag ju bara drömma om för jag måste gå till skolan imorgon säger mamma. Orkar bara inte. Jag orkar ju ingenting. Fast det har jag bara mig själv att skylla för, men ändå.
Det känns verkligen inte bra nu, men jag ska försöka tänka tvärtemot. Plötsligt kanske jag lyckas överrösta mina tankar!!
Det känns verkligen inte bra nu, men jag ska försöka tänka tvärtemot. Plötsligt kanske jag lyckas överrösta mina tankar!!
Orkar inte höra
Alltid samma sak, om och om igen.
Är så trött på mina tankar, snälla stäng av dem.
Förståelse
Söker förståelse där jag tror att den finns. Är så mycket jag bara vill säga, som måste få komma ut. Får det inte komma ut tror jag att jag till slut kommer att sprängas. Känner mig som en bomb som tickar, närmare och närmare smällen, för att sedan fördröjas lite när jag tror att jag blir förstådd. Hoppas att jag blir förstådd den här gången för i sådana fall tror jag att jag kan klara av det.
Orkar inte sitta framför TVn. Det kryper i hela kroppen och jag får så jobbigt att andas. Mamma och pappa blir besvikna när jag går, men jag klarar bara inte av att sitta där. Vill ha närhet, men flyr ifrån den. Vet inte hur nära jag ska komma. Vet inte hur mycket jag ska våga visa.
Tror att jag ska gå och lägga mig efter Svenska Hollywoodfruar. Då blir det imorgon snabbare och jag kan få ro snabbare, tror jag. Är så trött att jag säkert kommer att somna på en gång. Hoppas i alla fall på det. Ska upp tidigt, tidigt imorgon eftersom jag ska vara på SCÄ klockan åtta. Usch och fy.
Okej, det här inlägget är grymt osammanhängande och ointressant, men aja.
Orkar inte sitta framför TVn. Det kryper i hela kroppen och jag får så jobbigt att andas. Mamma och pappa blir besvikna när jag går, men jag klarar bara inte av att sitta där. Vill ha närhet, men flyr ifrån den. Vet inte hur nära jag ska komma. Vet inte hur mycket jag ska våga visa.
Tror att jag ska gå och lägga mig efter Svenska Hollywoodfruar. Då blir det imorgon snabbare och jag kan få ro snabbare, tror jag. Är så trött att jag säkert kommer att somna på en gång. Hoppas i alla fall på det. Ska upp tidigt, tidigt imorgon eftersom jag ska vara på SCÄ klockan åtta. Usch och fy.
Okej, det här inlägget är grymt osammanhängande och ointressant, men aja.
Försvinn tid
Tiden går långsamt. Kan det inte bli imorgon? Jag orkar inte vänta på den jävla ******!
Riktigt snurrig dag idag. Känner mig helt borta i huvudet och vill bara att dagen ska ta slut. Har varit hos dietisten och sedan skolan. Svenska och historia. Nu sitter jag på mammas jobb och väntar på att hon ska bli klar med det utvecklingssamtal hon har med några föräldrar till något litet barn.
Ikväll är det Svenska Hollywoodfruar och jag ska titta. Ska nog titta på Top Model också, börjar ju en ny säsong idag. Försöker verkligen planera upp min tid så att den ska gå snabbare så att det blir imorgon någon gång. Tur att det jag väntar på är tidigt på morgonen så att jag får det avklarat och slipper det sedan.
Fan vad jobbigt allting är.
Riktigt snurrig dag idag. Känner mig helt borta i huvudet och vill bara att dagen ska ta slut. Har varit hos dietisten och sedan skolan. Svenska och historia. Nu sitter jag på mammas jobb och väntar på att hon ska bli klar med det utvecklingssamtal hon har med några föräldrar till något litet barn.
Ikväll är det Svenska Hollywoodfruar och jag ska titta. Ska nog titta på Top Model också, börjar ju en ny säsong idag. Försöker verkligen planera upp min tid så att den ska gå snabbare så att det blir imorgon någon gång. Tur att det jag väntar på är tidigt på morgonen så att jag får det avklarat och slipper det sedan.
Fan vad jobbigt allting är.
Sluta
JAG VILL INTE MER.
Förbudet
Finns så mycket som är förbjudet, som jag inte får göra. Äta till exempel. Fast det förbudet bryter jag mot. Det svåra är då att gå emot alla andra förbud. Att orka pressa mig själv förbi det yttersta för att nå bortom förbuden. Jag orkar inte det. Därför gör jag som förbuden vill och kryper ihop på mitt rum, rädd för att vara ensam samtidigt som jag inte vågar, inte får vistas med andra.
Måste ju orka gå emot alla förbud, annars kommer någonting alltid ligga kvar och spöka. Ändå är det så svårt, trots att jag vet att jag borde. Trots att mamma och pappa verkligen har börjat försöka igen. De ber mig komma, men jag säger nej. Jag och den, vi är ett då och den vill inte att jag ska må bra. Alltså tvingar den mig att ligga kvar och bli straffad för att jag bröt mot FÖRBUDET.
Visserligen måste jag ju börja någonstans, men jag kommer aldrig att vinna om jag inte slår ner alla hinder. Bara för jag slår på ett hinder betyder det inte att jag slår på alla de andra, tyvärr. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, så är det inte på det sättet. Istället måste jag när jag slagit ner ett hinder slå ner nästa. Och när jag nästa gång bryter mot FÖRBUDET måste jag börja om med att slå ner hindren eftersom de ständigt reser sig upp.
Jag har en lång väg kvar, muren står fortfarande stadigt och mörkret runt omkring, den är fortfarande lika kompakt. Ändå fortsätter jag att banka och slå. Forsätter att låta mina händer slås blodiga mot den hårda stenen. Jag vet inte vilken dag jag kommer att slå hål på muren, men den dagen kommer såren på mina sönderslagna händer att börja läka. Sakta, sakta kommer det att läka, för den dagen kommer jag inte att behöva slå lika hårt hela tiden för att kunna skapa nya hål i muren.
Det enda problemet är att muren verkar så trygg.
