Becka.

Sitter ensam på tunnelbanan. Eller inte ensam eftersom det sitter människor överallt i vagnen, men ensam utan någon att prata med. I öronen har jag hörlurarna instoppade och jag lyssnar på den där låten som påminner så mycket om förr. Den påminner om lyckliga stunder och om sorgsna stunder och får tårarna att stiga upp i ögonen, men tårarna får inte komma eftersom de andra i vagnen skulle titta så konstigt om jag satt där och grät alldeles ensam. Istället låter jag regndropparna som rinner längs tunnelbanans fönster representera alla min tårar. De bildar ränder efter sig när de rinner nerför rutan, men bara en liten stund senare syns inte längre den randen eftersom nya regndroppar hela tiden faller, faller.
   Jag tänker på det som hänt under dagen. Hur ont det gjorde att inte vara viktig. Att jag alltid ska hoppas och innerst inne veta att jag kommer att bli besviken, sviken. Vad jag än säger och hur jag än säger det så blir det fel. Allting ska vara på någon annans villkor och jag har ingenting att säga till om. Eller jag skulle kunna ha det om det inte var för att jag är så feg och inte vågar säga till om vad jag vill och vad jag känner. Istället sitter jag på en tunnelbana och önskar att det var annorlunda. Blundar och försöker att glömma allt det som har etsat sig fast.
   Ner för rutan på tunnelbanan rinner regndropparna och bildar ränder. Ränder som försvinner, precis som mina minnen borde göra. Precis som du borde göra.