Tveksamhet
Ångesten är stor. Tveksamheten ännu större. Den gamla känslan av att jag faktiskt inte vill börjar komma krypandes tillbaka. Vet inte varför. Eller kanske. Kanske är det för att det händer något som den kommer. För att jag kämpar på. Tryggheten försvinner längre och längre bort och rädslan blir större ju längre bort tryggheten är. Det blir så himla mörkt utan muren, den är ju mitt enda ljus i tillvaron.
Alla säger att jag måste kämpa. Jag måste klara av det, själv. Säkert vill folk finnas där som stöd, men jag vet inte hur jag ska använda mig av det stödet. Just nu springer jag bara iväg varje gång någon försöker att komma nära. Vill bara gå åt andra hållet. Jag vill inte göra som alla andra vill. Nej, jag vill göra tvärtemot. Trots att jag vet att det är fel.
Man frågar vad för sorts hjälp jag vill ha, vad för sorts stöd. Jag tittar frågande på alla, hur ska jag kunna veta det? Man säger att om det inte går framåt i snabbare takt måste nya planer göras. Återigen frågar man mig då om jag vet vad jag vill ha för hjälp och jag säger att jag undrar lika mycket som dem. Jag vet inte, är mitt enda svar.
Lång sovmorgon, ända till nio. Frukost under tystnad med näsan i diverse olika tidningar. Dusch. Lunch tidigt innan jag åkte till skolan för dagens första och enda lektion. Fick inte ut något av den lektionen. Önskade klassen lycka till på deras resa till Hamburg. En veckas ledigt för mig (om man bortser från att jag måste skriva ett hyllningstal, om vad?, läsa en bok på engelska och skriva massor om den samt plugga historia och skriva engelska nationella).
Åkte hemåt. Tog bussen till Lidingö Centrum och hyrde film, Wild Child (vet ej varför. Fånig, säkert) och Schindler's List. Ville hyra Pianisten också, men den var spårlöst försvunnen. Och Lejonkungen har de inte eftersom den är så svår att få tag på. Ska bevaka den på Cdon.com... Vill se och vill ha.
Kvällen kommer alltså att spenderas framför TVn, möjligtvis i sällskap av lillebror. Innan dess blir det sushi till middag och ja, jag ska äta trots att mamma och pappa inte ska vara hemma. Ingen brasa för mig dock, orka stå och frysa.
Alla säger att jag måste kämpa. Jag måste klara av det, själv. Säkert vill folk finnas där som stöd, men jag vet inte hur jag ska använda mig av det stödet. Just nu springer jag bara iväg varje gång någon försöker att komma nära. Vill bara gå åt andra hållet. Jag vill inte göra som alla andra vill. Nej, jag vill göra tvärtemot. Trots att jag vet att det är fel.
Man frågar vad för sorts hjälp jag vill ha, vad för sorts stöd. Jag tittar frågande på alla, hur ska jag kunna veta det? Man säger att om det inte går framåt i snabbare takt måste nya planer göras. Återigen frågar man mig då om jag vet vad jag vill ha för hjälp och jag säger att jag undrar lika mycket som dem. Jag vet inte, är mitt enda svar.
Lång sovmorgon, ända till nio. Frukost under tystnad med näsan i diverse olika tidningar. Dusch. Lunch tidigt innan jag åkte till skolan för dagens första och enda lektion. Fick inte ut något av den lektionen. Önskade klassen lycka till på deras resa till Hamburg. En veckas ledigt för mig (om man bortser från att jag måste skriva ett hyllningstal, om vad?, läsa en bok på engelska och skriva massor om den samt plugga historia och skriva engelska nationella).
Åkte hemåt. Tog bussen till Lidingö Centrum och hyrde film, Wild Child (vet ej varför. Fånig, säkert) och Schindler's List. Ville hyra Pianisten också, men den var spårlöst försvunnen. Och Lejonkungen har de inte eftersom den är så svår att få tag på. Ska bevaka den på Cdon.com... Vill se och vill ha.
Kvällen kommer alltså att spenderas framför TVn, möjligtvis i sällskap av lillebror. Innan dess blir det sushi till middag och ja, jag ska äta trots att mamma och pappa inte ska vara hemma. Ingen brasa för mig dock, orka stå och frysa.
Spegelbilden
Det jag ser i spegeln, det gör ont. Vill bara fråga, ser andra det jag ser? Syns det? Märks det?
Kungsan med fina Hanna och yoghurtglass. Sommarkänslor.
Kungsan med fina Hanna och yoghurtglass. Sommarkänslor.
Tankestopp
Blubb.
Räcker inte till
Nej, jag räcker inte till. Inte på långa vägar. För att räcka till måste jag vara fri. För att räcka till för dig måste jag orka precis ALLT en fri människa orkar med.
Problemet är bara att jag inte är fri.
Ensam SKA jag klara allt
Något händer, jag vet inte vad. Gör som alla vill. Skakar inombords av alla känslor som trycker på, som vill ut. Tårarna är ständigt nära. Ingen ser och ingen hör när det går bra. Bortglömd är jag, bara sådär. Att det kan vara jobbigt, jobbigare, när jag gör "rätt" är det som om ingen tänker på eftersom jag då inte bereder något motstånd.
"Våga bli arg", säger Beata, säger Elisabeth. Blir jag arg blir jag ensam, inget mer med det. Varför ska jag våga vara arg när det enda som händer är att alla tar avstånd ifrån mig. Det jag får när jag blir arg är ilskna ord och åthutningar. Jag vill inte bli arg, jag vill inte bli ensam.
Känner ensamheten svida inom mig. Den lämnar ett tomt hål som jag inte vet hur jag ska fylla igen. Jag har varken min mur i mörkret eller något annat stöd. Det är jag, ensam. Man säger att jag inte ska behöva klara av det ensam, men så fort den andra viljan vill styra drar sig alla undan och jag får slåss mot den, ensam.
Vad gör jag för fel? Varför kan de inte bara finnas där? Alltid när det är som värst försvinner de bort, så långt bort de bara kan. Stödet jag får är inget annat än tomma eller arga ord. Jag säger gång på gång att jag inte klarar av att ta steget att komma till dem. De VET det. Ändå kan de inte offra någon tid i sina liv och komma till mig. Kommer de vill de genast gå igen eftersom de varken orkar med mina ord eller mina tårar.
Jag ska klara av det ensam. Inget snack om saken. Inte för att jag vill det utan för att jag inte har något annat val. Skulle jag säga något om detta till dem skulle de neka och säga att de gör ALLT för mig. Om de nu gör allt för mig, varför sitter de då inte med mig just nu? Varför fick jag bara elaka ord igårkväll när ångesten ville ta livet av mig?
"Våga bli arg", säger Beata, säger Elisabeth. Blir jag arg blir jag ensam, inget mer med det. Varför ska jag våga vara arg när det enda som händer är att alla tar avstånd ifrån mig. Det jag får när jag blir arg är ilskna ord och åthutningar. Jag vill inte bli arg, jag vill inte bli ensam.
