Becka.

Var hemma och bakade pepparkakor i måndagskväll med mamma. Kändes sorgligt att det här är andra julen i rad som jag inte ens vågar smaka på degen eller på någon pepparkaka. Samtidigt var det mysigt att stå i köket med mamma och kavla och trycka pepparkakor med julskivan snurrandes i bakgrunden. Det känns normalt, traditionellt. Trots att mamma tjatade så ville Gustaf inte var med och baka, som vanligt.
   Sedan kom jag ju tillbaka till Avdelningen på tisdagsmorgonen och möttes av ett inte allt för välkommet besked. Värre blev det och resten av tisdagen var SKIT. Var längesedan jag hade så mycket ångest. Inte roligt alls. Skillnaden den här gången var dock att ångesten stärkte min övertygelse om att jag ska ta mig ur den här sjukdomen. Bestämde mig till och med för att satsa ALLT i helgen på mina permissioner och har SMÖR (stor skräck!) på smörgåsarna till frukosten hemma.
   Har väl inte hänt så mycket mer spännande. Längtar efter att få bevisa för mamma och pappa att jag klarar av att vara hemma. I mina tankar ska det leda till att jag får komma hem snabbare än vad det är planerat. Nu känns det som att det är alldeles för lång tid kvar tills jag ska skrivas ut. Det här har gått så mycket snabbare än vad ag trodde och hoppades. Visst, jag tycker att det har gått för snabbt, men nu går det inte att göra något åt det. Även om anorexin skriker STOPP tänker jag inte stanna.

Jag älskar snön.