Måste ju orka gå emot alla förbud, annars kommer någonting alltid ligga kvar och spöka. Ändå är det så svårt, trots att jag vet att jag borde. Trots att mamma och pappa verkligen har börjat försöka igen. De ber mig komma, men jag säger nej. Jag och den, vi är ett då och den vill inte att jag ska må bra. Alltså tvingar den mig att ligga kvar och bli straffad för att jag bröt mot FÖRBUDET.
Visserligen måste jag ju börja någonstans, men jag kommer aldrig att vinna om jag inte slår ner alla hinder. Bara för jag slår på ett hinder betyder det inte att jag slår på alla de andra, tyvärr. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, så är det inte på det sättet. Istället måste jag när jag slagit ner ett hinder slå ner nästa. Och när jag nästa gång bryter mot FÖRBUDET måste jag börja om med att slå ner hindren eftersom de ständigt reser sig upp.
Jag har en lång väg kvar, muren står fortfarande stadigt och mörkret runt omkring, den är fortfarande lika kompakt. Ändå fortsätter jag att banka och slå. Forsätter att låta mina händer slås blodiga mot den hårda stenen. Jag vet inte vilken dag jag kommer att slå hål på muren, men den dagen kommer såren på mina sönderslagna händer att börja läka. Sakta, sakta kommer det att läka, för den dagen kommer jag inte att behöva slå lika hårt hela tiden för att kunna skapa nya hål i muren.
Det enda problemet är att muren verkar så trygg.
Stora frågor utan svar?
Vem är jag?
Hur ska jag vara?
Vilken är min identitet?
Och det sämsta man kan säga till mig har jag fått höra idag.
Mår skit.
Hur ska jag vara?
Vilken är min identitet?
Och det sämsta man kan säga till mig har jag fått höra idag.
Mår skit.
PANIK
VAD HAR JAG GJORT?!?!?!
Yrar
Mina beslut växlar i samma takt som klockans sekundvisare tickar. Jag blir alldeles yr av att ständigt svaja fram och tillbaka. Det jag tänker i ena stunden, det jag bestämmer då, är som bortblåst i nästa. Hela tiden vill det andra i mig styra, bestämma och det andra vill hela tiden tvärt emot det jag redan har bestämt.
Någon skulle verkligen behöva stå och banna mig och mina tankar, för jag klarar inte av det själv. Inte helt i alla fall. Klarar det till en viss gräns, men sedan är det stopp. Jag försöker och jag försöker, tänker den andra tanken hela tiden för att överrösta rösten som vill att jag ska välja fel. Ändå tränger den igenom och tjatar tills den får sin vilja igenom.
JAG ORKAR INTE SJÄLV.
Skola idag, men bara en lektion. Den enda lektionen var svenska och jag pratade svamligt om Avskedvalsen för att sedan, galet nervös, läsa upp min lilla dikt. Efter det åkte jag till sjukgymnasten. Fick massage och övningar så att jag ska kunna slappna av mer.
Någon skulle verkligen behöva stå och banna mig och mina tankar, för jag klarar inte av det själv. Inte helt i alla fall. Klarar det till en viss gräns, men sedan är det stopp. Jag försöker och jag försöker, tänker den andra tanken hela tiden för att överrösta rösten som vill att jag ska välja fel. Ändå tränger den igenom och tjatar tills den får sin vilja igenom.
JAG ORKAR INTE SJÄLV.
Skola idag, men bara en lektion. Den enda lektionen var svenska och jag pratade svamligt om Avskedvalsen för att sedan, galet nervös, läsa upp min lilla dikt. Efter det åkte jag till sjukgymnasten. Fick massage och övningar så att jag ska kunna slappna av mer.
Socker - Kent
Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
...och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i Saint-Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z-3
I en värld av Idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
Eller nåt helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej...
Ingen, ingen, ingen, ingen hör...
Tomrum
Ensam i mörkret, vet inte vart jag ska ta vägen. Vill bara gå bakåt till det som har varit. Har förlorat så mycket av viljan, samtidigt som jag också vunnit en massa vilja. Ändå är det som om jag faller och faller. Är så rädd. Rädd för att tappa kontrollen, rädd för att tappa bort mig själv, rädd för att gå upp i vikt.
Dessutom är jag trött. Står på egna ben som inte riktigt orkar bära upp hela mig. Svajar fram och tillbaka utan någon som ger mig stöd. Vågar dock inte visa något för jag vill inte göra någon besviken. Varje svaghet jag visar upp är en förlust enligt alla andra, oaccepatebelt. Alltså är det bara att försöka stå rakt, trots svajandet och hoppas att det blir bättre.
Ostadigheten gör mig trött. Tillsammans med skolan gör den att alla mina krafter tar slut. När krafterna är slut, jaa, då faller jag. Eftersom jag slår på muren håller den inte för när jag faller, vill inte hålla för mig, utan den låter mig falla ner i ett tomrum där ingenting är säkert.
Skola idag, som vanligt. Först samhälle, som var väldigt spännande, och sedan engelska. Sitter nu och väntar på att Freddie ska ringa så att vi kan strukturera upp vår ledaranalys. Och så väntar jag på att det ska bli dags att äta mellis och på att någon ska komma hem.
Knäpp
Fel val som vanligt.
Hur jävla värdelös och förstörd får man egentligen bli?! Jag orkar inte mer och ändå fortsätter jag.
Hur jävla värdelös och förstörd får man egentligen bli?! Jag orkar inte mer och ändå fortsätter jag.
Om ändå...
Om jag ändå kunde förklara för någon hur jag känner.
Övertalning
Blir bara tröttare och tröttare. Har i alla fall ledigt imorgon och då ska jag ta det lugnt. Tänker göra som jag ska och försöka känna att det är det RÄTTA. Att det ska vara så svårt att tro på det alla säger. Är svårt att tro att jag är värdefull när jag hör det, men blir ändå så glad när jag någon säger det till mig. Har fruktansvärt svårt att tro på att jag kommer vara fin och må bra när jag har "minskat min undervikt". Känner mig så förvirrad hela tiden.
Måndagens vikt var både positiv och negativ för mig. Tänk vad några siffror på en våg kan påverka min syn på allting. Så jävla fånigt, men ändå så viktigt för mig. Borde verkligen inte bry mig, borde sluta tänka på vad jag väger för DET SPELAR JU EGENTLIGEN INGEN ROLL.