Känner ensamheten svida inom mig. Den lämnar ett tomt hål som jag inte vet hur jag ska fylla igen. Jag har varken min mur i mörkret eller något annat stöd. Det är jag, ensam. Man säger att jag inte ska behöva klara av det ensam, men så fort den andra viljan vill styra drar sig alla undan och jag får slåss mot den, ensam.
Vad gör jag för fel? Varför kan de inte bara finnas där? Alltid när det är som värst försvinner de bort, så långt bort de bara kan. Stödet jag får är inget annat än tomma eller arga ord. Jag säger gång på gång att jag inte klarar av att ta steget att komma till dem. De VET det. Ändå kan de inte offra någon tid i sina liv och komma till mig. Kommer de vill de genast gå igen eftersom de varken orkar med mina ord eller mina tårar.
Jag ska klara av det ensam. Inget snack om saken. Inte för att jag vill det utan för att jag inte har något annat val. Skulle jag säga något om detta till dem skulle de neka och säga att de gör ALLT för mig. Om de nu gör allt för mig, varför sitter de då inte med mig just nu? Varför fick jag bara elaka ord igårkväll när ångesten ville ta livet av mig?
Vinna och förlora
Den första paniken har lagt sig och istället har något sorts lugn infunnit sig. Trots att det känns fel så fel och trots att jag helst bara vill strunta i allt tänker jag inte bry mig om det. Har inte brytt mig om det på hela dagen. Istället har jag verkligen kämpat för att klara av kampen i största möjliga mån. Tror i alla fall att det var helt rätt att jag valde att åka hem från skolan. Hade jag stannat kvar skulle kampen ha tagit en väldigt annorlunda väg.
Besöket hos Beata var ovanligt lugnt, kanske för att hon undvek att konfrontera mig i största möjliga mån. Att komma hem efter var skönt. Mamma var hemma och jag pratade lite med henne. Fick sedan en lugn stund tillsammans med en bok och lite för mycket te (om man nu kan dricka för mycket te?!). Bror min hade lagat middag och middagen gick bra.
Trots att det har gått relativt bra idag och trots att jag känner ett visst lugn inom mig efter dagens känslomässiga krasch betyder det inte att jag mår bra. Ångesten kämpar med att göra mig så illa som möjligt. Tankarna återvänder ständigt till sina invanda hjulspår. Varje gång jag går förbi en spegel hugger det till inom mig. Vad håller jag på med? Varför tillåter jag mig själv att göra som jag gör när jag förlorar hela mig själv genom att göra det?
Förlusten av mig själv, av allt det jag kämpat för gör ont. Ondare än man kan tro som utomstående. Visst, folk säger att de förstår, men det gör de inte. Man kan inte förstå om man inte varit i min situation. Jag har svårt att tro att någon som aldrig har haft den här sjukdomen kan förstå hur det känns att bara kasta bort allting man har byggt upp. Det är som att förlora ett helt liv, som att förlora tryggheten i tillvaron.
Imorgon börjar en ny dag, en ny kamp. Varje dag är en kamp, är flera kamper. Det som kan tyckas vara enkelt är alltför svårt och det som kan tyckas vara svårt kan vara förvånansvärt enkelt. Ändå river oron inom mig. Vad kommer att ha hänt nästa vecka? Rädslan för förändringen kommer inte att försvinna på länge. Den kommer att hålla i mig hårt, hårt. Mycket kommer att hålla mig kvar. Annat kommer att stöta bort mig. Allt det jag är rädd för kommer att komma. Ändå kastar jag mig ut i ett försök att fly ifrån skräcken som är min bästa vän.
Besöket hos Beata var ovanligt lugnt, kanske för att hon undvek att konfrontera mig i största möjliga mån. Att komma hem efter var skönt. Mamma var hemma och jag pratade lite med henne. Fick sedan en lugn stund tillsammans med en bok och lite för mycket te (om man nu kan dricka för mycket te?!). Bror min hade lagat middag och middagen gick bra.
Trots att det har gått relativt bra idag och trots att jag känner ett visst lugn inom mig efter dagens känslomässiga krasch betyder det inte att jag mår bra. Ångesten kämpar med att göra mig så illa som möjligt. Tankarna återvänder ständigt till sina invanda hjulspår. Varje gång jag går förbi en spegel hugger det till inom mig. Vad håller jag på med? Varför tillåter jag mig själv att göra som jag gör när jag förlorar hela mig själv genom att göra det?
Förlusten av mig själv, av allt det jag kämpat för gör ont. Ondare än man kan tro som utomstående. Visst, folk säger att de förstår, men det gör de inte. Man kan inte förstå om man inte varit i min situation. Jag har svårt att tro att någon som aldrig har haft den här sjukdomen kan förstå hur det känns att bara kasta bort allting man har byggt upp. Det är som att förlora ett helt liv, som att förlora tryggheten i tillvaron.
Imorgon börjar en ny dag, en ny kamp. Varje dag är en kamp, är flera kamper. Det som kan tyckas vara enkelt är alltför svårt och det som kan tyckas vara svårt kan vara förvånansvärt enkelt. Ändå river oron inom mig. Vad kommer att ha hänt nästa vecka? Rädslan för förändringen kommer inte att försvinna på länge. Den kommer att hålla i mig hårt, hårt. Mycket kommer att hålla mig kvar. Annat kommer att stöta bort mig. Allt det jag är rädd för kommer att komma. Ändå kastar jag mig ut i ett försök att fly ifrån skräcken som är min bästa vän.
Hemma
Paniken, besvikelsen, "domen", tårarna.
Jävlaskitdag. Orkade inte vara kvar i skolan. Fast jag tänker kämpa, trots skräcken. Finns ju ändå ingen återvändo för vad jag än gör leder det ju till min stora skräck.
Jävlaskitdag. Orkade inte vara kvar i skolan. Fast jag tänker kämpa, trots skräcken. Finns ju ändå ingen återvändo för vad jag än gör leder det ju till min stora skräck.
Samma gamla
Tårarna. Jag skulle ju inte gråta. Har ju inget att gråta över. Det är inte synd om mig, absolut inte. Hur kan det vara det när det är jag själv som har satt mig i den här situationen? När det är jag själv som inte orkar ta mig upp från helvetet?
Det är inte okej att gråta när det man gråter över är så patetiskt. Fast jag är ju patetisk. Patetisk som inte gör någonting, som låter livet flyta på och vara ett helvete utan att jag förändrar det. Det är inte ett så stort kliv, det har jag fått höra. Nej, det är faktiskt bara att göra som man ska och inte klaga. Inte fly och inte illa fäkta.
Känner mig så värdelös. Allt jag säger, allt jag gör, varenda jävla grej jag tar mig för är fel. Ingenting gör jag rätt, ingenting som gör mitt liv mer värt. Jag förstör det bara ännu mer, men jag vet inte vad jag annars skulle göra. Allt som en förändring skulle föra med sig är bara okänt och skrämmande. Finns det verkligen någon förändring? Kommer mitt liv att kännas meningsfullt för mig att leva igen?
