Present
Och varför sitter jag inte och gör engelska eller gympan just nu? Jag undrar verkligen det för det var ju det jag hade tänkt göra när jag kom hem från skolan. Istället sitter jag här framför datorn som den nörd jag är och gör nada. Usch och fy... I och för sig vet jag knappt vad gympaläxan går ut på, men det löser sig säkert. Det gör det ju typ alltid.
Idag har vi haft kör och julsångerna bankas in i våra små huvuden. Första julkonserten är den femte november och den ska sjungas på NK. Sedan är det konsert i någon kyrka den sjätte typ. Lucia är helt fullbokat och jaa... Det är kul. Konserterna är ju det som man övar för, alltså målet. Dessutom är det ju svårt att inte tycka om (=älska) alla fina, traditionella julsånger. Lucia är nog den allra roligaste högtiden när man sjunger i kör.
Efter kören var det lunch och då hände inget särskilt. Sedan var det geografi och då släppte Tor oss typ tio minuter tidigt bara för att vi är så gulliga (sa han). Tyvärr innebar det en lite för lång rast innan svenskan som var vår sista lektion. Jag började på min något tjocka bok som jag ska läsa. Känner att jag nästan har tagit mig vatten över huvudet eftersom den är på tusen sidor. Men va fan, jag måste erkänna att jag är lite stolt över att jag ska läsa en så tjock bok till något vi gör i skolan.
Efter skolan var jag på spinning och så gymmade jag lite. Det behövs, jag har så sjukt svaga armar. Dessutom har jag en liten dröm att få snygga armar. Hihi, jag är knäpp. Eller något. I vilket fall som helst kommer jag säkert att ha träningsvärk imorgon och det gör mig lycklig. Och nu låter jag riktigt knasig, fast det är jag bra på.
Bisse, det här är till dig!!
Nu finns den i min blogg...
Under ytan, finns stora och små.
Under ytan, finns det skratt och gråt.
Det finns mycket där som händer
som vi inte kan förstå,
men vi hittar alltid svaren,
Där i botten av oss själva.
Under ytan.
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där.
Jag vet, jag vet, jag vet.
Det skrattas och det skålas,
men slutar snart i kaos.
Någon sparkar och slår en stackare
som är helt utan chans.
Jag ser att ingen verkar bry sig,
och inte heller jag.
Rädslan är för stor och stark
för att göra något alls.
Under ytan, skäms jag för mig själv.
Under ytan, bränner bilden mig.
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där.
Jag vet, jag vet, jag vet.
Jag tänker på det ofta:
Om det varit min egen bror,
då hade också jag förvandlats
till ett monster utan ord.
När jag ser all den ondska
som vi människor släppt lös,
det meningslösa lidandet.
Då har jag svårt att förstå,
att alla har vi varit barn
och hjälplösa nån gång.
Älskat utan gränser, älskat utan tvång.
Under ytan, är vi alla små.
Under ytan, kan en god själ förgås.