Det bara snurrar i hela mitt huvud just nu. Mådde illa i skolan i slutet av dagen. All energi bara tog slut, poff. Satt och längtade hem, planerade vad jag skulle göra hemma. Helt underbart att komma hem, men nu sitter jag som vanligt och stressar inför middagen. Bättre än igår i alla fall. Fläskpannkaka är så brutalt. Pasta med tonfisk och tomatsås känns liksom lite bättre. Vet inte varför, men det känns inte som att den rätten är mer "vanlig". Måste dessutom äta ordentligt ikväll eftersom det kommer att gå väldigt mycket bakåt annars.
Längtar verkligen efter imorgon. Att få vara hemma och ta det lugnt. Ska försöka ta tag i mig själv och söka lite jobb. Hoppas på att få något inom en inte alltför lång framtid. Vill ha lite extra pengar så att jag kan köpa det jag vill ha (och ja, jag är en typisk människa i ett konumtionssamhälle...). I och för sig får och borde jag inte köpa kläder, men vill till exempel ha en ny sjal och det kan jag ju faktiskt köpa eftersom det inte finns någon storlek på sjalar.
Haha, det är det enda som känns positivt med att gå upp i vikt, jag kommer att få nya kläder. I övrigt känns det ju bara skit. Men som sagt, det spelar ingen roll vad man väger. Kan jag ju i alla fall försöka intala mig.
Måndagens vikt var både positiv och negativ för mig. Tänk vad några siffror på en våg kan påverka min syn på allting. Så jävla fånigt, men ändå så viktigt för mig. Borde verkligen inte bry mig, borde sluta tänka på vad jag väger för DET SPELAR JU EGENTLIGEN INGEN ROLL.
Det bara snurrar i hela mitt huvud just nu. Mådde illa i skolan i slutet av dagen. All energi bara tog slut, poff. Satt och längtade hem, planerade vad jag skulle göra hemma. Helt underbart att komma hem, men nu sitter jag som vanligt och stressar inför middagen. Bättre än igår i alla fall. Fläskpannkaka är så brutalt. Pasta med tonfisk och tomatsås känns liksom lite bättre. Vet inte varför, men det känns inte som att den rätten är mer "vanlig". Måste dessutom äta ordentligt ikväll eftersom det kommer att gå väldigt mycket bakåt annars.
Längtar verkligen efter imorgon. Att få vara hemma och ta det lugnt. Ska försöka ta tag i mig själv och söka lite jobb. Hoppas på att få något inom en inte alltför lång framtid. Vill ha lite extra pengar så att jag kan köpa det jag vill ha (och ja, jag är en typisk människa i ett konumtionssamhälle...). I och för sig får och borde jag inte köpa kläder, men vill till exempel ha en ny sjal och det kan jag ju faktiskt köpa eftersom det inte finns någon storlek på sjalar.
Haha, det är det enda som känns positivt med att gå upp i vikt, jag kommer att få nya kläder. I övrigt känns det ju bara skit. Men som sagt, det spelar ingen roll vad man väger. Kan jag ju i alla fall försöka intala mig.
Ledsen
Varför kan jag inte bara göra rätt?
Känner mig så värdelös.
Väntan och väntan
JAG. ÄR. SÅ. TRÖTT.
Det är inte roligt alls att vara såhär trött. Orkar inte göra någonting just nu, annat än att klicka runt på datorn och känna mig dum. Borde egentligen plugga engelska, men det känns som att hjärnan har fått nog med skola för idag. Ska i och för sig ändå göra engelskan, men det är så svårt att komma igång.
Klev upp klockan tjugo över sex och var superpigg. Möte på SCÄ, gick väl bra. Beror på hur man ser det. Väntan på skola, väntan på lunch, väntan på historia, väntan på att sluta, väntan på Beata, väntan på att mamma skulle komma och hämta mig. Till sist, efter all denna väntan så är jag nu äntligen hemma och har precis titta på intervju med syssling Zebastian Modin som kom tre i längsprint i Paralympics!
Fan att det ska vara så svårt att bli fri. Jag vill ju inget annat och ändå backar jag. Hur fel kan det gå liksom? Jag HATAR att jag överhuvudtaget kom till den här punkten. Varför är jag så himla envis? Önskar att jag bara kunde släppa saker och ta itu med annat istället för att gnata på om samma sak hela tiden.
Stressad inför middagen, trots att det är en timme och tjugo minuter kvar ungefär. Jag blir ännu tröttare.
Det är inte roligt alls att vara såhär trött. Orkar inte göra någonting just nu, annat än att klicka runt på datorn och känna mig dum. Borde egentligen plugga engelska, men det känns som att hjärnan har fått nog med skola för idag. Ska i och för sig ändå göra engelskan, men det är så svårt att komma igång.
Klev upp klockan tjugo över sex och var superpigg. Möte på SCÄ, gick väl bra. Beror på hur man ser det. Väntan på skola, väntan på lunch, väntan på historia, väntan på att sluta, väntan på Beata, väntan på att mamma skulle komma och hämta mig. Till sist, efter all denna väntan så är jag nu äntligen hemma och har precis titta på intervju med syssling Zebastian Modin som kom tre i längsprint i Paralympics!
Fan att det ska vara så svårt att bli fri. Jag vill ju inget annat och ändå backar jag. Hur fel kan det gå liksom? Jag HATAR att jag överhuvudtaget kom till den här punkten. Varför är jag så himla envis? Önskar att jag bara kunde släppa saker och ta itu med annat istället för att gnata på om samma sak hela tiden.
Stressad inför middagen, trots att det är en timme och tjugo minuter kvar ungefär. Jag blir ännu tröttare.
Inte rätt
Just nu känns verkligen ingenting rätt. Har ingen aning om vad jag vill och har lite småpanik över morgondagen. Ångest efter all mat idag dessutom och över att jag inte vet vad jag ska ta till kvällsmellis. Känns som att mina tankar kretsar ÄNNU mer runt mat nu än vad de någonsin har gjort. Blir alldeles tokig. Orkar inte med alla dessa tankar längre.