Mina tankar snurrar snabbtsnabbt i huvudet. Igen och igen blixtrar de förbi mina ögon. Än den ena, än den andra. Ständigt återkommande som en skiva som har hakat upp sig på en och samma låt. Illa låter det, ont gör det, tröttnat har jag. Ändå fortsätter tankarna att komma, tankarna som får mig att längta efter sömnen och flykten. Bara då får jag vara ifred, i alla fall för det mesta.
Det finns stöd, men vad gör det när jag inte vet åt vilket håll jag ska luta. Det finns stöd, men jag vill inte luta mig mot det. Jag vill inte hänga och klänga. Ser ju blickarna, hör suckarna. Ingen orkar längre. Vill inte längre. Finns ju så mycket roligare saker att göra, så mycket viktigare. Sådant som för livet framåt. Varför då stå kvar bredvid mig, jag som drar allting bakåt i min rädsla för förändring.
Hur gör man för att få tiden att försvinna, för att få tankarna att tystna? Vad gör man när det inte finns något svar på alla ens frågor?
Hugget någonstans i magen. Gråten som återigen vill ge sig till känna. Ångesten som sakta stiger uppåt, som tar över tankarna. Den berättar om alla mina fel och brister, påminner mig om att jag är värdelös på så många sätt. Jag hör den och håller med. Det jag hör stämmer ju överens med det jag redan vet. Ingenting är nytt, bara samma gamla skiva som alldeles för högt upprepar samma gamla låt.
Den jag känner... Vet inte om du vill vara anonym för alla, alltså även för mig, eller om du skulle kunna tänka dig att avslöja vem du är bara för mig?
What to do?
Sysslolös.
Dagar
Lunchen med Märta var trevlig. Åkte hem efter och tog det lugnt en stund innan jag åkte till Hanna.Z. Vi pratade, sminkade oss och sedan kom Erica och sminkade sig också. Sedan hackade vi grönsaker, Erica gjorde guacamole och så dukade vi. Därefter kom alla Hannas gäster och vi åt. Var trevligt, pratade dock mest med Erica.
Åkte hem och tittade på film och åt glass. Somnade i soffan och sov där alldeles för länge innan jag gick upp och la mig i sängen. Sov länge, åt frukost länge, har fixat lite nu på förmiddagen och var precis och köpte färsk ravioli till lunchen.
Känns som en riktigt händelselös dag än så länge. Har ingen aning om vad jag ska hitta på. Kanska träffa Hanna, men jag vet inte om hon har tid. Ska jag inte träffa henne har jag inga planer alls, vilket är både skönt och tråkigt. Får väl gå ut med kaninen och sitta i solen och läsa. I och för sig inte helt fel, men jag vet att sysslolösheten kommer att krypa i kroppen efter ett tag.
Vet inte vad jag ska säga... När ska det egentligen kännas bra? När ska det inte kännas som att jag varje morgon vaknar upp till ingenting?
Åkte hem och tittade på film och åt glass. Somnade i soffan och sov där alldeles för länge innan jag gick upp och la mig i sängen. Sov länge, åt frukost länge, har fixat lite nu på förmiddagen och var precis och köpte färsk ravioli till lunchen.
Känns som en riktigt händelselös dag än så länge. Har ingen aning om vad jag ska hitta på. Kanska träffa Hanna, men jag vet inte om hon har tid. Ska jag inte träffa henne har jag inga planer alls, vilket är både skönt och tråkigt. Får väl gå ut med kaninen och sitta i solen och läsa. I och för sig inte helt fel, men jag vet att sysslolösheten kommer att krypa i kroppen efter ett tag.
Vet inte vad jag ska säga... När ska det egentligen kännas bra? När ska det inte kännas som att jag varje morgon vaknar upp till ingenting?
Egodag
Sitter och kollar på en massa gamla egobilder... Riktigt roligt faktiskt.
Finns många fler, men jag känner mig tillräckligt ego med endast dessa... Kände dock för att vara lite egoistisk.
Om en lite stund ska jag åka in till stan och äta lunch med Märta. Kommer att bli mys och mycket prat. Sedan blir det hemfärd innan jag styr kosan mot Hanna och gamla gatan för att fira henne på hennes 18-årsdag!
Finns många fler, men jag känner mig tillräckligt ego med endast dessa... Kände dock för att vara lite egoistisk.
Om en lite stund ska jag åka in till stan och äta lunch med Märta. Kommer att bli mys och mycket prat. Sedan blir det hemfärd innan jag styr kosan mot Hanna och gamla gatan för att fira henne på hennes 18-årsdag!
Give me strength
Bli bra, må bra, känn dig bra.
Gör allt, klara allt, var stark.
Om jag inte är bra och inte är stark, vad händer då?
Dålig och elak
Glömde att jag skulle träffa Hanna idag. Det enda jag kunde tänka på efter skolan var att jag ville hem. FAN. Saknar henne, känns som att det var flera månader sedan vi sågs, fast det "bara" var två veckor sedan. Hur kunde det bli så?! Förlåt Hanna, jag är bara så trött och förvirrad.
Prov imorse, vet ej hur det gick. Äcklig lunch, visste inte att man kunde förstöra soppa så mycket. Övning inför engelska nationella writing på engelskan. Sedan var det slut på eländet (skolan). Imorgon är det som sagt ledigt och det blir skönt. Lördag hoppas jag att Hanna har tid att leka och söndag blir väl plugg och yoga som vanligt.
Har egentligen inget att säga, vill att klockan ska gå. Alldeles strax ska jag krypa upp i min fåtölj och läsa, blir fint. Är nog det enda jag har lust att göra en sådan här dag. Skulle inte vara helt fel att titta på film heller, men vi har ingen rolig hemma och jag orkade inte åka och hyra någon...
I won't cry
Pannkakorna blev i alla fall platta. Dock väldigt ojämna i storleken och en blev väldigt bränd. Fast ingen klagade i alla fall. Får väl öva lite mer...
Varför säger jag inget?!
Varför säger jag inget?!
Platt som en pannkaka
Hur jag känner mig? Ostabil tror jag är en bra förklaring. Vinglar på den smala tråden mellan hopp om framsteg och ångestens helvete. Vet inte. Kan egentligen inte förklara. Jag finns bara och hoppas på att någon ska orka hålla ihop mig eftersom jag inte riktigt orkar. Försöker gömma mig bakom muren samtidigt som jag gör allt för att riva den.
Får mig i alla fall några leenden när jag tänker på de mail jag får från sådana som förstår. Betyder mycket för den fortfarande väldigt sköra viljan. Ord om det som är rätt och riktigt, ord som jag själv är rädd för att uttala. Tips och råd, bra idéer, förståelse för att det är förjävligt. Behöver verkligen stöd. Vågar inte be mamma och pappa för de vill så gärna att det bara ska gå bra. När de frågar trasslar jag bara in mig och det slutar med att jag istället för att få någon att luta mig mot skrattar och ler för att förtränga anledningen till varför jag först kom.
