Vår grej
Ibland är det nästan läskigt hur mycket man får ångra något man gjort/sagt/skrivit. När man är ärlig skiter sig saker oftast bara mer och när någon får reda på sanningen blir den... jaa allt annat än glad.
Jag undrar: Varför kan jag inte bara ljuga för dig?
Du skulle aldrig veta om jag talade sanning eller ljög. Eller så skulle jag helt enkelt kunna säga nej, strunta i att svara på frågan. Det finns så många alternativ och ändå väljer jag det dummaste: sanningen. Kunde jag inte ha räknat ut att allt skulle gå åt helvete om du fick veta? Kanske trodde jag att du inte skulle ta det så seriöst. För mig var det inte seriöst, då borde det ju inte vara seriöst för dig heller. Ändå dömde du mig. Jag gjorde det ju bara på grund av digdigdig.
Jag hatar att ångra, att inse vad jag kunde ha gjort. Alltför många gånger har det hänt, speciellt mellan dig och mig. Åt fanders med sanningen, den äter upp mig inifrån och förstör allt som så försiktigt har byggts upp. Det var så bra, ända tills jag skulle vara ärlig. Om jag ändå bara vetat vad du skulle tycka om det. Du har inte haft mitt eller många av mina kompisars liv och kan ju inte veta hur vi beter oss. För någon annan skulle det jag gjort inte ha dömts så hårt. Många hade tyckt att det var normalt.
Det var du som började. Faktiskt. Inte jag. Ärlighet varar längst säger man och ljuger så att grodorna hoppar ur mun. Om jag hade ljugit skulle det bra ha hållit längre och inte tagit slut så snabbt. Ändå, om jag är ärlig så kanske du också är ärlig. Är det så betyder det att jag faktiskt har en vän i dig. Den vännen vill jag inte förlora.
Vi måste inse att vi inte alltid bryr oss om samma sak eller värderar likadant. Ibland känner vi inte heller likadant vilket gör att vi har svårt att se varför den andre gör som den gör. Vad fel allting kan bli.
It started out with a kiss
How did it end up like this
It was only a kiss, it was only a kiss
Du skulle aldrig veta om jag talade sanning eller ljög. Eller så skulle jag helt enkelt kunna säga nej, strunta i att svara på frågan. Det finns så många alternativ och ändå väljer jag det dummaste: sanningen. Kunde jag inte ha räknat ut att allt skulle gå åt helvete om du fick veta? Kanske trodde jag att du inte skulle ta det så seriöst. För mig var det inte seriöst, då borde det ju inte vara seriöst för dig heller. Ändå dömde du mig. Jag gjorde det ju bara på grund av digdigdig.
Jag hatar att ångra, att inse vad jag kunde ha gjort. Alltför många gånger har det hänt, speciellt mellan dig och mig. Åt fanders med sanningen, den äter upp mig inifrån och förstör allt som så försiktigt har byggts upp. Det var så bra, ända tills jag skulle vara ärlig. Om jag ändå bara vetat vad du skulle tycka om det. Du har inte haft mitt eller många av mina kompisars liv och kan ju inte veta hur vi beter oss. För någon annan skulle det jag gjort inte ha dömts så hårt. Många hade tyckt att det var normalt.
Det var du som började. Faktiskt. Inte jag. Ärlighet varar längst säger man och ljuger så att grodorna hoppar ur mun. Om jag hade ljugit skulle det bra ha hållit längre och inte tagit slut så snabbt. Ändå, om jag är ärlig så kanske du också är ärlig. Är det så betyder det att jag faktiskt har en vän i dig. Den vännen vill jag inte förlora.
Vi måste inse att vi inte alltid bryr oss om samma sak eller värderar likadant. Ibland känner vi inte heller likadant vilket gör att vi har svårt att se varför den andre gör som den gör. Vad fel allting kan bli.
It started out with a kiss
How did it end up like this
It was only a kiss, it was only a kiss
Kommentarer
Trackback