Hade dock mysigt med Hanna idag. Vi var på Vurma och åt varsin smaskig macka. Något positivt denna dag med gräsligt väder och värsta tjockiskänslorna. Jag vill ju bara få känna mig fin och att jag betyder något. Suck för mig.
Imorgon är det måndag och skola. Svenska och historia. Ska släpa med mig datorn så att jag kan sitta och plygga när jag varit och tagot vikten hos Elisabeth innan jag börjar. Fanfanfan, jag hatar att ta vikten, men får jag inte veta den blir ångesten ÄNNU värre.
Stresskänslorna är verkligen totala. Jag orkar inte den här kvällen. Vill bara gå och lägga mig så att det blir imorgon och så att jag ka få vara lite lugn. Längtar efter känslan av befrielse efter att jag tagit vikten. Är dock på osäker den här veckan på hur det gått att jag inte vet vart jag ska ta vägen!
Syssling i paralympixfinal på längdskidor. Spännande värre... Tänk om han skulle ta medalj, coolt!
Jag vill...
... kunna äta utan att få ångest.
... kunna äta mat med sås.
... slippa tänka på mat och kalorier hela tiden.
... kunna äta allt det jag vill.
... sluta bry mig om hur smal eller tjock jag är.
... tycka att livet är underbart oftare än vad jag tycker att det är hemskt.
... våga lita på mig själv och på andra.
... sluta tycka att jag är värdelös.
... kunna tycka att jag är viktig och kanske till och med behövs.
... inte vara i så stort behov att ha kontroll hela tiden.
... BLI FRI.
... kunna äta mat med sås.
... slippa tänka på mat och kalorier hela tiden.
... kunna äta allt det jag vill.
... sluta bry mig om hur smal eller tjock jag är.
... tycka att livet är underbart oftare än vad jag tycker att det är hemskt.
... våga lita på mig själv och på andra.
... sluta tycka att jag är värdelös.
... kunna tycka att jag är viktig och kanske till och med behövs.
... inte vara i så stort behov att ha kontroll hela tiden.
... BLI FRI.
Hate it
ÅNGEST!
Solsken
Förstörde Gustafs födelsedagsmiddag igår genom att få panik över hur mycket sås servitrisen hällde över min mat. Jag skulle ju inte förstöra. Skulle jag bara vara tyst och äta, göra det till en fin födelsedag för Gustaf. Ikväll ska jag i alla fall inte förstöra när släkten är här. Tänker dock byta riset på naan bröd istället! Mycket godare än ris. Ska bara se om det är okej att äta det, så att det inte är FÖR onyttigt... Det får bli naan bröd.
Annars så är jag UTSKRIVEN från DVEA och ska börja skolan nästa vecka. Både skönt och lite panikkänsla över det hela. Ska bli konstigt och jobbigt att börja skolan igen på heltid. Samtidigt ska det bli skönt att hänga med. Dessutom är det jobbigt att veta att jag nu ska klara ALLTING själv. Hela veckorna. Fast jag har blivit så mycket bättre på det att det borde gå bra.
Fint väder är det ute också. Strålande sol och varmt. Har städat kaninbruen och funderar på om jag ska vara så duktig att jag pluggar lite samhällskunskap. Hmm, vet inte om jag ska göra det idag eller imorgon. Kanske ska göra nåde och så blir det inte så mycket på samma gång! Shit vad jag svamlar, har egentligen ingenting intressant att säga.
Jobbar stenhårt med mitt långsamma farväl. Har frågat mamma om hon vil göra något mysigt med mig. Yasuragi föreslog hon då och det skulle inte göra mig någonting! Skulle vilja gå på Halv Grek Plus Turk med henne också. Skulle vara så mysigt att göra något bara hon och jag utan att det handlar om att hon måste TVINGA mig att äta.
Annars så är jag UTSKRIVEN från DVEA och ska börja skolan nästa vecka. Både skönt och lite panikkänsla över det hela. Ska bli konstigt och jobbigt att börja skolan igen på heltid. Samtidigt ska det bli skönt att hänga med. Dessutom är det jobbigt att veta att jag nu ska klara ALLTING själv. Hela veckorna. Fast jag har blivit så mycket bättre på det att det borde gå bra.
Fint väder är det ute också. Strålande sol och varmt. Har städat kaninbruen och funderar på om jag ska vara så duktig att jag pluggar lite samhällskunskap. Hmm, vet inte om jag ska göra det idag eller imorgon. Kanske ska göra nåde och så blir det inte så mycket på samma gång! Shit vad jag svamlar, har egentligen ingenting intressant att säga.
Jobbar stenhårt med mitt långsamma farväl. Har frågat mamma om hon vil göra något mysigt med mig. Yasuragi föreslog hon då och det skulle inte göra mig någonting! Skulle vilja gå på Halv Grek Plus Turk med henne också. Skulle vara så mysigt att göra något bara hon och jag utan att det handlar om att hon måste TVINGA mig att äta.
Romantiken
I avskedets bitterljuva trånad
Jag ser min älskad rodna
Vi blundar mot solens sista strålar
Som kastar sitt sken över vita vågor
Som gnistrande pärlor faller tårarna
Längs min älskades kind
Våldsamt min älskade slits ifrån mig
När jag famlar efter att hålla henne kvar
Aldrig kommer jag att glömma
Hur vattnet smekte mina fötter
Alltid kommer jag att minnas henne
Hon som satte mitt hjärta i brand
Avskedets stund är som en längtan
Längtan till en annan tid
En tid då avskedet ännu inte är nära
Lite skolarbete... Här är en dikt som ska vara romantisk och som ska vara inspirerad av Avskedsvalsen av Chopin. Påminner lite om mitt avsked jag jobbar med just nu. Kanske är det lite mer utdraget men ack så våldsamt. Har dessutom bytt ut "honom" till "henne"...
http://www.youtube.com/watch?v=t6LMrGp_8TI Avskedsvalsen... Lyssna och tyck till om ni tycker att det passar.