Visserligen vill jag ha skratt och jag vill prata om vanliga saker också, men när jag verkligen behöver hjälp vågar jag bara inte be om den. Låter fånigt, är nog fånigt, men för mig är det så svårt. I min värld klarar jag allting själv, måste jag klarar allting själv, ska jag klara allting själv. Så mycket beror på mig nu att jag inte vet vad jag behöver för att klara det själv. Ensam är nog så stark, men ensam kan också vara alltför svag.
Prov imorgon, blir nog bra. BNP, energifrågor och världens utveckling i allmänhet känns det som. Har i alla fall pluggat ordentligt, så jag kan väl inte göra så mycket mer av det än så. Tyvärr ska vi dessutom öva inför nationella skriftliga i engelska också. Det innebär att vi ska skriva en argumenterande text om droger tror jag.
Aja, efter imorgon har jag i alla fall ledigt fredag plus hela helgen. Visserligen har jag lyckats boka upp hela fredagen, men med ack så mycket trevligare saker än skola. Lunch med Märta, hjälpa Hanna.Z fixa med hennes födelsedagsmiddag. Sedan är det ju själva middagen också och det blir ett trevligt avbrott i vardagen. Trots att jag vet att det kommer att bli så inihelvete jobbigt så är det värt det.
Nu ska jag gå och laga middag, majspannkakor med keso fetaoliv och sallad. Hoppas att jag kan göra pannkakor, har aldrig gjort det förut... Så svårt kan det väl inte vara. Eller?
Får mig i alla fall några leenden när jag tänker på de mail jag får från sådana som förstår. Betyder mycket för den fortfarande väldigt sköra viljan. Ord om det som är rätt och riktigt, ord som jag själv är rädd för att uttala. Tips och råd, bra idéer, förståelse för att det är förjävligt. Behöver verkligen stöd. Vågar inte be mamma och pappa för de vill så gärna att det bara ska gå bra. När de frågar trasslar jag bara in mig och det slutar med att jag istället för att få någon att luta mig mot skrattar och ler för att förtränga anledningen till varför jag först kom.
Visserligen vill jag ha skratt och jag vill prata om vanliga saker också, men när jag verkligen behöver hjälp vågar jag bara inte be om den. Låter fånigt, är nog fånigt, men för mig är det så svårt. I min värld klarar jag allting själv, måste jag klarar allting själv, ska jag klara allting själv. Så mycket beror på mig nu att jag inte vet vad jag behöver för att klara det själv. Ensam är nog så stark, men ensam kan också vara alltför svag.
Prov imorgon, blir nog bra. BNP, energifrågor och världens utveckling i allmänhet känns det som. Har i alla fall pluggat ordentligt, så jag kan väl inte göra så mycket mer av det än så. Tyvärr ska vi dessutom öva inför nationella skriftliga i engelska också. Det innebär att vi ska skriva en argumenterande text om droger tror jag.
Aja, efter imorgon har jag i alla fall ledigt fredag plus hela helgen. Visserligen har jag lyckats boka upp hela fredagen, men med ack så mycket trevligare saker än skola. Lunch med Märta, hjälpa Hanna.Z fixa med hennes födelsedagsmiddag. Sedan är det ju själva middagen också och det blir ett trevligt avbrott i vardagen. Trots att jag vet att det kommer att bli så inihelvete jobbigt så är det värt det.
Nu ska jag gå och laga middag, majspannkakor med keso fetaoliv och sallad. Hoppas att jag kan göra pannkakor, har aldrig gjort det förut... Så svårt kan det väl inte vara. Eller?
Det finns bara nu
Oro, stress, lättnad, insikt, förtvivlan, glädje, ångest, dåligt samvete, undran och lite mera ångest. Mina känslor har växlat ständigt idag. Kampen är dock igång igen och jag känner mig både som den som kan vinna högsta vinsten och den som kan förlora allt jag har vunnit plus det jag hade innan. Fast så vill jag inte tänka, för jag ska låta mig påverkas av en person som jag verkligen vill vara som. För henne går det bra och för mig kan det också gå bra. Jag kan också få känna som hon gör. Känner mig, trots att mina tankar slår mig, lite hoppfull. Allt är inte bara fel.
Dock jobbigt att pappa verkar vara väldigt irriterad. Är det mitt fel?! Känns som det. Jag vill inte att det ska vara mitt fel, men som så ofta här hemma är det säkert mitt fel. Ska kanske fråga när han kommer hem. Har ju liksom "svikit" honom. Fan att det är så enkelt. Får inte hända igen. Händer det så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Kan säkert hända igen, men just nu får jag ju inte ens tänka så för jag blir ju så jävla lockad av det när jag låter tankarna vandra iväg åt det hållet.
Skola också. Vet inte vad jag ska säga. Kanske att jag längtar till sommaren. Längtar till lov och frihet. Inga krav på att plugga till prov, att lyssna på lärare, att vara med klassen. Sommarlov, komsi. Hatar att det är så kallt i skolan dessutom. Mitt eget fel, i och för sig, men det gör ju inte skolvistelsen angenämare.
Det finns inget imorgon, det finns inget sedan, det enda som finns är NU och min egen vilja.
Som jag sa när jag var liten och skulle hoppa från trean eller femman på Fågelöudde "Jag kan, jag vill, jag ska!".
Sedan hoppade jag och så var det gjort och jag föll genom luften och landade i vattnet.
Dock jobbigt att pappa verkar vara väldigt irriterad. Är det mitt fel?! Känns som det. Jag vill inte att det ska vara mitt fel, men som så ofta här hemma är det säkert mitt fel. Ska kanske fråga när han kommer hem. Har ju liksom "svikit" honom. Fan att det är så enkelt. Får inte hända igen. Händer det så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Kan säkert hända igen, men just nu får jag ju inte ens tänka så för jag blir ju så jävla lockad av det när jag låter tankarna vandra iväg åt det hållet.
Skola också. Vet inte vad jag ska säga. Kanske att jag längtar till sommaren. Längtar till lov och frihet. Inga krav på att plugga till prov, att lyssna på lärare, att vara med klassen. Sommarlov, komsi. Hatar att det är så kallt i skolan dessutom. Mitt eget fel, i och för sig, men det gör ju inte skolvistelsen angenämare.
Det finns inget imorgon, det finns inget sedan, det enda som finns är NU och min egen vilja.
Som jag sa när jag var liten och skulle hoppa från trean eller femman på Fågelöudde "Jag kan, jag vill, jag ska!".
Sedan hoppade jag och så var det gjort och jag föll genom luften och landade i vattnet.
Klump i halsen
Stressen river i kroppen.
Jag hatar ångesten. HATAR DEN. Den förstör mitt liv!!!