Utanför muren
Det går så fort och jag är rädd. Snabbare och snabbare snurrar världen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Är ju äntligen (eller något) på väg "framåt", men till vilket pris? Saknar kicken jag får när jag lyckas hålla kontrollen intakt. Visst är det på något sätt enklare att inte hela tiden behöva kämpa emot alla runt omkring, men ändå. Ändå finns rösten där och vill att jag ska ägna hela mitt liv åt den. Vilket jag nog fortfarande gör, fast på ett helt annat sätt än förr.
Ständigt kretsar mina tankar runt det som rösten viskar. Bara när jag inte gör som rösten säger skriker den. Den skriker så att det gör ont. Därför föredrar jag när den viskar. Trots det trotsar jag den nu. Hela tiden trotsar jag den trots att den vill att jag stannar bakom muren. Bakom min mur som skyddar mig från det okända, som ger mig ro. Utanför är allting bara ett okänt inferno där jag inte får ro att vila.
Trots röstens skrik och trots min stora skräck för det okända och för det okontrollerade ska jag ge det en chans. Jag ska och vågar pröva vägarna som slingrar sig utanför muren som jag aldrig har gått på tidigare. Ibland är de så mörka att jag måste krypa långsamt för att kunna hålla mig på stigen. Andra gånger lyser de upp en smula och jag kan ta mig fram snabbare. Läge och längre från min trygga mur går jag på de okända stigarna. Helst vill jag vända och gå tillbaka. Laga alla hål i muren och krypa ihop där bakom och känna mig trygg, men det är förbjudet.
Är trött så trött, men jag fortsätter att banka på muren för att få nya hål att uppstå. Jag kravlar mig ut genom de hål jag lyckas åstadkomma och går på okända vägar. Sedan springer jag blixtsnabbt tillbaka till muren och blir innesluten av tryggheten för att bara en liten stund senare återigen börja banka på muren.
Ständigt kretsar mina tankar runt det som rösten viskar. Bara när jag inte gör som rösten säger skriker den. Den skriker så att det gör ont. Därför föredrar jag när den viskar. Trots det trotsar jag den nu. Hela tiden trotsar jag den trots att den vill att jag stannar bakom muren. Bakom min mur som skyddar mig från det okända, som ger mig ro. Utanför är allting bara ett okänt inferno där jag inte får ro att vila.
Trots röstens skrik och trots min stora skräck för det okända och för det okontrollerade ska jag ge det en chans. Jag ska och vågar pröva vägarna som slingrar sig utanför muren som jag aldrig har gått på tidigare. Ibland är de så mörka att jag måste krypa långsamt för att kunna hålla mig på stigen. Andra gånger lyser de upp en smula och jag kan ta mig fram snabbare. Läge och längre från min trygga mur går jag på de okända stigarna. Helst vill jag vända och gå tillbaka. Laga alla hål i muren och krypa ihop där bakom och känna mig trygg, men det är förbjudet.
Är trött så trött, men jag fortsätter att banka på muren för att få nya hål att uppstå. Jag kravlar mig ut genom de hål jag lyckas åstadkomma och går på okända vägar. Sedan springer jag blixtsnabbt tillbaka till muren och blir innesluten av tryggheten för att bara en liten stund senare återigen börja banka på muren.
Jobbigt
Jag vill inte vara ensam ikväll, men hela familjen kommer att vara borta alltså blir jag ensam. Orkar inte äta en till måltid själv. Har faktiskt ätit lunch och två mellanmål själv nu. Och nu kommer jag dessutom få äta kvällsmellis själv också. JAG ORKAR INTE ENSAM. Fast jag kan ju inte göra något åt det. Får helt enkelt stå ut.
f'virrad
Åhh, det känns så mycket skit men samtidigt känns allting bra. Jag vet liksom inte vad jag känner och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker leva, försöker hålla ångesten inne. Ibland går det och ibland går det inte. Jag vet att jag nog egentligen mår bättre av att hålla ångesten inne eftersom om jag släpper ut den blir allting ÄNNU värre än vad det egentligen är. Samtidigt är det väldigt jobbigt att hålla allting inom mig. Då bultar och slår allting för att få komma ut och jag blir gräsligt trött.
Har varit i skolan idag och det blir jag också sjukt trött av. Vill helst bara gå och lägga mig när jag kommer hem. Fast idag blev det historieplugg eftersom det är prov imorgon. Ska alldeles strax plugga lite till innan Svenska Hollywoodfruar börjar. Haha, kan verkligen inte låta bli att titta på det programmet. De är så sjukt snurrade. Eller, Maria Montezami är ganska gullig, fast snurrig. Resterande är ju inte direkt vad jag skulle kalla gulliga...
Blablabla, jag babblar bort det här inlägget nu. Vet i alla fall inte vad jag känner och jag HATAR tiden. Den går så långsamt och jag vill bara ha det himla kvällsmelliset överstökat, men jag måste vänta till klockan nio!
Har varit i skolan idag och det blir jag också sjukt trött av. Vill helst bara gå och lägga mig när jag kommer hem. Fast idag blev det historieplugg eftersom det är prov imorgon. Ska alldeles strax plugga lite till innan Svenska Hollywoodfruar börjar. Haha, kan verkligen inte låta bli att titta på det programmet. De är så sjukt snurrade. Eller, Maria Montezami är ganska gullig, fast snurrig. Resterande är ju inte direkt vad jag skulle kalla gulliga...
Blablabla, jag babblar bort det här inlägget nu. Vet i alla fall inte vad jag känner och jag HATAR tiden. Den går så långsamt och jag vill bara ha det himla kvällsmelliset överstökat, men jag måste vänta till klockan nio!
Ensam
Ångesten får inte existera. Jag ska alltid vara glad och trevlig, annars är allting mitt fel och jag får höra att jag är värdelös.
Frisk = ?
"Om frisk innebär att man blir ensam och tjock kan jag förstå varför det är så svårt att vilja bli frisk."
Åhh vad det är sant att frisk innebär ensam och tjock.
Åhh vad det är sant att frisk innebär ensam och tjock.
Suck...
Ticktackticktack.
Tiden är så långsam.
Tiden är så långsam.
Bara så trött
Jag orkar inte bry mig mer. Är så trött på allting i mitt liv att jag faktiskt inte orkar bry mig. Får bara se till att äta så att jag kommer ur den här skiten. Visst, jag är livrädd för att gå upp i vikt, men är det vad jag måste så får jag väl göra det. Har vikt på måndag och då får jag se om det har hänt något nu när jag har ätit som jag ska den här veckan.
Ska in till stan och träffa Ellen om ett tag. Vi ska på Légumes, kommer nog att bli trevligt trots att jag ångrar att jag ska ut och äta med en kompis. Det är väldigt jobbigt, men jag får se till att jag får det att funka. Skönt att det är Ellen som jag har känt ganska länge i alla fall. Tror att det blir lite lättare då eftersom hon känner mig bättre och vet mer om mitt problem.
Annars mår jag mest piss idag trots att solen skiner. Mår så jävla dåligt över att allting är så himla svårt. Jag vill bara att det ska vara enkelt. Fan att enkelt i min värld betyder att inte äta, när det enda jag ska göra är att äta.
Om en liten stund ska jag gå och äta mellis, ser inte fram emot det men jag har inget val. Åhh, varför är det ingen hemma som kan trösta mig, som kan sitta med och vara stöd? Jag orkar inte vara själv i mitt helvete. Det blir ju inte direkt lättare för att jag är ensam. Fanfanfanfanfan. Måste bara få ur mig lite agressioner.
Mamma och pappa är dessutom sura på mig för att jag bråkade om maten igår, men jag åt ju faktiskt till slut så jag fattar inte vad problemet är egentligen. Åt ju faktiskt både middagen OCH kvällsmelliset. Fick ett utbrott efter middagen, men de säger att jag får vara ledsen, att det får vara jobbigt. Fast jag tror dem inte för varje gång jag har det jobbigt undrar de vad som är så himla jobbigt. Vad är det som är så svårt att förstå undrar jag då. Så många gånger som jag har sagt vilken jävla ångest det är att äta och så undrar de ÄNDÅ vad som gör att jag mår dåligt. De fattar fan ingenting. Och ändå önskar jag att mamma var hemma och satt med mig nu när jag ska äta mellis.
Ska in till stan och träffa Ellen om ett tag. Vi ska på Légumes, kommer nog att bli trevligt trots att jag ångrar att jag ska ut och äta med en kompis. Det är väldigt jobbigt, men jag får se till att jag får det att funka. Skönt att det är Ellen som jag har känt ganska länge i alla fall. Tror att det blir lite lättare då eftersom hon känner mig bättre och vet mer om mitt problem.
Annars mår jag mest piss idag trots att solen skiner. Mår så jävla dåligt över att allting är så himla svårt. Jag vill bara att det ska vara enkelt. Fan att enkelt i min värld betyder att inte äta, när det enda jag ska göra är att äta.
Om en liten stund ska jag gå och äta mellis, ser inte fram emot det men jag har inget val. Åhh, varför är det ingen hemma som kan trösta mig, som kan sitta med och vara stöd? Jag orkar inte vara själv i mitt helvete. Det blir ju inte direkt lättare för att jag är ensam. Fanfanfanfanfan. Måste bara få ur mig lite agressioner.
Mamma och pappa är dessutom sura på mig för att jag bråkade om maten igår, men jag åt ju faktiskt till slut så jag fattar inte vad problemet är egentligen. Åt ju faktiskt både middagen OCH kvällsmelliset. Fick ett utbrott efter middagen, men de säger att jag får vara ledsen, att det får vara jobbigt. Fast jag tror dem inte för varje gång jag har det jobbigt undrar de vad som är så himla jobbigt. Vad är det som är så svårt att förstå undrar jag då. Så många gånger som jag har sagt vilken jävla ångest det är att äta och så undrar de ÄNDÅ vad som gör att jag mår dåligt. De fattar fan ingenting. Och ändå önskar jag att mamma var hemma och satt med mig nu när jag ska äta mellis.
När rädslan är som störst
När rädslan är som störst vill jag bara fly. Samtidigt vill jag gömma mig bakom min mur av trygghet. Det är när rädslan inte har någon gräns jag inte vet vart jag ska ta vägen. Liten och ynklig kryper jag ihop på sängens svarta överkast. Jag blundar och hoppas att sömnen ska rädda mig från helvetet.
Sovandes ligger jag hopkrupen som ett litet barn och drömmer om alla mina rädslor som jag i sömnen vill fly ifrån. I drömmen blir jag lurad, lockad, tvingad att springa in i trygghetens mur. Gång på gång på gång springer jag in i muren, för att kastas tillbaka. För att vakna.
Jag vaknar ur mina rädda drömmar till en verklighet som är minst lika skrämmande som drömmarnas värld. "Nu är det dags för kvällsmellis", säger mamma, säger pappa. Och jag kliver upp ur sängen som burit upp min sovande tyngd. Med tunga steg går jag till soffan framför TVn. Jag tittar på TVn samtidigt som jag äter och samtidigt som rädslan bara växer.
Sovandes ligger jag hopkrupen som ett litet barn och drömmer om alla mina rädslor som jag i sömnen vill fly ifrån. I drömmen blir jag lurad, lockad, tvingad att springa in i trygghetens mur. Gång på gång på gång springer jag in i muren, för att kastas tillbaka. För att vakna.
Jag vaknar ur mina rädda drömmar till en verklighet som är minst lika skrämmande som drömmarnas värld. "Nu är det dags för kvällsmellis", säger mamma, säger pappa. Och jag kliver upp ur sängen som burit upp min sovande tyngd. Med tunga steg går jag till soffan framför TVn. Jag tittar på TVn samtidigt som jag äter och samtidigt som rädslan bara växer.
Trygghet
Jag blundar och önskar att allting var bra, bara så där. Eller att jag aldrig skulle ha drivit mig själv hit, att jag aldrig skulle ha blivit sjuk överhuvudtaget. Men det var så enkelt. Det bara flöt på och plötsligt var jag innesluten av en mur som så ofta kändes och känns som det enda trygga i mitt liv. Den känns så trygg, så trygg.
Ibland blir den dock ett fängelse och i mina försök att komma ut springer jag gång på gång rakt in i muren med huvudet före. Det är då allting börjar snurra, för att sedan svartna. Det är då ångesten kommer och kväver mig, skriker, gråter, kastar saker.