Askmolnet måste försvinna på en månad för jag tänker inte missa London på grund av ett fult moln.
Jag hatar ångesten. HATAR DEN. Den förstör mitt liv!!!
Askmolnet måste försvinna på en månad för jag tänker inte missa London på grund av ett fult moln.
Man lär sig något nytt ibland
Jag vet varför det det är så jobbigt just nu. JAG VET varför, men det blir ju inte lättare på grund av det för jag vet också att det bara är mitt eget fel. Det enda som spelar roll är ju min insats och är min insats alldeles för liten blir resultatet icke tillfredsställande. Fan att jag förstör så himla mycket för mig själv. En sak har jag i alla fall lärt mig, det blir skillnad när jag verkligen kämpar och när jag ger efter.
Har pluggat större delen av förmiddagen. Tråkigt, tråkigt. Satt i alla fall ute i solen, fast det var lite kyligt eftersom det blåste. Ska nog spela lite piano nu för att få tiden att gå. Ska ju på yoga senare, men måste ju göra något innan det är dags att sticka iväg till den. Nu piano, om en stund blir det nog lite mer plugg.
Kan det inte bara bli imorgon?!
Har pluggat större delen av förmiddagen. Tråkigt, tråkigt. Satt i alla fall ute i solen, fast det var lite kyligt eftersom det blåste. Ska nog spela lite piano nu för att få tiden att gå. Ska ju på yoga senare, men måste ju göra något innan det är dags att sticka iväg till den. Nu piano, om en stund blir det nog lite mer plugg.
Kan det inte bara bli imorgon?!
Ta det piano
Spelade piano i två och en halv timme. Väldigt avkopplande på något sätt. Var tvungen att koncentrera mig på spelandet istället för alla elaka tankar som snurrar i huvudet. Måste jag komma ihåg... Pianospel = någorlunda avkoppling.
Dessutom är det skönt att dagen börjar ta slut. Den har varit både lång och kort. Faktiskt har den gått väldigt fort, trots det känns det som att den varit evighetslång. Imorgon ska jag plugga. Fast egentligen vill jag träffa Hanna eller Erica.
Dessutom är det skönt att dagen börjar ta slut. Den har varit både lång och kort. Faktiskt har den gått väldigt fort, trots det känns det som att den varit evighetslång. Imorgon ska jag plugga. Fast egentligen vill jag träffa Hanna eller Erica.
Tusen gånger mer
Jag hatar mig själv för jag kan ingenting, klarar ingenting. Att det ska vara så sjukt svårt. Är ju förtusan löjligt att jag gör det så svårt för mig. Ingenting skulle väl vara enklare än att göra det alla ber mig om? Då skulle jag slippa mitt dubbla dåliga samvete, min dubbla ångest. Istället sitter jag här, ensam med dåligt samvete upp över öronen, och önskar att jag bara kunde försvinna.
Snälla tankar, låt mig bara vara. Jag orkar inte med er. Ni finns där hela tiden och förstör för mig. Om ni inte fanns skulle jag kunna leva ett "riktigt" liv. Visst, jag förstår att livet inte är utan problem, men kan jag inte få slippa mina problem i varje fall för en liten stund?! Varför kan jag aldrig få vila?
Jag frågar mig själv gång på gång varför det aldrig blir bättre. Trots det är det ju så jävla självklart, för att jag gör alldeles för lite för att det ska bli bättre. Jag borde jobba dubbelt så hårt, kämpa tusen gånger mer. Skulle jag göra det skulle ju allting lösa sig på ett litet kick (okej, kanske att ta i... Men det skulle i alla fall gå snabbare). Istället gör jag INGENTING. Jag lovar mig själv och alla andra att nu jävlar ska jag rycka upp mig. Men vad händer?! Ingenting och skulle det hända något backar jag direkt efter.
Lilla dumma flicka, göra någonting för att ditt liv ska bli bättre. Det är BARA du som kan göra det bättre. Ingenting någon annan säger eller gör kan göra dig fri. Fattar du inte det?! Kämpa för ditt liv. Livet blir ju så himla mycket mer värt om du gör det värt att leva!
Fan för mig.
Lurad
Ensam klarar ingenting och jag känner mig så ensam. Och rädd.
Vår i nian
Ner i solskenet
Snurrande drömmar och tveksamhet i tankarna.
Stängd dörr
Avskyr att se besvikelsen i mammas ögon, att höra hur ledsen hon blir. Hatar att jag inte orkar kämpa riktigt så mycket som jag borde. Smäller i dörren, stänger in mig, gråter. Fan vad patetisk man kan vara. Och trots att jag flyr vill jag vara nära, nära. Klarar bara inte av att komma, är så rädd och så ensam. Hela tiden blir jag mer och mer vettskrämd. Hoppas varje gång stegen närmar sig i korridoren att någon ska våga öppna dörren, orka öppna den.
Ler och skrattar. Gråter och mumlar. Växlar fasad ständigt. Vet inte längre vilken som är den sanna. Allting är bara ett stort sammelsurium och mitt i det står jag och försöker förstå, försöker våga. Är TRÖTT på mig själv. Trött på livet som det är. Ständigt forsätter det och jag kommer aldrig ikapp. Förstår aldrig. Vill och försöker ända tills jag utmattad faller ihop på sängen och kryper ihop som ett litet barn.
Snälla lyssna på mig, vill jag skrika. Fast jag vet inte vad jag ska säga för allt är redan sagt. Ingen orkar eller vill höra min ord om igen. De har stötts och nötts i så många månader nu. Ändå vill de komma ut och bli hörda. För trots att de har fått komma så många gånger tidigare finns de ju kvar inom mig. De återvänder ständigt och jag har INGET jävla skydd mot dem.
Allting är så tungt just nu. Känner mig trasig och förstörd. Önskar att någon orkade hålla ihop mig. Att jag orkade hålla ihop mig själv. Det är jag mot mitt liv. Ingen annan kan göra något för mig, bara jag själv. Och jag är som vanligt så fruktansvärt trött, men jag måste som vanligt orka. Måste räcka till. Annars är jag ingenting. Bara en liten lort som ingenting kan och ingenting gör.
FÖR FAN, måste rycka upp mig till imorgon.
Längtar till London.
Ler och skrattar. Gråter och mumlar. Växlar fasad ständigt. Vet inte längre vilken som är den sanna. Allting är bara ett stort sammelsurium och mitt i det står jag och försöker förstå, försöker våga. Är TRÖTT på mig själv. Trött på livet som det är. Ständigt forsätter det och jag kommer aldrig ikapp. Förstår aldrig. Vill och försöker ända tills jag utmattad faller ihop på sängen och kryper ihop som ett litet barn.
Snälla lyssna på mig, vill jag skrika. Fast jag vet inte vad jag ska säga för allt är redan sagt. Ingen orkar eller vill höra min ord om igen. De har stötts och nötts i så många månader nu. Ändå vill de komma ut och bli hörda. För trots att de har fått komma så många gånger tidigare finns de ju kvar inom mig. De återvänder ständigt och jag har INGET jävla skydd mot dem.