Jag blundar och önskar att allting skulle ta slut. Att jag bara kunde få vara ifred och slippa allting i mitt liv som bara förstör det. Jag vet inte vad som förstör det, om det är sjukdomen eller om det är det fria/friska livet. För att få veta måste jag testa båda, men för att göra det måste jag lämna allting som är tryggt.
Ibland blir den dock ett fängelse och i mina försök att komma ut springer jag gång på gång rakt in i muren med huvudet före. Det är då allting börjar snurra, för att sedan svartna. Det är då ångesten kommer och kväver mig, skriker, gråter, kastar saker.
Jag blundar och önskar att allting skulle ta slut. Att jag bara kunde få vara ifred och slippa allting i mitt liv som bara förstör det. Jag vet inte vad som förstör det, om det är sjukdomen eller om det är det fria/friska livet. För att få veta måste jag testa båda, men för att göra det måste jag lämna allting som är tryggt.
Stoppstoppstopp
Ibland tar det bara stopp. Trots att jag vet att jag måste, att jag borde, går det bara inte att få ner den himla maten. Jag tittar på tallriken och ser maten, sedan kommer tanken "äter du det där blir du TJOCK". Vad jag bara vill att den tanken ska försvinna. Tänk vad enkelt allting skulle vara då. Kanske skulle det vara roligt att vara i skolan. Istället känns det bara skit. Vill bara åka hem och gömma mig när jag är där.
Resten av dagen har enligt resten av världen dock gått ganska bra matmässigt. Det värsta är ju dock kvar, alltså middagen. Tror att det bli korv och pasta, vilket inte är någon favorit. Jag är mest sugen på fin ravioli, typ med svampsmak. Den maten är dessutom enkel att äta. Inte en massa sås och grejer, bara pasta med fyllning. Det ser liksom inte så farligt ut.
Aja, alldeles strax ska jag och pappa åka och hämta min nya lila fåtölj. Ser verkligen fram emot det. När jag har fått den är mitt rum klart liksom. Känner att jag behöver något mysigt som bryter av det strikta och kontrollerade i mitt rum. Jag är, som de flesta vet, så kontrolleras i mig själv att det kan vara bra att mjuka upp en plats där jag är ganska mycket.
Resten av dagen har enligt resten av världen dock gått ganska bra matmässigt. Det värsta är ju dock kvar, alltså middagen. Tror att det bli korv och pasta, vilket inte är någon favorit. Jag är mest sugen på fin ravioli, typ med svampsmak. Den maten är dessutom enkel att äta. Inte en massa sås och grejer, bara pasta med fyllning. Det ser liksom inte så farligt ut.
Aja, alldeles strax ska jag och pappa åka och hämta min nya lila fåtölj. Ser verkligen fram emot det. När jag har fått den är mitt rum klart liksom. Känner att jag behöver något mysigt som bryter av det strikta och kontrollerade i mitt rum. Jag är, som de flesta vet, så kontrolleras i mig själv att det kan vara bra att mjuka upp en plats där jag är ganska mycket.
Tankar
Den här dagen började verkligen bra, men nu känns den bara skit. Lite uppmuntran fick jagi alla fall från ett mail på facebook. Det gjorde att min värld känns verkligare, att min kamp är verklig och inte något jag fantiserat ihop eller håller fast vid bara för att.
Nu ska jag sussa, men jag kan inte riktigt få ro att sova. Känner mig så dålig och så tjock att jag inte vill sova. Jag vill bara vara vaken och plåga mig själv med hur tjock jag är. Samtidigt som jag bara vill sova för att slippa mina medvetna tankar.
Nu ska jag sussa, men jag kan inte riktigt få ro att sova. Känner mig så dålig och så tjock att jag inte vill sova. Jag vill bara vara vaken och plåga mig själv med hur tjock jag är. Samtidigt som jag bara vill sova för att slippa mina medvetna tankar.
Rädsla
Jag är så rädd.
Balansgång
Åhh, just nu önskar jag bara att jag inte hade fått min insikt i söndags. Sitter och känner mig som en stor boll som bara sväller och sväller. Är helt och fullt ÖVERTYGAD om att jag har gått upp massor i vikt sedan igår och det gör mig sjukt stressad. Vill bara att det ska bli nästa vecka så jag får väga mig igen. Gaaaaah.
Jag ska inte tänka så här och ändå gör jag det. Dessutom borde jag inte skriva det här i bloggen för det kan säkert påverka andra, men jag måste verkligen få utlopp för den här jävla ångesten. JAG VILL INTE BLI FRISK. Inte just nu i alla fall. Tycker att jag ser hemsk ut. Urk, kanske är det bara beslutet som gör att jag tycker det. Kanske för att jag har varit gladare. Kanske för att jag har gått upp. Vet att jag måste, men det är så svårt.
Mamma hatar att jag håller på att tjata om det här, men det finns ju hela tiden i mina tankar. Vet ju inte vad jag ska göra av dem. Kan inte bara stänga av mina tankar och tänka på något annat för det smyger sig på hela tiden. Är så trött på det. Samtidigt är jag ju så sjukt rädd för att bli fri och frisk. Vem är jag NU utan sjukdomen? Utan min ständiga följeslagare anorexin?
Blir förbannad så fort någon säger att jag verkar friare/friskare. Säger någon det börjar jag titta på mig sälv och ser då hur tock jag har blivit, hur rund jag har blivit i ansiktet. Fick idag höra att jag såg självsäker ut och att jag klamrar mig fast vid något som inte är jag. Det gjorde något så fruktansvärt ont. Kan man inte utstråla självsäkerhet och ändå inte trivas med sig själv? Kan man inte verka glad och ändå vara ledsen? Bara för att man skrattar och ler betyder det inte att man mår toppen och prima. Fan för den som fick min dag och krossas totalt. Fast Hanna räddade den lite så att jag i alla fall kunde känna mig glad i några timmar!
Vem är jag? Den jag är eller den jag vill vara?