Allting är så tungt just nu. Känner mig trasig och förstörd. Önskar att någon orkade hålla ihop mig. Att jag orkade hålla ihop mig själv. Det är jag mot mitt liv. Ingen annan kan göra något för mig, bara jag själv. Och jag är som vanligt så fruktansvärt trött, men jag måste som vanligt orka. Måste räcka till. Annars är jag ingenting. Bara en liten lort som ingenting kan och ingenting gör.
FÖR FAN, måste rycka upp mig till imorgon.
Längtar till London.
Jag blir så trött
Äckelpizza. Det var ju inte så farligt först... Men nu. Att jag inte bara kan äta och sedan inte tänka mer på det. Istället sitter jag här med alla tankar och det blir bara värre och värre. FAN.
Virrpannan Rebecka
Jag hatar det, hatar att jag måste planera allting så att jag får ihop det med maten. Orkar dessutom inte fika ute, blir bara så stressad av det. Får bli lunch ute istället, brukar kännas lite bättre. Och så kan jag inte bestämma mig för om jag vill gå på hockeymatch eller yoga. Är nog egentligen mest sugen på yoga, men det känns som att jag sviker pappa och Gustaf då. Vill inte svika dem för de är så bra!
Hade en katastrofkväll igår också. Två kvällar i rad är verkligen för mycket. Är så jävla trött på att det ska vara så svårt. Känns i alla fall bättre idag. Lite ljusare. Kanske passerade någon sorts gräns igår. Den här veckans liksom. Klarade det jag sa att jag inte skulle klara och det kändes fan bättre redan efter det. Dessutom brukar det kännas bättre när jag har fått kasta ur mig lite av alla känslor som snurrar inom mig.
Åhh, jag är så avundsjuk på alla som har kommit mycket längre bort från den här jävlapisssjukdomen än vad jag har. Trots att viljan finns är det ju ändå tungt. Viljan gör ju inte att ångesten försvinner. Bara att jag vågar trotsa den. Fast det är nog ett stort steg framåt. I alla fall är det så det känns för mig.
Sakta men säkert släpper sjukdomen sitt grepp om mig. Sakta, sakta blir jag tryggare i mig själv och vågar ge livet en chans. Det kommer inte att vara bra imorgon eller på tisdag, men kanske lite bättre om några veckor. Måste fan vara MYCKET bättre till London. Annars kommer den resan att bli skit och det vill jag inte för jag ser fram emot den galet mycket.
Hejdå anorexi, hej livet. Jag mår faktiskt mycket bättre idag måste jag säga. Skönt. Vill bara att mamma ska komma hem så att jag kan berätta vad jag har bestämt för dagen. Är fortfarande ganska beroende av henne, tyvärr. Behöver hennes stöd vad gäller maten och planeringen av hela mitt liv. Är så virrig att jag blir tveksam så fort jag bestämmer något. Vet inte riktigt vad jag vill.
Har i alla fall bestämt för dagen:
Museum med Hanna. Vi ska ses runt klockan ett på Karlaplan, därefter promenad ut till Nordiska Muséet. Där blir det lunch för min del och så ska vi spana på utställningen om mode genom tiderna där. Åker hem, äter mellis och går på yoga med mamma. Blir för stressigt att gå på hockeyn, dessutom är jag mer sugen på yoga. Det får bli bra!
Hade en katastrofkväll igår också. Två kvällar i rad är verkligen för mycket. Är så jävla trött på att det ska vara så svårt. Känns i alla fall bättre idag. Lite ljusare. Kanske passerade någon sorts gräns igår. Den här veckans liksom. Klarade det jag sa att jag inte skulle klara och det kändes fan bättre redan efter det. Dessutom brukar det kännas bättre när jag har fått kasta ur mig lite av alla känslor som snurrar inom mig.
Åhh, jag är så avundsjuk på alla som har kommit mycket längre bort från den här jävlapisssjukdomen än vad jag har. Trots att viljan finns är det ju ändå tungt. Viljan gör ju inte att ångesten försvinner. Bara att jag vågar trotsa den. Fast det är nog ett stort steg framåt. I alla fall är det så det känns för mig.
Sakta men säkert släpper sjukdomen sitt grepp om mig. Sakta, sakta blir jag tryggare i mig själv och vågar ge livet en chans. Det kommer inte att vara bra imorgon eller på tisdag, men kanske lite bättre om några veckor. Måste fan vara MYCKET bättre till London. Annars kommer den resan att bli skit och det vill jag inte för jag ser fram emot den galet mycket.
Hejdå anorexi, hej livet. Jag mår faktiskt mycket bättre idag måste jag säga. Skönt. Vill bara att mamma ska komma hem så att jag kan berätta vad jag har bestämt för dagen. Är fortfarande ganska beroende av henne, tyvärr. Behöver hennes stöd vad gäller maten och planeringen av hela mitt liv. Är så virrig att jag blir tveksam så fort jag bestämmer något. Vet inte riktigt vad jag vill.
Har i alla fall bestämt för dagen:
Museum med Hanna. Vi ska ses runt klockan ett på Karlaplan, därefter promenad ut till Nordiska Muséet. Där blir det lunch för min del och så ska vi spana på utställningen om mode genom tiderna där. Åker hem, äter mellis och går på yoga med mamma. Blir för stressigt att gå på hockeyn, dessutom är jag mer sugen på yoga. Det får bli bra!
Hatar det
Varför kan jag aldrig få känna att jag gör rätt?
Tristess
Plugg och hemska tankar.
Finns ju roligare saker att ägna en lördag till.
Finns ju roligare saker att ägna en lördag till.
Kan
Trevligt att träffa Astrid, precis som jag trodde. Blev mer spaning på inredning på diverse olika affärer istället för museibesök, men det var bra i alla fall. Rätt dag för en tripp in till staden måste jag säga.
Blev en macka med feta- och aubergineröra på Bagdad Cafe. ÅNGESTÅNGESTÅNGEST. Var massa röra på och dessutom en massa olivolja på brödet. Och jag åt ALLT. Fan vad jag känner mig dålig just nu, men som sagt. Det är okej att äta och jag ska och VILL bli fri.
Väldans tjat om den där friheten, jag vet, men jag vill verkligen bli fri nu. Kosta vad det kosta vill, nu jävlar. Jag ska få ett liv som jag kan njuta av och och där jag slipper oroa mig hela tiden, slipper tänka på vad jag får och inte får. That's it. Livet ska vara roligt och man ska kunna njuta av det. Okej, det kanske inte är roligt hela tiden men det kan faktiskt vara roligare och enklare än vad det är nu.
Har så himla mycket tankar som bara slår och slår. Antagligen för att jag bryter mot så många förbud just nu. Jag gör ju så mycket som jag har förbjudit för mig själv, går och fikar, går ut och äter och äter upp det jag beställer, tränar inte, tar så mycket mat som mamma säger, mixtrar inte, fuskar inte. Allt som har styrt mitt liv och som fortfarande vill styra går jag emot. HAHA, jag kan.