Jag ska inte tänka så här och ändå gör jag det. Dessutom borde jag inte skriva det här i bloggen för det kan säkert påverka andra, men jag måste verkligen få utlopp för den här jävla ångesten. JAG VILL INTE BLI FRISK. Inte just nu i alla fall. Tycker att jag ser hemsk ut. Urk, kanske är det bara beslutet som gör att jag tycker det. Kanske för att jag har varit gladare. Kanske för att jag har gått upp. Vet att jag måste, men det är så svårt.
Mamma hatar att jag håller på att tjata om det här, men det finns ju hela tiden i mina tankar. Vet ju inte vad jag ska göra av dem. Kan inte bara stänga av mina tankar och tänka på något annat för det smyger sig på hela tiden. Är så trött på det. Samtidigt är jag ju så sjukt rädd för att bli fri och frisk. Vem är jag NU utan sjukdomen? Utan min ständiga följeslagare anorexin?
Blir förbannad så fort någon säger att jag verkar friare/friskare. Säger någon det börjar jag titta på mig sälv och ser då hur tock jag har blivit, hur rund jag har blivit i ansiktet. Fick idag höra att jag såg självsäker ut och att jag klamrar mig fast vid något som inte är jag. Det gjorde något så fruktansvärt ont. Kan man inte utstråla självsäkerhet och ändå inte trivas med sig själv? Kan man inte verka glad och ändå vara ledsen? Bara för att man skrattar och ler betyder det inte att man mår toppen och prima. Fan för den som fick min dag och krossas totalt. Fast Hanna räddade den lite så att jag i alla fall kunde känna mig glad i några timmar!
Vem är jag? Den jag är eller den jag vill vara?
Another day in paradise
It's just another day
For you and me
In paradise
Another Day In Paradise - Phil Collins
Du
Underbar Underbar
Underbar Underbar
Dröm
Underbar Underbar
Underbar Underbar
Vi
Underbart Underbart
Underbart Underbart
Då
Underbart Underbart
Underbart Underbart
Underbart är kort
Och svårt att glömma
For you and me
In paradise
Another Day In Paradise - Phil Collins
Underbar
Du
Underbar Underbar
Underbar Underbar
Dröm
Underbar Underbar
Underbar Underbar
Vi
Underbart Underbart
Underbart Underbart
Då
Underbart Underbart
Underbart Underbart
Underbart är kort
Och svårt att glömma
Ett annat liv
Att en enda människas ord kan göra så stor skillnad. Bara att någon säger DET DÄR kan förändra hela ens tankesätt. Jag har träffat den personen och hört den personens ord och det har verkligen förändrat mitt sätt att se på friheten. Den här personen har gjort att jag vill våga satsa på frihet. Jag känner att den här gången kommer det från mig. Egentligen vill jag inte, men som jag skrev i inlägget innan har jag faktiskt inget annat val. Måste göra något nu, måste äta nu, för i slutändan kommer jag att behöva äta och det kommer absolut inte att bli enklare om jag slutar äta nu.
Så nu jävlar ska jag prova hur det är att vara fri. Jag SKA våga ett annat liv.
Så nu jävlar ska jag prova hur det är att vara fri. Jag SKA våga ett annat liv.
Valmöjlighet
Jag tror att det kan gå den här gången. Tror att jag kanske har hittat viljan OCH motivationen. Känner att jag har klarat av något viktigt idag och igår. Kanske att jag övervunnit de sista hindren. Klarat det svåra alldeles själv utan att någon sagt till mig.
Dessutom vill jag ju ha kvar mammas och pappas kärlek, att de ska fortsätta finnas där nu när det är så här jobbigt. Gör jag inte som jag ska kommer de att försvinna mer och mer. De kommer att ge upp sakta men säkert och det vill jag inte. I sådana fall förlorar jag ju det jag ville vinna när jag blev sjuk.
Är dock väldigt nervös inför vikten imorgon. Hatar att ta vikten. Dessutom är jag nervös över hur jag ska göra med frukosten. Vill ju äta samma frukost som jag gjort de senaste gångerna jag tagit vikt för att maten ska väga lika mycket för att det ska bli "rätt" vikt. Hatar mig själv för att det är så viktigt för mig med vikten, men jag får helt enkelt låta det vara så. Får fortsätta kämpa ändå.
Alldeles strax är det middag och det känns inte särskilt bra. Är väldigt stressad över middagen. Har ju ätit som jag ska hela dagen och det gör allting ännu jobbigare än vad det redan är. Åhh, jag hatar verkligen hur jag har det. Skulle jag få välja skulle jag sluta äta, men eftersom jag inte får välja måste jag helt enkelt välja att äta. Jag har liksom inget val längre.
Dessutom vill jag ju ha kvar mammas och pappas kärlek, att de ska fortsätta finnas där nu när det är så här jobbigt. Gör jag inte som jag ska kommer de att försvinna mer och mer. De kommer att ge upp sakta men säkert och det vill jag inte. I sådana fall förlorar jag ju det jag ville vinna när jag blev sjuk.
Är dock väldigt nervös inför vikten imorgon. Hatar att ta vikten. Dessutom är jag nervös över hur jag ska göra med frukosten. Vill ju äta samma frukost som jag gjort de senaste gångerna jag tagit vikt för att maten ska väga lika mycket för att det ska bli "rätt" vikt. Hatar mig själv för att det är så viktigt för mig med vikten, men jag får helt enkelt låta det vara så. Får fortsätta kämpa ändå.
Alldeles strax är det middag och det känns inte särskilt bra. Är väldigt stressad över middagen. Har ju ätit som jag ska hela dagen och det gör allting ännu jobbigare än vad det redan är. Åhh, jag hatar verkligen hur jag har det. Skulle jag få välja skulle jag sluta äta, men eftersom jag inte får välja måste jag helt enkelt välja att äta. Jag har liksom inget val längre.
Lagbrytare
Den som bryter mot lagen måste straffas. Fast nu måste det ske med största möjliga försiktighet, så att inte någon upptäcker det. Och hårt ska straffet vara...
Känner mig så ensam utan min trygghet, den som har följt mig i lite mer än ett år. Vill bara tillbaka till den, känns så tomt just nu. Tomt inuti och tomt utanpå.
Känner mig så ensam utan min trygghet, den som har följt mig i lite mer än ett år. Vill bara tillbaka till den, känns så tomt just nu. Tomt inuti och tomt utanpå.