Blev en macka med feta- och aubergineröra på Bagdad Cafe. ÅNGESTÅNGESTÅNGEST. Var massa röra på och dessutom en massa olivolja på brödet. Och jag åt ALLT. Fan vad jag känner mig dålig just nu, men som sagt. Det är okej att äta och jag ska och VILL bli fri.
Väldans tjat om den där friheten, jag vet, men jag vill verkligen bli fri nu. Kosta vad det kosta vill, nu jävlar. Jag ska få ett liv som jag kan njuta av och och där jag slipper oroa mig hela tiden, slipper tänka på vad jag får och inte får. That's it. Livet ska vara roligt och man ska kunna njuta av det. Okej, det kanske inte är roligt hela tiden men det kan faktiskt vara roligare och enklare än vad det är nu.
Har så himla mycket tankar som bara slår och slår. Antagligen för att jag bryter mot så många förbud just nu. Jag gör ju så mycket som jag har förbjudit för mig själv, går och fikar, går ut och äter och äter upp det jag beställer, tränar inte, tar så mycket mat som mamma säger, mixtrar inte, fuskar inte. Allt som har styrt mitt liv och som fortfarande vill styra går jag emot. HAHA, jag kan.
Museum
Grått ute, fast det är mysigt för jag ska gå på museum med Astrid idag. Kommer att bli trevlans tycker jag. Vi ska på Medelhavsmuseet och kolla på någon utställning och så ska vi äte lunch där. Medelhavsmuseets cafe är supermysigt, brukar gå dit ibland med Hanna också.
Satt uppe till ett igår och knöt fransar på min sjal så nu är den helt klar. Är löjligt stolt över att jag har stickat en sjal alldeles själv. Inte för att dteär så svårt, men jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig att sticka. Har försökt förut, men då lärde jag mig bara att sticka räta. Fattade bara inte hur man stickade aviga. Fast nu kan jag och jag är så glad så över det.
Känner mig lika förvirrad som igår. Fast det ska gå, det är inte omöjligt. Jag har ju klarat skiten åt ena hållet, alltså kan jag klara det åt andra hållet också. Det var nog lika jävligt att jobba åt "fel" håll som det nu är att jobba åt "rätt". Jag kommer bara inte ihåg det, vill inte komma ihåg det. Nog mådde jag förjävligt ibland då också, men dit kom jag och nu ska jag bli FRI.
Satt uppe till ett igår och knöt fransar på min sjal så nu är den helt klar. Är löjligt stolt över att jag har stickat en sjal alldeles själv. Inte för att dteär så svårt, men jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig att sticka. Har försökt förut, men då lärde jag mig bara att sticka räta. Fattade bara inte hur man stickade aviga. Fast nu kan jag och jag är så glad så över det.
Känner mig lika förvirrad som igår. Fast det ska gå, det är inte omöjligt. Jag har ju klarat skiten åt ena hållet, alltså kan jag klara det åt andra hållet också. Det var nog lika jävligt att jobba åt "fel" håll som det nu är att jobba åt "rätt". Jag kommer bara inte ihåg det, vill inte komma ihåg det. Nog mådde jag förjävligt ibland då också, men dit kom jag och nu ska jag bli FRI.
Sticka
Stolt över att jag kan sticka! Bild kommer när jag är klar...
Mår skit, hatar det. Kan det inte bara bli bra nu?! Jag vill ju och ändå finns ångesten där, är så förvirrande.
Mår skit, hatar det. Kan det inte bara bli bra nu?! Jag vill ju och ändå finns ångesten där, är så förvirrande.
Tänkvärt
"Saras senaste påhitt är att låtsas att hon är en prinsessa. Hon låtsas det precis hela tiden. Hon vill att Ermengarde ska låtsas vara en också, men hon säger att det inte går för hon är för tjock.
- Hon är för tjock, sa Lavinia. Och Sara är för mager.
Jessie fnittrade.
- Sara säger att det inte spelar någon roll hur man ser ut. Det är hur man tänker och vad man gör som räknas."
En liten prinsessa
Frances Hodgson Burnett
En Prinsessa Dagbok 3
Kär
Meg Cabot
Punkt
Jag vill inte det här längre. Absolut inte.
Tack
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för att orka med.
Glad för att det finns folk som bryr sig.
Bryr mig så mycket om er också!
Glad för att det finns folk som bryr sig.
Bryr mig så mycket om er också!
Drömmar och önskningar
Här är strålande sol, sitter dock inne och värmer upp mig för jag fryser. Funderar på att spela showdown (pingis för blinda) med Gustaf och Zebben. Fast jag vet inte om jag orkar. Sitter så himla skönt här. Samtidigt skulle det vara bra att ha något att göra så att tiden RUSAR iväg. Älskar när tiden går fortfort så jag slipper vänta på allting hela tiden.
Igår var det fullt hus här. En massa folk på påskmiddagen, däribland Albin som är SJUKT SÖT. Jag är så kär, haha. Synd att han bara är intresserad av skidåkning och bor i Östersund. Aja, drömma går ju alltid. Och söt kan han ju vara i alla fall.
Vet inte riktigt hur jag mår just nu. Känner mig lite snurrig. Önskar mest av allt att det inte skulle vara så jävla jobbigt. Ändå är det ju det och ändå har jag svårt att komma ifrån det. Blir mer och mer motiverad och velar mindre om vad jag vill. Trots det känner jag att jag vill backa. Det blir som en stor krock i huvudet. Jag är hopplös.
Tänker i alla fall satsa järnet i veckan när jag kommer hem. Ska strunta i alla förbud och så får det bli pizza en dag och lösgodis en annan. Kommer nog att göra ont när jag springer in i muren för att komma igenom då, men kanske att den spricker upp lite mer då också.
Visst, jag trotsar många förbud just nu... Men inte de allra värsta. Inte de som verkligen tar emot. Kan inte tänka mig att ta mer fast jag är sugen och godis är ju som sagt fortfarande ett mål att klara av. Klarar visserligen choklad, men den är ju precis som glass lätt att veta hur mycket den innehåller. Tänker i alla fall utnyttja att mamma är hemma i veckan och ge mig på lite svårare utmaningar. Kan ju inte få annat än ångest och det dör man ju inte av (typ eller något).
Igår var det fullt hus här. En massa folk på påskmiddagen, däribland Albin som är SJUKT SÖT. Jag är så kär, haha. Synd att han bara är intresserad av skidåkning och bor i Östersund. Aja, drömma går ju alltid. Och söt kan han ju vara i alla fall.
Vet inte riktigt hur jag mår just nu. Känner mig lite snurrig. Önskar mest av allt att det inte skulle vara så jävla jobbigt. Ändå är det ju det och ändå har jag svårt att komma ifrån det. Blir mer och mer motiverad och velar mindre om vad jag vill. Trots det känner jag att jag vill backa. Det blir som en stor krock i huvudet. Jag är hopplös.
Tänker i alla fall satsa järnet i veckan när jag kommer hem. Ska strunta i alla förbud och så får det bli pizza en dag och lösgodis en annan. Kommer nog att göra ont när jag springer in i muren för att komma igenom då, men kanske att den spricker upp lite mer då också.
Visst, jag trotsar många förbud just nu... Men inte de allra värsta. Inte de som verkligen tar emot. Kan inte tänka mig att ta mer fast jag är sugen och godis är ju som sagt fortfarande ett mål att klara av. Klarar visserligen choklad, men den är ju precis som glass lätt att veta hur mycket den innehåller. Tänker i alla fall utnyttja att mamma är hemma i veckan och ge mig på lite svårare utmaningar. Kan ju inte få annat än ångest och det dör man ju inte av (typ eller något).
Dagen
Skidåkning idagdag. Trött i benen och känner att jag fått färg i ansiktet.
Snart dags för påskmiddag skulle jag tro.
Snart dags för påskmiddag skulle jag tro.
Östersund
I Östersund nu. Stressen och oron över hur det ska gå när det som äntligen har börjat bli tryggt hemma ska gå när jag är borta. Vill verkligen bara åka hem igen, men det blir inte förrän på tisdag. Fanfanfan. Jag vill verkligen inte vara här och jag vill verkligen inte åka skidor. Orkar inte. Aja, det får gå. Ingen i familjen tänker på ATT DET ÄR JOBBIGT FÖR MIG.
Har suttit i bilen större delen av dagen. Alltså har jag ont i benen och i huvudet. Jag tycker inte om de här dagen. Den är bara jobbigt och jag ser inte fram mot den här helgen. Däremot ser jag fram emot nästa vecka. Vara hemma med mamma och få mysa lite med henne. Ska försöka träffa en massa kompisar också. Erica har jag lovat, Astrid så gott som och Märta vill jag hinna med. Och Hanna, surprise!
Åhh, vad tankarna snurrar. Det är okej, det ska gå. Jag ska inte tänka så mycket, bara göra.
Har suttit i bilen större delen av dagen. Alltså har jag ont i benen och i huvudet. Jag tycker inte om de här dagen. Den är bara jobbigt och jag ser inte fram mot den här helgen. Däremot ser jag fram emot nästa vecka. Vara hemma med mamma och få mysa lite med henne. Ska försöka träffa en massa kompisar också. Erica har jag lovat, Astrid så gott som och Märta vill jag hinna med. Och Hanna, surprise!
Åhh, vad tankarna snurrar. Det är okej, det ska gå. Jag ska inte tänka så mycket, bara göra.
Bredvid mig
Sitter och tänker. Hela tiden snurrar tankarna runt i min hjärna och hotar att ta över. Ångesten kommer krypandes upp i min fåtölj, vill tränga sig ner bredvid mig. Jag blundar, försöker sova för att kunna rymma, men hela tiden hör jag ångesten viska i mitt öra. Fan, jag hatar det här.
Skönt att det är lov nu. Trots att jag bara gått två veckor (tror jag) i skolan är jag så fruktansvärt trött. Fast jag är nog egentligen mest trött i huvudet och i känslorna, inte i kroppen. Det är jobbigt att vara glad när det enda man vill är att gömma sig. När det ande man känner är skam.
Ska åka bort i några dagar. Upp till Östersund bär det av. Blir både roligt, skönt och JÄTTEJOBBIGT. Fatta att jag ska orka vara på topp i FEM HELA DAGAR. Jag som inte ens orkar EN HEL DAG. Vill verkligen inte förstöra för alla andra nu här vi ska åka bort. Hoppas verkligen kan jag kan ta mig i kragen och orka det där extra som kommer att behövas. Ska ju ändå kämpa på och det kan jag ju lika gärna göra där som hemma. Eller hur?!
Känner mig stor och klumpig idag. Nu börjar tankarna komma ikapp mina handlingar och det är då det svåra börjar. Från början känner jag knappt att det är jobbigt, men plötsligt börjar det göra riktigt ont. När oron sätter in, när jag tror mig märka av att det händer något. Då, ja då, börjar hela världen att rämna och mina händers bankande på muren blir plötsligt så mycket mer avvaktande, fundersammare. "Är det verkligen det här jag vill", frågar händernas lösare bankningar?
Men som sagt, nu jävlar ska jag kämpa. Bara mamma kunde ta sig tid att lyssna, bara vi inte blev avbrutna varje gång vi försöker prata. Jag behöver henne. Trots att hon inte kan hjälpa så mycket är det ändå SKÖNT att få prata ut med henne. Visst, dagboken hjälper, men ibland behöver jag låta orden strömma ur min mun. Precis som jag ibland behöver låta tårarna rinna för att få spänningarna att släppa.
Måste komma ihåg, DET ÄR OKEJ att gå mot ett annat liv.
Skönt att det är lov nu. Trots att jag bara gått två veckor (tror jag) i skolan är jag så fruktansvärt trött. Fast jag är nog egentligen mest trött i huvudet och i känslorna, inte i kroppen. Det är jobbigt att vara glad när det enda man vill är att gömma sig. När det ande man känner är skam.
Ska åka bort i några dagar. Upp till Östersund bär det av. Blir både roligt, skönt och JÄTTEJOBBIGT. Fatta att jag ska orka vara på topp i FEM HELA DAGAR. Jag som inte ens orkar EN HEL DAG. Vill verkligen inte förstöra för alla andra nu här vi ska åka bort. Hoppas verkligen kan jag kan ta mig i kragen och orka det där extra som kommer att behövas. Ska ju ändå kämpa på och det kan jag ju lika gärna göra där som hemma. Eller hur?!
Känner mig stor och klumpig idag. Nu börjar tankarna komma ikapp mina handlingar och det är då det svåra börjar. Från början känner jag knappt att det är jobbigt, men plötsligt börjar det göra riktigt ont. När oron sätter in, när jag tror mig märka av att det händer något. Då, ja då, börjar hela världen att rämna och mina händers bankande på muren blir plötsligt så mycket mer avvaktande, fundersammare. "Är det verkligen det här jag vill", frågar händernas lösare bankningar?
Men som sagt, nu jävlar ska jag kämpa. Bara mamma kunde ta sig tid att lyssna, bara vi inte blev avbrutna varje gång vi försöker prata. Jag behöver henne. Trots att hon inte kan hjälpa så mycket är det ändå SKÖNT att få prata ut med henne. Visst, dagboken hjälper, men ibland behöver jag låta orden strömma ur min mun. Precis som jag ibland behöver låta tårarna rinna för att få spänningarna att släppa.
Måste komma ihåg, DET ÄR OKEJ att gå mot ett annat liv.
I skolan
Jag vill hem.
Dålig dag...
Dålig dag...
